Atwood skriver sig själv

Mitt nyfikna jag. Texter 1970-2005. Margaret Atwood (översättning Birgitta Gahrton). Prisma. 2007

”Att recensera andras verk tvingar en att undersöka sin egen smak, etik och estetik”, skriver Margaret Atwood (född 1939) i inledningen till textsamlingen ”Mitt nyfikna jag”. Atwood inledde sin karriär som författare under 1960-talet och har med åren kommit att bli en av vår tids mest lästa och älskade skribenter med romaner som ”Kattöga”, ”Tjänarinnans berättelse” och ”Den blinde mördaren”, varav den sist nämnda gav henne Bookerpriset år 2005. Under sin långa karriär har hon dock producerat mycket annat än skönlitterära texter, och i ”Mitt nyfikna jag” får läsaren smaka på både artiklar, recensioner och föreläsningar. Atwoods textsamling är indelad i tre avdelningar, händelser som Berlinmurens fall och 11 september står som gränsmarkörer, och läsaren får följa hennes utveckling som författare från 1970-talet fram till år 2005.

Det finns några centrala teman som återkommer i Atwoods texter vare sig de handlar om kvinnorörelsen eller någon av hennes författarkollegor som har gått bort. Tyngdpunkten ligger vid skrivandet, eller kanske snarare identitetsskapande genom skrivande. I Kanada är den litterära traditionen gammal men var länge osynlig, och många av texterna i ”Mitt nyfikna jag” handlar om frågor kring den kanadensiska identiteten, dess vara eller inte vara, och dess tillblivelse genom litteraturen.

Atwood grubblar även mycket över vad det innebär att som kvinna skriva in sig i en manlig litterär kanon och på vilka villkor den kvinnliga författaren tas emot av publiken. Hur ska man som författare kunna finna sig i att ständigt bli betraktad som sitt kön, som någon som måste ”vara gift, ha barn, se bra ut, vara välklädd, aktiv samhällsmedborgare och så vidare”. Atwood fortsätter: ”Jag förstod att jag var omöjlig som rollmodell. Men jag ville inte heller vara någon rollmodell, jag ville skriva. Man kunde uppenbarligen inte hinna med bådadera”. Enligt henne verkar det kvinnliga skrivandet i mångt och mycket handla om offer, den historiska synen bygger på tanken om att en kvinna som skriver inte kan vara kvinnlig: ”Om man vill vara kvinnlig måste man offra sin tunga som Lilla sjöjungfrun.”

Atwoods texturval presenterar var och en på sitt sätt en mängd frågor, dock utan att ge några färdig inslagna och rosettprydda svar. ”Mitt nyfikna jag” visar att många frågeställningar från sjuttiotalet och åttiotalet är aktuella även idag trots att de kanske har fått en annan yttre form. Genom texternas spännvidd har läsaren möjlighet att på ett väldigt konkret sätt återknyta till vad som tidigare sagts, och på detta vis skapas även en dynamisk och spännande bild av författaren själv. Atwood framstår både som vis och samtidigt lite busigt ungdomlig.

”Mitt nyfikna jag” är en rätt så omfångsrik samling texter som dock verkligen ger mersmak, att läsa den känns på lite som att rusa genom de kanadensiska skogarna så som de är skildrade genom Atwoods ögon. När skogen tar slut och det är dags att tänka igenom alla nya intryck står en ståndpunkt och lyser starkare än de andra: det enda någon verkligen kan utforska är den egna personen. Genom urvalet av texter i ”Mitt nyfikna jag” lyckas Margaret Atwood med just detta, samtidigt som hon även manar läsaren att gripa tag i sitt eget jag. Eller som hon själv formulerar det: ”Genom att lyssna på andras berättelser lär vi oss att formulera våra egna.”

Ett lite stelt porträtt

Porträttet av Direktör Rask. Fredrik Lång. Schildts förlag. 2007

Porträttet av Direktör Rask utkom första gången 1988, nu har Schildts i samråd med författaren kommit med en andra version där den främsta förändringen består i att de dialektala uttrycken har fått ge vika för en mer ”vanlig” svenska. Förändringarna till trots så består porträttet, direktör Rask heter egentligen Stig-Evert Rask och bor i Yttermarken, i romanen kallad ”Österbottens Österbotten”.

Stig-Evert är en framåtsträvande men samtidigt ganska tystlåten och försiktig man, han gifter sig med barndomskärleken Elin Bäck och får tre barn. Efter en tid får han ta över svärfaderns såg och allt ser fint ut. Romanen igenom ser allting egentligen fint ut. Den vane läsaren anar ugglor i mossen, författaren måste väl avse något med sin skildring av denne sega man?

Jag skulle säga att det är just denna tillbakalutade passivitet som ger Porträttet av Direktör Rask sin charm, Fredrik Lång har skapat skickligt ett bygge där karaktärerna liksom lunkar på i sin egen takt utan att bry sig om att det är någon som läser om den. Det skapas en intressant komik i denna passivitet som får läsaren att fästa blicken ännu närmare direktören och fråga sig vad det egentligen finns att upptäcka. Svaret är kanske att det inte finns något att upptäcka men samtidigt allt, att det är just så här livet kan se ut.

Porträttet av Direktör Rask är en välkomponerad roman, Österbotten skildras som ett långsamt förändrande ställe, dock utan varken förskönande eller förfulande termer. Det slår mig att någon som kan skildra ett ställe på ett så avskalat och på sätt och vis hämmat sätt, någon som ser strukturerna växa upp ur myllan, denne någon måste antingen hata eller älska den plats som beskrivs. Lång använder sig väldigt mycket av att beskriva olika föremål för att ge miljön sin prägel, här finns allt från linoleumpennor och kastruller till höräfsor och ”Caterpillare”.

Den som är lite mera romantiskt lagt kunde eventuellt uppfatta Rask som en karaktär som skulle kunna vara poet om han bara hade kunnat skriva. Det är något i denna bild som gör att jag inte riktigt berörs av Långs romanbygge. Trots att utförandet är både snyggt och roligt får jag inte riktigt den känsla jag hoppas på. Jag menar inte att Lång inte kan skriva, snarast att han i denna roman inte riktigt lyckas skriva sig ända fram till mig. Rask förblir ett porträtt. Kanske är det just detta som är meningen.

Fräsch finlandssvensk fantasy

De ännu inte valda. Maria Turtschaninoff. Söderströms. 2007

Barnlitteraturens forskningsområde växer och frodas. Den fantasyboom som vi har kunnat följa de senaste tio åren har med stor sannolikhet bidragit till det ökade intresset, och även på finlandssvenskt håll anas en lutning åt det fantastiska med författare som exempelvis Henrika Andersson och den nu aktuella Maria Turtschaninoff.

Turtschaninoffs bidrag i sammanhanget heter ”De ännu inte valda” och handlar om styvsyskonen Emmi och Martin som plötsligt upptäcker att de har hamnat i en alldeles främmande värld. Karakteristiskt för fantasygenren är just förekomsten av en eller flera världar som kan uppträda på mer eller mindre konventionella sätt, i C.S. Lewis Narnia-serie kommer huvudpersonerna till ”den andra världen” via olika föremål medan trollkarlsvärlden i Harry Potter-serien verkar existera någorlunda sida vid sida med vår verklighet.

Den plats som Emmi och Martin landat i är en sagovärld som bebos av sagofigurer som inte ännu har fått plats i någon berättelse. I sagovärlden finns också muser, en slags varelser med rötter i det mytiska Grekland vilkas uppgift är att fånga in lämpliga sagofigurer och transportera dem till inspirerade författare. Emmi och Martin ogillar varandra och skulle helst se att deras föräldrar aldrig hade träffat varandra, och när de hux flux rycks ur sin vardagsverklighet befinner de sig hos Emmis faster Tove där det är tänkt att de ska bo medan föräldrarna åker bort.

Den som gillar fantasy kanske delvis gör det på grund av vissa förutsägbara ingredienser som oftast dyker upp i berättelsen. Precis som Harry Potter och blir Emmi och Martin tvungna att sätta sig upp mot en elak fiende som hotar att förstöra sagovärlden vilket i sin tur skulle påverka ”den riktiga världen”. Den onda varelsen Erisia är missnöjd eftersom hon inte har valts till någon saga och hotar därför att spärra in alla muser och förhindra arbetet med sagofigurerna.

Även om vissa inslag i ”De ännu inte valda” kan anses vara förutsägbara är det en riktigt välgjord berättelse Turtschaninoff har skapat, idén med en hel värld av okända sagofigurer kittlar fantasin och skulle säkert kunna utvecklas och göras ännu mer mångfasetterad. Turtschaninoffs berättelse riktar sig kanske främst till barn i den lägre skolåldern, och som högläsningsbok fungerar den förmodligen bra bl.a. tack vare de spänningsmoment som uppträder i slutet av varje kapitel. Författaren förmedlar med sitt avskalade berättargrepp och sin fantasikittlande värld en spännande berättelse om vänskap, lojalitet och lekfullhet. Turtschaninoffs ”De ännu inte valda” är ett fräscht tillskott i den finlandssvenska barnlitteraturen.

W.G. Sebalds "Saturnus ringar"

Saturnus ringar. W. G. Sebald. Albert Bonniers förlag. 2007

Att vandra omkring i ett välbekant område kan förutom att väcka gamla minnen också väcka överraskande reflektioner. ”Saturnus ringar” av essäisten W. G. Sebald bär underrubriken ”en engelsk vallfart”, och vallfarten går i detta fall genom Suffolk i östra England. Samtidigt går den även genom ett medvetande fullt av vemod och melankoli. Jagberättaren, som har stora likheter med författaren, rör sig till fots genom stränder och skogar och lockas av omgivningen till reflektioner om personligheter som exempelvis författaren Thomas Browne, son till en sidenhandlare. ”Browne”, skriver Sebald, ansåg vår värld vara endast skuggbilden av en annan, en när allt kommer omkring outgrundlig gåta”. Ett svar på gåtan tycks enligt Sebald vara att följa sitt medvetande och se tillbaka till det som en gång har varit, förvisso med vemod men trots det med en fast punkt i den egna tillvaron.

W. G. Sebald föddes 1944 i Bayern och var verksam som akademisk lärare i England innan han avled i en bilolycka 2001. Hans essäistiska stil är till ytan fri och luftig, texten varvas med svartvita bilder som på ett fungerande sätt illustrerar både historierna och stämningen. Går man lite djupare in under den till synes luftiga ytan avslöjas dock en rätt stramt hållen och disciplinerad stil; inget onödigt sägs och varje ord tycks vara vägd på guldvåg för att passa in i den textväv som utgör ”Saturnus ringar”.

Under bokens gång får läsaren ta del av anekdoter om de platser jagberättaren besöker; berättelser om det utdöende sillfisket i Tyska havet eller varför inte om odlingen av sidenmaskar i Europa. De till synes lösryckta betraktelserna binds dock ihop och fungerar väl tillsammans. Den säkerhet som Sebald uppvisar i sin berättarteknik och detaljkännedom ger läsaren ett intryck av total trygghet.

”Saturnus ringar” är en spännande bok att röra sig i, vändningarna är ibland ganska kvicka och det gäller att läsa uppmärksamt för att inte missa några av de mikroskopiska pärlor gömmer sig i texten, men det är ändå en skön text att vila i. W. G. Sebald lyckas genom sina betraktelser av en försvunnen, och kanske glömd värld också öppna kanalerna till samtiden. Även om allt ser väldigt annorlunda ut idag jämfört med för hundra år sedan finns det kanske ändå något som består, en känsla, en stämning eller ett sätt att finna sin plats på jorden. ”Saturnus ringar” har hittat sin plats hos mig och jag tror att Sebalds sätt att se på historien, genom de personliga upplevelserna, är ett tillvägagångssätt som i längden kanske ger det mest bestående minnesbilderna.

Något knaggligt om emigrantdrömmar

Skärvor av drömmar. Dorothy Röj. Labyrinth Books. 2006

Dorothy Röj är bosatt i Österbotten men född i Canada av finländska emigranter. I hennes släkt finns det säkert otaliga berättelser om olika österbottniska emigranter, i ”Skärvor av drömmar” har hon dock valt att berätta om Vera, en karaktär vars öde också är baserat på verkliga händelser. Den nittonåriga Vera lämnar 1911 Finland tillsammans med en släkting för att söka lyckan i den stora kontinenten i väst. Trots att hon har hört skräckhistorier om emigranter som har försvunnit och aldrig återsett sina familjer väljer hon att ta dem som illvilliga rykten baserade på avundsjuka. När hon kommer till Amerika visar det dock sig att ryktena stämmer överens med verkligheten mer än hon vill erkänna.

Den första uppfattningen av det nya landet skapar sig Vera på en liten farm långt ute på landet någonstans utanför New York. Hon sätts i jobb som underbetald och hänsynslöst utnyttjad piga med en chef som saknar all förmåga till medkänsla. Sjukdom, svek och misär är snart hennes vardag, och skammen över misslyckandet är så stark att hon successivt börjar ljuga mer och mer i breven hem till föräldrarna.

Kärnan i Röjs berättelse om Vera är motsättningen mellan drömmens kraft och den karga verklighetens förmåga att bryta ner människan. Hon skildrar Amerika som känslokallt och starkt individualistiskt och visar hur omvälvande och förlamande effekt upprepade besvikelser kan ha på en ung människa. Vera framställs som en stundvis orkeslös och deprimerad kvinna som dock klarar av att kämpa sig vidare även om förlusterna ibland är ofattbara. Från att ha varit en naiv ung flicka som lätt snärjs av såväl män som arbetsgivare förändras hon till en nästan cynisk äldre dam som saknar tilltro till människor hon inte känner. ”Skärvor av drömmar” är ingen solskenshistoria även om den också innehåller vissa element av vänskap och lojalitet.

Språkligt sett är ”Skärvor av drömmer” inget mästerverk, Röj har ibland svårt att behålla de grepp hon försöker sätta på berättelsen, de många glidningar i perspektiv och berättarröst känns mera som brist på koncentration än som ett berättartekniskt grepp. Ibland känns historien väldigt ojämn och stora sjok i det annars noggrant skildrade händelseförloppet lämnas orörda. Trots det tycker jag att romanen fungerar som en spännande berättelse om ett livsöde som många österbottningar trots allt gick till mötes. Mer än en skönlitterär roman är dock ”Skärvor av drömmar” snarare ett historiskt utsnitt skildrat genom en romankaraktärs personliga upplevelse.

Magiskt slut för Potter

Harry Potter and the Deathly Hallows. J. K. Rowling. Bloomsbury. 2007

När det drar ihop sig till de sista kapitlen i Harry Potter-seriens sista bok, “Harry Potter and the Deathly Hallows”, är det nästan så att jag vill lägga ifrån mig boken. Inte på grund av ett fattigt språk eller en tarvlig intrig utan tvärtom. Det är svårt att förstå att detta faktiskt innebär slutet på en serie som har funnits hos läsarna i tio år. Det är någonting speciellt med den värld som J. K. Rowling har skapat, någonting magiskt som gör att det känns väldigt vemodigt att skiljas från Ron, Hermione, Harry och de andra karaktärerna som figurerar i serien. I och med ”The Deathly Hallows” får nu så väl fansen som kritikerna slutligen veta vad som händer de älskade (och hatade) karaktärerna.

Precis som de två tidigare Potter-böckerna är ”The Deathly Hallows” mörk redan inledningsvis, läsaren slängs rakt ner i ormgropen där den ondskefulla Voldemort smider sina planer. Det blir flera avsked när Harry lämnar båda vänner och ovänner bakom sig och tvingas ge sig in i den sista kampen mot det onda. Såväl trollkarlsvärlden som mugglarvärlden är starkt påverkad, Trollkarlsministeriet är hårt korrumperat och även mugglarnas minister är tvungen att ha en trollkarl som livvakt.

Rowling trappar skickligt upp händelseförloppet, Harrys känsla av hjälplöshet inför sitt uppdrag skildras med skärpa, även om han i denna bok anförtror sig mera åt Ron och Hermione än i de tidigare två böckerna finns det en stor medvetenhet om att det trots allt är han som är nyckelpersonen. Ron och Hermione litar på att deras vän vet vad han har gett sig in på, att professor Dumbledore har gett honom klara och tydliga anvisningar. Den som har läst de tidigare böckerna vet dock att Harry är lika vilsen som läsaren själv. Relationerna mellan de tre vännerna är något av det intressantaste i boken. Vissa kritiker anser att de skildras oerhört stereotypt, och visst kan jag också bli lite irriterad på att Hermione exempelvis är den som oftast får brista ut i gråt. Ron och Hermione är dock karaktärer vars bakgrund vi känner väl, och när Harry i egenskap av hjälte/offerdjur kommer in i bilden känns dynamiken dem emellan väldigt spännande.

Det är flera avslöjanden som kommer fram under läsningen av ”The Deathly Hallows”, genom att smälta in gamla brev och olika tidningsartiklar lappar Rowling ihop ledtrådarna till en skrämmande helhetsbild. De läsare som har följt Harry under hans förändring från blyg och nyfiken elvaåring till envis och ibland snarstucken sjuttonårig har en väldigt fängslande berättelse framför sig.

”The Deathly Hallows” innehåller ett flertal överraskningar, vissa kanske förutsägbara men ändå nödvändiga lösningar, magi i nya former, nya karaktärer och en hel del annat därtill. Det jag har uppskattat mest under Potter-seriens gång är Rowlings förmåga att visualisera och skapa en illusion av att läsaren faktiskt är med Harry när han utför sina olika uppdrag. Detta har författaren lyckats med också i den sista boken. När det sista sidan har lästs känns det ändå inte endast vemodigt, magin kvarstår. För egen del kommer jag nämligen att återigen påbörja serien från nummer ett och framåt, på det viset tar berättelsen om Harry Potter aldrig slut.

En klassisk berättelse utan sting

Skuggan från norr. Philip Pullman (Översättning Lena Karlin). Bokförlaget Natur och Kultur. 2007

Efter att ha hört otaliga ramsor av berömmelse radas upp om ungdomsförfattaren Philip Pullman är det med stor nyfikenhet jag närmar mig hans senaste bok ”Skuggan från norr”. Boken är andra delen i en serie om detektiven Sally Lockhart, den första delen ”Rubinen i dimman” utkom på svenska så sent som förra året. Pullman är dock mest känd för fantasytrilogin ”Den mörka materian”, en trilogi som ofta nämns i texter om barnlitteratur och fantasy. Även om Pullmans senaste bok är den andra i serien om Sally går den bra att läsa som en fristående berättelse eftersom den handlar om ett helt nytt fall.

I ”Skuggan från norr” är fantasyemelenten få, det handlar snarare om såväl en rätt traditionell berättarteknik som en traditionellt uppbyggd detektivhistoria. Det finns vissa inslag av magi men de fungerar mer för att krydda berättelsen än för att ge den några betydelsefulla vändningar. Huvudpersonen Sally Lockhart är en självständig ung kvinna som lever i det sena 1800-talets London, hon driver sitt eget företag där hon arbetar som ekonomisk rådgivare och dessutom tar sig an mystiska fall vid sidan om. Hennes vänner och medhjälpare består av två unga män, Jim och Fred, som arbetar i en fotostudio och som gärna hjälper henne att lösa fall även om det finns vissa spänningar mellan henne och den sistnämnde som hon har varit romantiskt involverad med.

Det fall som Sally och hennes vänner ägnar sig åt i Pullmans senaste bok har att göra med korrumperade affärsmän, vapenhandel och spiritism. De stöter av en slump på magikern Mackinnon som visar sig vara förföljd av ett gäng skumma typer som vill ta livet av honom. Mackinnon har en alldeles speciell egenskap; med hjälp av olika föremål kan han se andras minnen, och det har råkat sig så illa att han har fått nys om ett mord som han inte borde känna till. Pullman bygger stegvis upp spänningen genom att låta två olika fall sammanlänkas och ledtrådarna går snart till den förmögne svenska industrimannen Axel Bellman.

”Skuggan i dimman” ter sig som sagt som en väldigt traditionell detektiv- eller äventyrshistoria, och inget fel med det, det är på många sätt väldigt avslappnande att läsa om klassiskt detektivarbete i omväxling till alla (mer eller mindre genomtänkta) alternativa världar som tycks dyka upp lite här och var i den barn- och ungdomslitteratur som skrivs idag. ”Skuggan i dimman” innehåller dock även en hel hord av klichéer som stundvis gör mig så generad att jag är tvungen att lägga boken åt sidan.

Även om Sally porträtteras som en självständig ung kvinna och det talas mycket om kvinnornas rättigheter blir hennes romantiska motpol Fred ändå den som i många sammanhang framstår som hjälten. Det är något med berättelsens ton som känns väldigt bekant och urvattnad och som jag inte tycker hör hemma i riktigt givande modern ungdomslitteratur. Det beror dock helt på vad man vill ha ut av Pullmans bok, den kan med behållning läsas som en spännande detektivroman riktad till en yngre publik. Vissa element kunde dock utnyttjas mera, och intrigen känns ibland ganska rörig.

Eftersom det handlar om litteratur riktad till ungdomar kunde ett argument mot mina reaktioner vara att ungdomslitteratur ofta innehåller klichéartade formuleringar och ensidiga karaktärer. Med tanke på den mängd välskriven och tänkvärd ungdomslitteratur som finns idag tycker jag däremot att man kan vänta sig ganska mycket av dagens ungdomsförfattare, särskilt från väletablerade skribenter som Pullman. ”Skuggan i dimman” är en helt okej berättelse men känns tyvärr mer som ett experiment i traditionell berättarteknik och klassiska repliker. Den saknar det där lilla extra som får en att hungrigt läsa sida efter sida och sedan ivrigt vänta på uppföljaren.

En berätterska värd att minnas

Balen. Irène Némirovsky. Albert Bonniers Förlag. 2007

Irène Némirovsky föddes som rysk judinna 1903 i Ukraina men tvingades 1918 fly undan revolutionen tillsammans med sin familj till Frankrike. Där började hon snart skriva och kom under sin livstid att ge ut ett femtontal romaner. 1942 fördes hon till Auschwitz där hon avled en månad senare. ”Balen” innehåller två korta romaner, dels den som har fått ge namn till boken (ursprungligen utgiven 1930) och dels ”Höstflugorna” (ursprungligen utgiven 1931). Bonniers gav på 1930-talet ut flera av Némirovskys romaner och kommer nu ut med en nyöversättning av de ovannämnda kortromanerna utförd av Dagmar Olsson.

I ”Balen” möter läsaren det nyrika paret Kampf som planerar en bal för att visa upp sin höjda status och samtidigt inviga sig själva i den parisiska societeten. Parets dotter Antoinette ser inte med blida ögon på arrangemanget, hon behandlas som ett bortglömt husdjur av föräldrarna som snarast tycks vara irriterade över att ens ha skaffat barn. Mamman Rosine visar upp en oerhört kylig och reserverad sida åt dottern medan hon kommenderar pappan Alfred som närmast verkar omedveten om att han har en familj.

När Antoinette förstår att hon inte ens ska få ta del i festligheterna bestämmer hon sig för att sabotera föräldrarnas evenemang. Med en orolig nyfikenhet sätter hon sin plan i verket och betraktar tillsammans med läsaren hur hennes föräldrar förlöjligar sig själva. Némirovsky väver ihop en smärtsamt påtaglig berättelse om övergivenhet, girighet och svek och illustrerar skickligt Antoinettes avsky för de hycklande föräldrarna.

Jag uppfattar Némirovsky framför allt som en skicklig berättare, hennes skildringar är både innehållsrika och oerhört duktigt komponerade. Hon visar prov på en påtaglig människokännedom samtidigt som hon låter sina karaktärers öden speglas i sin förmåga att hantera de samhälleliga förändringarna som äger rum i deras samtid. I ”Höstflugorna” blir detta än mer synligt än i ”Balen”, bokens andra kortroman skildrar den gamla trotjänarinnan Tatjana Ivanovnas upplevelser av en familj hon har sett födas, leva och dö i flera generationer.

Némirovsky låter Tatjana framträda just som hon är i stund med att ta farväl av två av familjen Karinovs söner, Kirill och Jurij, som ska ge sig ut i revolutionens Ryssland. Hennes roll i familjen har varit att fungera som en stöttepelare vare sig det har gällt tekokning eller påklädning av de små barnen, men det är främst det senare hon har lagt sitt hjärta i. Efter att ha gått igenom en samma avskedsprocedur en gång tidigare är hon medveten om att hon kanske inte kommer att få se sina pojkar igen, men hon låter dem ändå behålla sin iver och glädje inför det ”stora uppdraget”. ”Höstflugorna” handlar mycket om den orubbliga lojalitet som bygger på en sann kärlek till de överordnade. Tatjana är en del av familjen hon har tjänat och låter inget hindra henne från att fullfölja sin plikt, inte ens om hon befrias från den. Bokens andra berättelse är ett rörande komplement till den mer komiska ”Balen”, och skapar tillsammans med den en fungerande balans.

Efter att ha läst ”Balen” känns det märkligt att inte ha hört namnet Irène Némirovsky nämnas oftare. År 2004 publicerades hennes mest kända roman ”Storm över Frankrike” 60 år efter hennes död, och jag hoppas verkligen att Bonniers fortsätter att ge ut hennes övriga romaner. ”Balen” innehåller två starka berättelser som tack vare den skickliga kompositionen och det levande språket lyckas roa också en nutida läsare.

Genuint om medmänsklighet

Medmänniskor. Stefan Einhorn. Forum. 2007

Är du en god medmänniska? Den frågan vill överläkaren, professorn och författaren Stefan Einhorn att läsaren ska fundera på i hans nya bok Medmänniskor. Einhorn har tidigare uppmärksammats för böckerna En dold Gud och Konsten att var snäll, böcker som också har tangerat stora teman. I Medmänniskor prövar han ett nytt grepp genom att varva korta självupplevda betraktelser med små noveller som alla berör bokens genomgående ämne.

Till en början bör kanske påpekas att jag inte är särskilt förtjust i böcker som behandlar enskilda stora ämnen som just godhet eller snällhet. Även om jag inte direkt skulle kalla Stefan Einhorns bok för en självhjälpsbok innehåller den ändå tydliga försök att få läsaren att inse att just hon borde se över sitt liv och bli en bättre medmänniska. Detta behöver i sig inte innebära några problem, ofta upplever jag dock att ett s.k. ”övertalningsmoment” fungerar provocerande vilket inte alls tilltalar mig personligen.

För att återgå till Medmänniskor kan jag dock konstatera att Einhorn har lyckats med att skriva en bok som känns väldigt genuin. Som överläkare vid Karolinska sjukhuset har Einhorn en skog av erfarenheter att plocka från, många av kortnovellerna i Medmänniskor utspelar sig just i sjukhusmiljö och det är nog dessa som också är de starkaste berättelserna, författaren rör sig i en bekant miljö vilket också avspeglas i novellernas litterära kvalitet.

Språket i Medmänniskor är väldigt avskalat och påminner ibland om Paulo Coelhos sätt att skriva; språket används på sätt och vis som en farkost med vilken berättelserna nås, det är inget självändamål att meningarna i sig ska vara vackra eller snitsiga. Samtidigt som detta kunde ses som en av styrkorna hos Einhorn blir det samtidigt en av svagheterna, kortnovellerna fungerar väl i det sammanhang de presenteras men som autonoma litterära skapelser har de ännu en del att hämta.

”Till alla dem som strävar efter att vara goda medmänniskor och som ofta lyckas, någon gång misslyckas, men aldrig ger upp”, skriver Einhorn som dedikation i bokens början. Genom att i sina berättelser också ta med situationer där karaktärerna tror att de handlar som goda medmänniskor men vars handlingar visar sig få dåliga följder problematiserar Einhorn medmänskligheten som aktivitet. Ibland räcker det inte att handla gott, det gäller att komma ihåg att det finns många andra oberäkneliga variabler i livet, så som människorna i vår omedelbara närhet.

Medmänniskor kan säkert med fördel användas som diskussionsunderlag i t.ex. skolor och naturligtvis också läsas av ”vanliga” läsare. Som helhet känns Stefan Einhorns bok trevlig och mysig men saknar det där lilla extra. Kanske har Einhorn tagit sig själv på för stort allvar efter framgången med Konsten att vara snäll – i litteraturen är det andra regler som gäller.

Glassigt förpackad debut

Amberville. Tim Davys. Albert Bonniers förlag. 2007

Mediecirkusen kring Tim Davys debutroman Amberville har varit av det ovanligare slaget, innan boken kom ut skickades den till vissa utvalda bokbloggar och tidningsrecensenter har förutom boken fått ta emot Amberville-disktrasor och purjolökar (!). Man kan å ena sidan fråga sig varför det är nödvändigt med ett sånt ståhej, å andra sidan kan ingen påstå att boken har marknadsförts i smyg. Precis som marknadsföringen är Amberville en bok som inte ber om ursäkt för sin existens, författaren introducerar läsaren till Mollisan Town där alla invånare är mjukisdjur (ja, jag sade mjukisdjur) utan att göra desto mer oväsen av det.

Huvudpersonen som heter Eric Björn är en lite halvslö mjukisnalle som efter en stormig ungdom har dragit sig tillbaka i stadsdelen Amberville med sin flickvän Emma Kanin. En dag får han dock besök från sitt förflutna, Nicholas Duva, kungen i Ambervilles undre värld, ber honom om en tjänst. Eller ”ber” är kanske fel uttryck, hotar är nog närmare sanningen.

Mollisan Town lever vidare genom att nya mjukisdjur levereras till olika familjer som önskar barn. För att inte staden ska bli överbefolkad är mjukisdjuren dock också tvungna att försvinna, hur detta går till är det dock få som vet. Det ryktas om en Dödslista där de olyckligas namn står skrivna. Nicholas Duva misstänker att just hans namn står på denna lista, och han vill att Eric Björn ska rädda hans liv.

Tim Davys, som för övrigt är en pseudonym, har skapat en slags allegorisk värld där han ställer rätt så stora frågor om livet och döden. Vem har rätt att avgöra vilka som ska dö? Är det okej att förhindra att ens vänner dör om det betyder att någon annan offras istället? Enligt min mening snusar Davys mera på frågorna utan att våga fördjupa sig i dem. Mjukisdjuren blir mera som en fasad än som en främmandegörande funktion och jag kan inte direkt påstå att jag blev berörd av karaktärernas öden.

Amberville är den första delen i en planerad kvartett vilket känns som ett väldigt ambitiöst projekt. Romanens styrka ligger enligt min mening inte i de teman som valts utan snarare i språkdräkten. Även om Eric Björn är huvudperson får läsaren också möta andra varelser som exempelvis hans kumpaner Ormen Marek, Tom-Tom Kråka och Sam Gasell. De olika karaktärerna skildras från sina respektive synvinklar samtidigt som också språket tar en annan form. Tim Davys behärskar sitt medium väl, emellanåt är språket faktiskt anmärkningssvärt snyggt och karaktärsskillnaderna skickligt utförda.

Det är samtidigt tyvärr så att Amberville faller på sin snygghet. Även om jag blev positivt överraskad av innehållet i boken var det ändå svårt att riktigt få ta del av händelseförloppet, helheten känns mera som en glassigt förpackad produkt än som en roman som kunde beröra. Davys skicklighet i språkanvändning och fantasi överglänser helt enkelt den färdiga produkten.

En förvirrad poet

Varthän skall jag vandra. John Ashbery (Översättning Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou). Bokförlaget Natur och Kultur. 2007.

Den amerikanska poeten John Ashbery är för mig en helt ny bekantskap. Ashbery föddes 1927 och har gett ut över tjugo diktsamlingar, han har under sin karriär mottagit ett flertal priser och utmärkelser av vilka Pulitzerpriset är en av de förnämsta. På insidan av bokpärmen får läsaren veta att litteraturkritikern Harold Bloom har kallat Ashbery för ”Amerikas störste nu levande poet”. Så långt verkar det hela mycket lovande.

I ”Varthän skall jag vandra” tampas Ashbery främst med tiden och dess komplikationer, han ifrågasätter den bekvämlighet och okunnighet som dagens moderna samhälle har fört med sig och försöker skapa ordning i förvirringen. Eller är det ordning som han vill skapa? Emellanåt får jag känslan av att han själv är mer splittrad och förvirrad än den värld han försöker beskriva.

Ashberys ton är torr men samtidigt melodisk, emellanåt anar jag lite undertoner av jazz och sprit: ”… Fortsätt bara / att slå på strömbrytaren, slösa med elektricitet, / slå runt med jordsvin, krossa kristallglasen. / De våningar vi bor i numera är trevligare / än dem vi bodde i förut, i begynnelsen.” (ur När jag såg den tynande lågan).

Det är tidigt på morgonen, det är natt, det är allting samtidigt och Ashberys diktjag är märkbart förvirrat. Hans prosalyrik försöker ibland lugna ner sig och hämta andan, men oftast består den av långa monologer, medvetandeströmmar som ibland känns omöjliga att följa. Emellanåt blir det också alldeles för svulstigt, Ashberys pratighet kan plötsligt stå som en mur framför texten och de hela blir nästan löjligt: ”Villfarelsen upplöses med ett / vrål … Och därför rinner våra / lediga stunders andtrutna precision nerför den tomma / minnestavlan och dess korrugerade kopparinfattning.” (ur Varthän skall jag vandra). Någon kunde mena att virrvarret av begrepp, adjektiv och utropstecken helt enkelt illustrerar Ashberys vilsenhet i världen, att dikternas raska tempo försöker gestalta vår vardag. Men det argumentet håller inte för mig, för även om det låter ganska snitsigt får jag inte ut något av hans långa ramsor. De känns snarare lite patetiska.

Därmed inte sagt att ”Varthän skall jag vandra” inte är en läsvärd diktsamling, Ashbery roar trots allt med sin vilsenhet och vissa av de lite lugnare dikterna innehåller flera finurliga iakttagelser. I dikten Komposition slår Ashbery huvudet på spiken när han lyckas fånga sina svårigheter att mästra tiden: ”Jag är mycket säkrare på ’nu’ / och på ’då’, för de är närmare mig själv, / som älskare, även om de tydligen inte är kära i mig, / så som jag är i dem. Jag gillar att ringa till dem, / och ibland svarar de, djupt inifrån något drömbestyr.”