En dans med många betydelser

Maos siste dansare. Li Cunxin. Wahlström & Widstrand. 2010. Översättning Ulla Danielsson.  

Balettdansaren Li Cunxins (f. 1961) livshistoria är som tagen ur en Hollywoodfilm: han växer upp under mycket fattiga förhållanden i Qingdao i östra Kina och som av ett mirakel blir han utvald som en av dem som får möjligheten att studera på en dansskola i Beijing vars konstnärliga ledare är Madame Mao, Mao Zedongs fjärde och sista fru. Flera års hård träning i kombination med tillstånd att resa till USA gör så småningom Li Cunxin till en av världens främsta manliga balettdansörer. Den fattiga kommunistiske bondpojken växer upp och blir till en förtrollad svan som får ta del av kapitalismens alla fröjder. Snipp snapp snut och så vidare.

Li Cunxins livshistoria är verkligen enastående, men hans berättelse rymmer mer än så. För samtidigt som boken är ett viktigt tidsdokument av kulturrevolutionens Kina är den också en studie i hur kroppen kan användas som ett medel för både frihet och tvång. Den egna kroppen blir i Li Cunxins fall både en plats för mycket konkret politisk maktutövning – vid Madame Maos dansskola uppför man naturligtvis enbart kinesiska koreografier – och en plats för personlig utveckling där danskonsten bringar mycket visdom och individuell glädje.

När den elvaåriga Cunxin tvingas lämna sina älskade föräldrar för att skolas till dansare ser framtiden dyster ut. För trots att Cunxin försöker känna sig tacksam över sin situation är realiteten att han varken tycker om eller är särskilt bra på att dansa. De första åren på dansskolan blir därför en enda lång plåga där hans kropp böjs och sträcks och pressas in i smärtsamma postitioner: ”Jag insåg att jag måste vara tillräckligt stark mentalt för att klara av att stå i samma ställning medan jag långsamt räknade till hundra ... Det gjorde så ont att jag ville skrika. Det hände ofta att Gao lutade hela sin tyngd mot båra kroppar för att tvinga oss ännu längre ner ... Och vi fick inte lov att skrika eller gråta.” Vid sidan av den hårda fysiska träningen indoktrineras barnen med Maos läror under lektioner som i själva verket upptar mer tid än dansträningen.

Efter några år börjar Cunxin plötsligt visa framsteg vilket ger honom motivationen att kämpa vidare. Hans ständigt dåliga samvete över familjen som lever så fattigt och så långt borta får honom att inse att han måste ta vara på sina chanser. Det är som om hans kropp plötsligt tillhör honom igen och viljan att bli bättre kommer för första gången inifrån och inte utifrån. Det är mycket fascinerande att läsa om hans ohyggliga självdisciplin, Cunxins kropp blir emellanåt nästan som en maskin som drivs på i allt snabbare takt.

”Maos siste dansare” präglas av ett okonstlat och precist berättande, kanske är det så att balettens krav på exakthet speglas också på en språklig nivå. Det är en roman med många olika kontraster: mellan det personliga och det politiska, slösandet och fattigdomen, staden och landsbygden. I Cunxins fall visar sig som så många andra gånger familjen och vännerna vara det som hjälper honom framåt i livet och relationen mellan honom och mamman är en av relationerna som beskrivs med stor ömhet och förståelse. Trots att dansen under en tid i praktiken blir allt för Cunxin så är den således aldrig det enda. Dansen innefattar livet: förtrycket, saknaden efter de nära och kära, men också möjligheten, friheten och kärleken.