Rörigt om matglada rymlingar

Sista natten i Twisted River. John Irving. Wahlström & Widstrand. 2010. Översättning från engelska av Olov Hyllienmark.  

Efter att ha läst klart John Irvings ”Sista natten i Twisted River” kom jag på mig själv med att undra om Irving inte egentligen hade velat skriva en kokbok men inte vågat. För en av de första sakerna jag gjorde var att testa en av huvudkaraktärernas tips om att pizzadegen ska jäsa två gånger samt att den blir godare av en liten smula honung.

”Sista natten” äger rum i New England precis som flera av Irvings tidigare romaner, och följer en far och en son som under ett halvsekel försöker anpassa sig till ett liv i ständig flyktberedskap. Fadern, som för det mesta kallas för Kocken, arbetar som kock på ett kokhus för timmermän i New Hampshire och hans son Danny tillbringar sina första levnadsår omgiven av bullriga män och kvinnor. Kockens fru drunknar en natt när Danny bara är några år gammal, och kokhusets storvuxna indianska diskerska Rödskinns-Jane blir tillsammans med Kockens bästa vän Ketchum två viktiga figurer i Dannys liv. Inte minst för att Rödskinns-Jane en mörk natt förväxlas med en farlig björn av den sömndruckne pojken som hör märkliga ljud från sin pappas sovrum.

Det till synes osannolika missförståndet som slutar i en tragedi har fått sin början i en av de många historier som har berättats för Danny, och under berättelsens gång visar Irving hur familjemyter och förvrängda minnen också kan infiltrera den vuxnes medvetande. Fadern och sonen tvingas fly från sitt hem och flyttar de kommande femtio åren upp och ner längs med Nordamerikas nordöstra kust. Flyttandet möjliggörs delvis av Kockens yrke. Restaurangvärlden blir en central punkt i karaktärernas kringflackande liv och matlagningen skapar en välkommen kontinuitet i romanen.

Som berättelse betraktad är ”Sista dansen” fängslande, genom den vuxne Dannys författande tematiserar Irving berättandets komplikationer och möjligheter samtidigt som han hela tiden håller Kockens och Dannys förflutna i läsarens minne. I sin iver att spinna berättelsens väv tar dock Irving ut svängarna onödigt mycket. Många av karaktärerna ter sig som karikatyrer: männen är barnsliga och skjutglada bufflar medan kvinnorna mest är ivägen och egentligen verkar finnas till för att sabotera för männen som vägrar att växa upp. Det sticker i ögonen och tar tyvärr bort fokus från handlingen.

Jag ställer mig också tveksam till den svenska översättningen. Den verkar vara gjord i all hast och innehåller flera märkliga ordval, sågverksfruarna ser exempelvis ”påtagligt pyttiga ut”. Mycket av detta ligger säkerligen i Irvings egna språkanvändning, hans meningar är bland annat fullspäckade med parenteser vars syfte jag inte riktigt kan begripa. Det är möjligt att tanken är att språket ska avspegla den märkliga blandning av råhet och svulstighet som flera av karaktärerna uppvisar, men i mitt tycke är det oftast irriterande.

Matbeskrivningarna är det dock inget fel på och det märks att Irving vet vad han pratar om när han beskriver Kockens experimenterande med olika recept och råvaror. Det blir aldrig tråkigt att läsa Kockens menyer som kan bestå av ”rosmaringrillad kyckling serverad på en bädd av rucola och rostad fänkål, vårlammstek med vitlök samt svamprisotto”. Tyvärr är inte matbeskrivningarna tillräckligt för att rädda helheten. ”Sista natten” är i vissa avsnitt mycket fängslande läsning men helhetsintrycket förblir aningen rörigt.