Glädjefyllt berättat allvar

Den hemliga skriften. Sebastian Barry. Bokförlaget Lind & Co. 2011. 285 Översättning Leif Janzon.

Det är något märkligt med Roseanne McNulty, den gamla damen som är intagen på Roscommon Reginal Mental Hospital där doktor Grene jobbar. Doktor Grene blir i den irländska författaren/poeten/dramatikern Sebastian Barrys roman ”Den hemliga skriften” tvungen att meddela Roseanne att mentalsjukhuset som hon har bott på den större delen av sitt liv ska stänga. Frågan är om den nästan hundraåriga damen verkligen är sjuk. Och vad är det egentligen hon döljer? Det är en spännande intrig som vävs i ”Den hemliga skriften”, en intrig som komponeras av Roseannes dagboksanteckningar och doktor Grenes arbetsnoteringar. Trots detta har berättelsen inte karaktären av en dagboksroman, för Roseannes och doktor Grenes anteckningar består inte enbart av personliga reflektioner utan också av längre berättande tillbakablickar och redogörelser.

Doktor Grene har en mycket human inställning till sina patienter. Trots att han innehar en markant maktposition som manlig mentalvårdare känner han stor respekt för patienternas livsberättelser, ja stundvis verkar han tycka att de är betydligt friskare än han själv. Det är nog delvis därför han fördjupar sig i fallet Roseanne McNulty. Roseanne representerar dock inte enbart det mänskliga i mentalvården. I och med att hon var intagen redan när doktor Grene inledde sitt arbete på mentalsjukhuset representerar hon också en lugn punkt i hans tillvaro: ”Medan saker och ting oundvikligen har förändrats har hon förblivit densamma, om än kraftlösare och magrare genom åren givetvis.”

Genom Roseannes dagboksanteckningar får läsaren ta del av hennes uppväxt i den lilla irländska staden Sligo, en stad som utsätter henne för många prövningar och sist och slutligen förpassar henne till den institutionaliserade vardagen. Vissa tydliga brott begås i berättelsen medan andra mindre tydliga handlingar karakteriseras som brottsliga av en misstänksam och konservativ omgivning. Barry problematiserar mentalsjukdomen som ett socialt problem, ett problem som ges en medicins stämpel men som kanske egentligen är ett symptom på ett dysfunktionellt och ojämlikt samhälle. ”Den hemliga skriften” blir på så sätt både en klassisk roman där två till synes olika liv flätas samman och en samhällskritisk studie av mentalsjukhuset som institution.

Språket klingar vackert i Leif Janzons förträffliga översättning, det är ett rent språk som samtidigt befolkas av fantastiska bilder. En karaktär bär exempelvis på ”ett högst kyrkligt paraply, liksom konkret och asketiskt, som bad sina böner varje kväll i paraplystället” medan en annan går omkring med öppen gylf och ges följande iakttagelse: ”Någon gång kommer ett litet djur att få syn på hans öppna gylf och krypa in och bygga sig ett bo där, som en igelkott i en inbjudande, fuktig hålighet i en askstam.” Det är en verklig fröjd att ta del av Barrys förvånande metaforer och det faktum att han fördelar dem restriktivt gör att man njuter ännu mera när de dyker upp.

”Den hemliga skriften” är såldes en mycket ovanlig roman i det att den lyckas förena denna glädjefyllda språkanvändning med en synnerligen allvarsam och relevant berättelse. En berättelse som dessutom bjuder läsaren på intrigmässiga överraskningar. Att detta är den första svenska översättningen av Barry är förvånande, men förhoppningsvis leder den till att hans författarskap uppmärksammas mera även på svenskspråkigt håll.