Ellen Keys idéhistoria

Litteratur. Ronny Ambjörnsson. Ellen Key. En europeisk intellektuell. Albert Bonniers förlag. 2012. 539 sidor.

Ronny Ambjörnsson (f.1936) har under sin verksamma tid som idéhistoriker bland annat tecknat Europas idéhistoria från antiken till medeltiden. Men den tidiga forskningen ägnades åt den svenska tänkaren och författaren Ellen Key (1849-1926). Keys namn är säkert bekant för många, men få vet vad hon egentligen skrev om och stod för. I ”Ellen Key. En europeisk intellektuell” tecknar idéhistorikern Ambjörnsson ett känsligt porträtt av en stark individ som ständigt arbetade för sin intellektuella utveckling samtidigt som hon behöll sin nyfikenhet på livet.

Kombinationen av passion och intellekt ledde ibland till att Keys texter kunde innehålla motsägelser, detta är en egenskap Ambjörnsson tar fasta på och som löper som en röd tråd genom biografin. Det vill säga inte det att Key alltid skulle ha varit inkonsekvent, men att hon tillät sig själv att inspireras av sina egna resonemang. Även om Ambjörnsson ibland kan se logiska felslut hos Keyär det tydligt att han också beundrar henne för att hon vågade låta sig dras med av sitt glödande intresse för intellektuellt arbete.

Key är känd som särartsfeminist, det innebär att hon ansåg att män och kvinnor i grunden är olika, även om hon alltid arbetade för att kvinnan skulle få ökade rättigheter. Men hennes litterära produktion rör inte bara kvinnosaksfrågor utan också konst och estetik, och kanske framför allt, barnuppfostran. Keys ”Barnets århundrade” (1900) som behandlar barnuppfostran och skolundervisning är hennes mest lästa verk och Ambjörnsson lyfter fram hennes pedagogiska insats som mycket viktig för det svenska skolsystemets utveckling.

Ambjörnsson gör ett skickligt arbete i att också teckna Keys karaktär. Trots att hon producerade mycket text skildrar Ambjörnsson henne främst som en karismatisk talare: ”På både porträtt och foton uppträder hon i en dräkt som inte kan beskrivas som annat än prästerlig: svart, fotsid, enkel klänning med lång vit schal och därtill en spejande blick som om hon ville urskilja morgondagen.” Ideologiskt sett pläderade Key för individualism och tog, precis som hennes samtida Edith Södergran, intryck bland annat av den tyska filosofen Friedrich Nietzsche. Samtidigt som ”Ellen Key” är en gediget komponerad biografi utgör den därmed också en tidsbild av sekelskiftets Sverige. Ambjörnssons kunskaper om Europas intellektuella klimat är imponerande, och han balanserar skickligt sina gedigna kunskaper utan att de för den skull inkränktar på bokens huvudtema.

Berättelsen om Ellen Keys intellektuella utveckling är uppbyggd som en redogörelse av ett långt samtal: Ellen Keys säger en replik som får gensvar från någon samtida tänkare, samtidigt är också Ambjörnsson själv delaktig i det samtal han bygger upp. Samtalet om Ellen Key må idag kanske ha avstannat något, i det avseendet är Ambjörnssons bok är en välbehövd gnista som förhoppningsvis kan antända flera andra repliker. För precis som biografin uttrycker var Ellen Key en frontfigur gällande allt från modern pedagogik till kvinnans ställning i samhället, och en viktig tänkare som inte förtjänar att bli bortglömd.

Alla har vi hemligheter

Gräset är mörkare på andra sidan. Kaj Korkea-aho. Schildts & Söderströms. 2012. 425 sidor.

En hastighetskamera snappar upp en detalj som får Benjamin Fogde att ifrågasätta omständigheterna kring bilolyckan där hans flickvän Sofie omkom några dagar tidigare: ”En skugga. Oformlig, men samtidigt tydligt avgränsad.” I sin nya roman ”Gräset är mörkare på andra sidan” låter Kaj Korkea-aho denna skugga ta form, framför allt som ett inre hot hos huvudpersonerna. I kollektivromanen möter vi även Loke, Simon och Christoffer som alla alternerar som romanberättare. Loke är bror till Sofie och försöker lära sig att leva med sin stamning, Simon ifrågasätter sitt kall som präst och Christoffer tampas med sitt liv som nyutkommen bög. Männen är barndomsvänner och återförenas i österbottniska Gränby i samband med Sofies begravning.

Precis som i debuten ”Se till mig som liten är” (2009) där en ständigt lysande tevemast gav huvudpersonen kalla kårar är närvaron av en anonym, utomstående blick avgörande i ”Gräset är mörkare”. Det är ett effektivt grepp som trots romanens något vacklande inledning bygger upp en tryckande atmosfär som skapar driv i berättelsen. Som tillfälliga hemvändare är kanske Loke och Christoffer till en början mest känsliga för omgivningens granskande blickar: ”Ingen av de där människorna tänkte på och ännu mindre brydde sig om att deras värld var en anomali i de större sammanhangen och deras verklighet en skör bubbla på bara några kvadratkilometer.”

För den som befinner sig inuti anomalin, avvikelsen, spelar det mindre roll att världen utanför ser annorlunda ut. Även om omgivningen uppfattar landsbygden som perifer utgör den i allra högsta grad ett centrum för dem som lever där. Detta faktum blir tydligt i Korkea-ahos skildring av hur uppväxtårens värderingar alltid finns kvar någonstans i kroppen, i det här fallet som konservativt kristna värderingar. I en särskilt lyckad scen beskriver Korkea-aho hur Christoffer återvänder till skriftskolans lägerområde i en jakt på revansch. Christoffer drar sig till minnes den undertryckta åtrå han kände till sin kamrats svettiga kropp i bastun och scenen slutar i ett klimax som samtidigt är ett antiklimax, känslan av katharsis uteblir och skammen får hans ansikte att bulta när han drar upp byxorna.

På ett mer abstrakt plan närmar sig Korkea-aho religiositeten genom Christoffers graduskrivande: temat för gradun är Raamt, en varelse som enligt myten visar sig som en skrämmande, mörk gestalt. Senast sågs den då sexåriga Sidrid Ask hittades mördad i slutet av 1990-talet. Steget från Raamt till ”raamattu” är inte långt och närvaron av Raamt ger ”Gräset är mörkare” ett rysarelement som Korkea-aho skickligt balanserar parallellt med huvudintrigen. Något bör även sägas om romanens fysiska utformning eftersom illustratören Sanna Mander och Larsmobördiga grafikern Emma Strömberg har gjort ett fantastiskt jobb i att frambringa en iögonfallande och lockande helhet.

I ”Gräset är mörkare” skildras konfrontationerna mellan de manliga karaktärerna och deras inre demoner, samtidigt gör Korkea-aho klart att många av demonerna har sitt ursprung i den osäkerhet som byggts upp under uppväxten i Gränby. Således är den österbottniska landsbygden inte bara en utmärkt spelplats för en konfliktfylld roman, den är även ett reellt objekt för en kritisk undersökning i romanform. En undersökning som ställer viktiga frågor om samhällets ansvar för individens möjligheter att ta sig fram i livet utan orättvisa begränsningar. Alla spår känns inte lika relevanta i romanen, det gäller kanske främst några av karaktärerna psykologiska inramning – ibland önskar jag att Korkea-aho litade mer på att läsarens kapacitet att dra viktiga slutsatser. Men detta till trots är ”Gräset är mörkare” oundvikligen en drabbande och otäck berättelse om vad som sker när människor plötsligt tvingas avslöja sina innersta hemligheter.