Stark och sinnlig debut

Den du söker finns inte här. Mia Öström. Norstedts. 2010.

Slutresultatet kunde ha blivit pretentiöst: Mia Öströms debutroman ”Den du söker finns inte här” är en prosalyrisk berättelse löst baserad på den historiska personen Florence Nightingale, en berättelse som som handlar om kvinnokroppens begränsningar och sinnets förmåga att överskrida vardagslivets tristess. Men i Nightingales gestalt lyckas Öström med att förena ett avskalat bildspråk med den vilsenhet som hennes huvudperson känner i det överdådiga barndomshemmet, och påföljden är en sinnrik och stark roman som berör i sitt lilla format.

”Jag sparkar till med fötterna. Jag ser dem inte. Jag består av ett huvud, ett ansikte, en hals och ett par händer. Jag undrar om en människa förändras av en annan människas ögon. Om din hand kan skänka mig en kropp.” De ser så enkla ut, Öströms formuleringar. Okonstlade som de är gör de mig först misstänksam – men när jag inser att texten bör läsas som en prosadikt förändras min inställning. Jag börjar finna små förskjutningar i bildspråket och plötsligt stryker jag under än den ena, än den andra formuleringen. Öström är formidabel på att med små medel väcka stora bilder till liv, som när huvudpersonen reflekterar över den höga barndödligheten och tänker: ”Mina föräldrar är kanske de enda barn jag kommer att få.” Eller när hon försöker komma underfund med sin relation till sin syster: ”Min syster var alltid glad som ett barn. Vad var jag underlig som?”

Florence lever i ett stort hus där var sak har sin plats, och huset har minsann saker – hennes pappa var en förmögen man och ett återkommande element i ”Den du söker” är det oändliga sorterandet av husgeråd. Öström använder bilden av detta sorterande på ett väldigt spännande sätt, för på samma sätt som ”Serveringsfat, kannor och huvor” placeras i sina respektive kategorier leker Öström med meningarna som om de var föremål som kunde placeras i sina utvalda lådor. Ibland ordnas de rätt, men oftast tas lådor från olika kategorier och placeras sida vid sida. Meningar staplas bredvid varandra som drivna av en nyfikenhet, en nyfikenhet över vilken effekt just denna sortering ska få. Effekten är att också de små bilderna innehåller ett oerhört känslodjup: ”Jag tänker att kärlek är att bära på någon. Den man älskar finns alltid med. Jag är för smäckert byggd. En annan människa skulle kväva mig.”

I Florence Nightingale har Öström funnit en behållare för sina slående bilder, och detta säger jag med all beundran eftersom just bilden av kvinnokroppen som ett slags förvaringskärl är ständigt återkommande i romanen. Öström betraktar de olika kvinnornas kroppar med Florence hårda men samtidigt ömsinta blick: ”Fru B svämmade över stolen. Kroppen omslöt sitsen, hon var sin egen stoppning. [...] Gifta kvinnor sväller och blir pösiga. [...] Ogifta kvinnor krymper och torkar ut.” Florence Nightingale kom att bli en av dessa ogifta kvinnor, men trots romanens lilla format ger hon i Öströms tolkning varken ett krympt eller uttorkat intryck. Snarare blir hon, med sitt begär och sina drömmar, så levande som en karaktär byggd av ord och meningar kan bli.