Okonstlat och underhållande relationsdrama

Det man har och det man drömmer om. Cecilia Davidsson. Albert Bonniers förlag. 2011. 

Den namnlösa huvudpersonen i Cecilia Davidssons roman ”Det man har och det man drömmer om” ligger i det höga gräset i närheten av morföräldrarna Alvas och Ebbes hus och betraktar ett rådjur som passerar. ”Hennes barndom i ett nötskal: att ligga på marken på ett knöligt sätt och iaktta världen.” Sommaren tillbringas hos morföräldrarna eftersom det har blivit fnurror på tråden mellan henne och fästmannen Boris. Vid närmare anblick är det inte förvånande: den kvinnliga huvudpersonen är före detta djurrättsaktivist medan Boris är storviltsjägare. Olikheterna i deras personligheter förgiftar förhållandet och som ett sista försök att lösa problemen väljer huvudpersonen att isolera sig från Boris en hel sommar.

”Det man har och det man drömmer om” får tankarna att vandra till Siri Hustvedts senaste roman ”The Summer Without Men” (2011, svensk översättning i höst) som också skildrar ett förhållande i uppbrott. Gemensamt för båda romanerna är att fokus ligger på mellanrummet, på en sommar av väntan som tillbringas hos släktingar. Ett av de faktum som ställer till med mest problem för både Hustvedts och Davidssons karaktärer är att de båda inser att svek och svårigheter inte nödvändigtvis innebär att känslorna svalnar.

Davidssons huvudperson har uppfostrats av den kärva mormodern Alva och den något tankspridda morfadern Ebbe. I hennes betraktande av människorna i omgivningen framgår det tydligt att hon har en kritisk inställning till mor- och dotterrelationer: ”Hon konstaterar att en mamma slutar hålla en dotter i handen när denna är tio, elva år och att det är mycket sällsynt att en mamma håller armen om en dotters axlar. Det är vanligare att mamman håller handen på dotterns rygg och föser henne framåt.” Hennes intresserade betraktande härrör sig också från en saknad och den hårda inställningen till mormodern Alva kompliceras av att Alva faktiskt fungerar som ersättare för hennes mamma som dog i en bilolycka för många år sedan.

I ”Det man har...” gör Cecilia Davidsson en rak skildring av en relativt allmängiltig problematik utan att det blir övertydligt – hon behärskar konsten att använda pauser och tystnader vilket gör att romanen genomgående laddas med outtalade antydningar. Resultatet är en på samma gång okonstlat tydlig och suggestiv berättelse med träffsäkra dialoger. Det är roligt också – Davidsson är både humoristisk och kärleksfull i sin beskrivning av huvudpersonens fantasier om bonden Gordon: ”Hon föreställer sig att de blir filmade under tiden och att resultatet marknadsförs som bondsex och att folk – kvinnor – kommer långväga ifrån gör att få se inspelningsplatserna i verkligheten och kanske få en glimt av sexbonden.”

Det är de små detaljerna som gör ”Det man har...” till en lustfylld läsupplevelse. Huvudpersonen är en på många sätt misslyckad typ, men hon är också sympatisk. När hon blir arg blir hon lite för arg, när hon blir kär blir hon lite för kär. För tre år sedan ansåg jag att Davidsson i novellsamlingen ”Det var länge sen det var så här spännande” (2008) skickligt beskrev små bilder som stod för något mycket större. I ”Det man har...” gör hon detsamma, denna gång i romanform, och återigen med samma skicklighet.