Försiktig men passionerad bakgrundsfigur

Månens anförvant. Niklas Rådström. Albert Bonniers förlag. 2009.

Niklas Rådström är en produktiv författare som gärna lånar karaktärer från historien, i romanen ”Gästen” från 2006 skildrade han exempelvis mötet mellan de två stora berättarna H C Andersen och Charles Dickens. I hans senaste verk ”Månens anförvant” är det librettisten Lorenzo Da Pontes (1749-1838) livsöde som får färg och form. Berättelsen kan närmast beskrivas som en i romanform utbroderad biografi där Da Ponte själv berättar om sitt händelserika liv i Europa och USA.

Da Ponte är mest känd för sitt samarbete med Mozart, men han arbetade även med dennes ärkerival Salieri. Hans mest kända verk är hans liberttin till operorna Figaros bröllop, Don Giovanni och Così fan tutte. Efter sin flytt till USA arbetade Da Ponte också inom diverse andra branscher, däribland som bokhandlare och föreståndare i en mataffär. I ”Månens anförvant” är dock vänskap ett särskilt framstående motiv. Mozart, som av Da Ponte kallas vid det informella namnet Amadeo, har naturligtvis en viktig plats i berättelsen och så har även Giacomo Casanova.

Både Casanova och Da Ponte kommer från Venedig och deras vänskap blir för Da Ponte en länk till det förflutna. Casanova skildras mycket ömsint, och trots att Da Pontes lynne är mycket olikt vännens tycker han sig förstå sig på dennes inställning till livet. I Rådströms tappning symboliserar Casanova bland annat hoppfullhet och ungdom, och när Da Ponte berättar om hur hans vän en gång lyckas rymma från ett fängelse där han har suttit fängslad bland annat för otukt och spelskulder får texten ett poetiskt skimmer över sig: ”Där ligger han, Giacomo, så nära stjärnorna att han kan röra dem med sina fingertoppar, med universums hela ändlöshet välvande över sig. Ännu återstår att ta sig ner från fängelsets tak [...] Men just nu endast friheten, ingenting annat än friheten. Himmel. Stillhet. Upprymdhet. Den känslan. Den möjligheten.”

Som berättartekniskt grepp väljer Rådström att inleda sin roman med de händelser som ligger den åldrande Da Ponte närmast i tiden. Sedan färdas han bakåt, från New York till London till Prag och Venedig. När slutet närmar sig blir Da Ponte med andra ord yngre och yngre, men den blick som bevakar den nyfödde lille pojken som lyssnar på sin sjungande mor är trots allt den gamle mannens. Det är en vemodig Da Ponte som redogör för sina viktiga och svåra livsögonblick och ibland blir det aningen tillrättalagt.

Samtidigt är ”Månens anförvant” inte en roman som försöker chocka och överraska läsaren. Kanske kan titeln här vara upplysande, den syftar nämligen på att Da Ponte som librettist hade en betydligt mer tillbakadragen roll än de han arbetade tillsammans med: ”Mitt återspeglade ljus framträder först när deras fallit under skuggan och världen mörknat, då kan mitt bleka sken ge vägledning om än ingen värme.”

På samma sätt som Lorenzo Da Ponte fungerar som en sorts bakgrundsfigur så intar även Rådströms text läsaren med viss försiktighet. Ett effektivt sätt att levandegöra en historisk person må hända, men också ett ganska riskfyllt grepp. I ”Månens anförvant” fungerar greppet dock för det mesta mycket väl och som ett resultat av detta bjuder Rådströms på en känslosam resa in i den gamle Da Pontes erinringar om sitt liv.

En ödmjuk minnesteckning

Mitt liv som roman. Jan Henrik Swahn. Albert Bonniers Förlag. 2011.

Det självbiografiska minnet har varit ett återkommande ämne i litteraturen de senaste åren med titlar som Torgny Lindgrens ”Minnen” (2010) och Karl Ove Knausgårds självbiografiska svit ”Min kamp” (2009-2010). Minns författaren rätt? Är den självbiografiska texten mer sann än romanen? Detta är bara ett urval frågor som problematiseras i ovannämnda böcker. Jan Henrik Swahns senaste bok ”Mitt liv som roman” börjar med en slående bild: Swahn har under hela sitt liv fört noggranna dagböcker, men plötsligt en dag går de förlorade i en brand. Det enda som återstår är Swahns egna minnen, och författaren beskriver sin lättnad: ”Åh, att få bli av med allt! Vilken pervers njutning, att få räcka ut tungan åt sig själv och utbrista: Tji fick du!”

Förlusten av dagböckerna är dock inte enbart författarens befrielse, det är också bokens snillrika ouvertyr. Eller borde jag kanske romanens snillrika ouvertyr? Att definiera ”Mitt liv som roman” som en självbiografi i traditionell mening ter sig irrelevant, detta eftersom Swahns uppdrag blir att levandegöra sina minnen. När han fäster de självbiografiska händelserna vid pappret formar de oundvikligen en berättelse. Det står författaren fritt att utelämna vad han önskar, de avsnitt han väljer att bädda in i sin text skapar en helhet som på sätt och vis kunde uppfattas som påhittad. Så där kan det väl inte ha gått till, kan man tänka. En poäng med ”Mitt liv som roman” är att det inte spelar någon roll. Det kan ha gått till just så, men det viktiga är att det är så som berättelsen ser ut. Den innehåller varken mer eller mindre än det som Jan Henrik Swahn har valt att skriva om.

För mig som febrilt försöker komma underfund med var jag vill befinna mig i världen är igenkänningsfaktorn i ”Mitt liv som roman” stor. Swahns tecknar en ömsint bild av sig själv som ung, som ständigt på resa med den gammalmodiga kofferten i högsta hugg och aldrig riktigt säker på om den där känslan inombords är lycka eller förvirring: ”Jag trivdes i Belleville, trivdes med att inte umgås med någon enda människa. Eller var jag förtvivlad?” Svaret på frågan är antagligen bådadera – det ständiga vandrandet och letandet efter platsen som ska få allting att falla på plats tycks driven både av en vilja att fly och en vilja att upptäcka.

I många avseenden beskriver Jan Henrik Swahn sig själv som extremt mottaglig för vardagslivets sammanträffanden. ”Min förmåga att tacka ja till vad som helst är känd i vissa kretsar.” säger han på ett ställe. Å ena sidan kunde dock hans inställning tolkas som väldigt medveten eftersom han med vilja ofta förstätter sig i situationer där möjligheten att råka ut för ”oförutsägbara” händelser är väldigt stor. Så bestämmer han sig exempelvis under en resa till Frankrike att promenera ända tills han kommer till havet för att sedan välja att gå till höger eller vänster för att se var han hamnar. Å andra sidan verkar han också ha en sensibilitet som gör honom uppmärksam på människorna omkring sig. Det verkar med andra ord inte bara som om han letar efter absurditeter utan snarare att han är ovanligt uppmärksam på dem. Som om han ville säga att de nog finns där ute, bara du vågar öppna dina grumliga ögon och se dig omkring.

”Mitt liv som roman” är en levande berättad historia där ögonblicksbilderna blir det som binder ihop de skeenden i Swahns liv som i en mer traditionellt berättad självbiografi hade fått stå i centrum. Swahns berättarröst är ödmjuk och närvarande, och när jag läser ”Mitt liv som roman” känns det faktiskt lite som om jag läser författarens dagbok. För när allt kommer omkring är det inte de nitiskt dokumenterade detaljerna som är intressanta, utan allt det andra, allt det där som hos de flesta ofta förblir onedtecknat.  

Ett platt porträtt

Kalkutta 75. Petter Lindberg. Söderströms förlag. 2008

Hur gör man när det man har ägnat hela sitt liv åt plötsligt visar sig vara förgäves? Den och många andra frågor försöker Petter Lindberg svara på i sin roman ”Kalkutta 75”. Boken är ett fiktivt porträtt av bordtennislegenden Anton ”Tova” Stipancic som inledde en internationell karriär som endast sexton år gammal. I ”Kalkutta 75” målar Linderg upp Tovas framgångshistoria som, föga förvånande, också innehåller ett antal mindre lyckade karriärsdrag.

Det som gör mig mest frustrerad när jag läser om Tovas bravader kring bordtennisbordet är att berättelsen avsaknad av djup. Som karaktär kunde Tova bjuda på många spännande vändningar men i Lindbergs skildring förblir han i min läsning tyvärr en väldigt platt figur. Ramberättelsen utspelar sig vid Tovas dödsbädd där den gamle mannen ligger och tänker tillbaka på sin karriär som bordtennisspelare. Det är ett grepp som inbjuder till reflektion och bollande med tidsplan men som inte riktigt fungerar i ”Kalkutta 75”.

Själva titeln på boken hänvisar till huvudpersonens allra viktigaste match som kom att plåga honom livet ut, världsmästerskapet i Kalkutta 1975. Att matchen inte gick helt enligt planerna kommer knappast som någon överraskning. Det är när Lindberg skildrar själva idrotten som texten lyfter, där beskrivs idrottsmannens skärpta sinnelag både detaljerat och med inlevelse. Tovas kamp om att nå världsmästartiteln kan tyckas en aning manisk men Lindberg lyckas i sin skildring också föreslå att det kanske ligger andra drömmar bakom idrottsstjärnans besatthet. Huvudpersonens komplicerade relation till sin tränare Herman är till exempel en av de mer fungerande dimensionerna av romanen.

När jag började läsa ”Kalkutta 75” var jag mycket medveten om det faktum att extremt tävlingsinriktad idrott i de allra flesta fall ter sig totalt absurd för mig. I Lindbergs roman hade jag hoppats hitta en skildring som rymde annat än den maniska idrottsmannens totala ignorans av omvärlden. Tyvärr kan jag säga att mina farhågor snarare besannades. Detta behöver i och för sig inte ligga författaren till last, han är knappast skyldig till detta. En mer djupgående personteckning hade dock hjälpt mig att läsa huvudpersonen på ett annat sätt än jag gör i nuläget – som en gnällig och irriterande gubbe som bara är intresserad av sig själv och sin bordtennisracket.

Verkligheten överträffar fiktionen

Alfred och Emily. Doris Lessing. Översättning Dorothee Sporrong. Forum förlag. 2008

Nobelpristagaren Doris Lessing har i flera omgångar författat om sin uppväxt tillsammans med brodern och föräldrarna i den brittiska kolonin Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe). Boken ”Alfred och Emily” kan ses som ett försoningsprojekt där Lessing försöker få tag i sina föräldrars personligheter genom att berätta två olika historier om föräldrarnas liv – en fiktiv och en biografisk historia.

”När jag beskrivit mina föräldrars uppdiktade liv har jag inte bara använt mig av typiska karaktärsdag ... utan också av tonfall, vemodiga blickar och tecken som är så små att de annars bara kan upptäckas av skickliga spejare”, skriver Lessing för att förklara sitt projekt. Hon tar fasta på de underströmmar hon har anat hos Alfred och Emily och berättar i bokens första halva om ett helt annat liv där hon själv inte existerar eftersom föräldrarna gifter sig med andra människor.

Emily blir förvisso sjuksköterska precis som hon blev i verkligheten men fortsätter sin karriär genom att starta upp en serie ambitiösa flickskolor i London. Hon blir änka som ung och får aldrig några egna barn. Verklighetens Emily förhöll sig bittert till livet i den afrikanska bushen och relationen till barnen var allt annat än präglad av tacksamhet. Lessings förklaring består dels i världskrigen och dels i det faktum att kvinnorna i hennes mammas generation inte tilläts arbeta.

Pappan Alfred har en rätt så perifer roll i bokens fiktiva del där han lever ett lugnt liv på den engelska landsbygden. Lessing har hos honom anat en passion för hästar som han förverkligar genom att i fiktionens värld delta i hästuppfädning och riduppvisningar. Den Alfred som begav till Sydrhodesien var djupt skakad av upplevelserna från första världskriget och drabbades av svårskött diabetes i ganska unga år. Lessing poängterar i flera sammanhang med bitterhet att bägge hennes föräldrar skulle ha haft möjligheten till ett om inte lyckligare så åtminstone friskare liv med hjälp av dagens sjukvård.

Vad är månne den drivande kraften bakom Lessings projekt? Vad får en författare att skriva ut sig själv ur sina föräldrars liv? Oförmögen som hon var att förstå sina föräldrar under deras livstid försöker författaren krama liv ur dem efter deras bortgång – men faktum är att bokens fiktiva del bleknar under läsningen av det biografiska stoffet. Den litterära stilen är också en annan och den andra delens brott mot den mer traditionellt berättade första delen fungerar inte som förstärkande kontrast, tvärtom får den mig att tycka att fiktionen ”Alfred och Emily” är rent ut sagt tråkig.

Det kanske inte alltid blir bättre och mer spännande när man försöker förklara det man inte förstår. Att ”Alfred och Emily” är ett spännande projekt för Lessing själv är inte svårt att begripa men för läsaren som inte kände hennes föräldrar är de ju inte annat än fiktiva varelser som har fått liv genom hennes berättelser. Det litterära greppet i ”Alfred och Emily” ifrågasätter måhända det biografiska tolkningenföreträdet men gör det knapphänt. Och som så många gånger är det också i fallet ”Alfred och Emily” så att verkligheten överträffar fiktionen.