Jenny Björklund - Bara gå

Bara gå. Jenny Björklund. Schildts & Söderströms. 2012. 180 sidor.

Huvudpersonen i Jenny Björklunds andra roman ”Bara gå” har myror i kroppen. Utifrån sett är hon en vanlig ung vuxen, hon studerar juridik och kämpar med att ta sig i kragen och skriva sitt examensarbete, hon har en nära vän och några bekanta, hon har haft ett antal pojkvänner och har precis inlett ett nytt förhållande. Men inuti henne är det något som inte stämmer, hon bär på en kvävande känsla av tomhet och har svårt att slappna av. Det är ett bekant tema som får tankarna att gå till bland annat den svenska författaren Johanna Nilssons ”Rebell med frusna fötter” (2001).

”Bara gå” är skriven i andra person, ett berättargrepp som paradoxalt nog både skapar närhet och distans. Närhet, eftersom duet kommer väldigt tätt inpå läsaren, något som för en del kan te sig störande men som jag tycker fungerar förvånansvärt väl. Distans, eftersom det ger intrycket av att det är huvudpersonen som är den som betraktar sig själv utifrån, oförmögen att hitta den punkt i sig själv som hon kan vila i, oförmögen att vara ett obetraktat jag.

Huvudpersonen kämpar med att slappna av, men hon är full av ambivalenta känslor, som här när nya pojkvännen Martí går ut för att köpa mjölk en morgon: ”Du sitter låst på sängen och tänker att du inte riktigt vet hur man gör det här med tvåsamhet. För någon del av dig hoppas att han inte ska komma tillbaka.” I bakgrunden finns också en flera år äldre försvunnen storasyster som kanske kan läsas som en nyckel till svårigheterna. Samtidigt är storasysterns närvaro i texten ibland något överflödig, Björklunds känsligt tecknade huvudperson skulle vara tillräckligt trovärdig också utan detta barndomstrauma.

Det är lustfyllt att läsa ”Bara gå”, Björklund har ett personligt språk, hon ömmar för sina ord och smyger ibland in finurliga ordlekar utan att det blir putslustigt. Ordlekandet är något mer tillbakahållet än i debutromanen ”Vad jag gjorde en höst” (2010) och blir faktiskt därför ännu mer effektivt. Ett exempel är kapitlet som handlar om huvudpersonens längtan tillbaka till Polen: ”Öst, du längtar tillbaka till öst”, tänker hon i kapitlet som passande nog heter ”Tröst”, eller kanske borde man läsa ordet som ”Tr(öst)”.

Det skulle vara lätt att säga något om att Jenny Björklunds huvudperson befinner sig i gränslandet mellan studieliv och vuxenliv, men även om det naturligtvis stämmer hotar det också att banalisera ”Bara gå”. För även om de yttre ramarna är bekanta – studiekamrater som blir färdiga, den fadda smaken av en studentfest för mycket – är huvudpersonens dilemma existentiellt. Hon står inför att bli delaktig av en värld som ter sig absurd och vägrar att ta det sista steget på vägen, samtidigt kan hon inte förmå sig att stå stilla utan går och går utan att egentligen komma någonvart. ”Ensam, oförankrad”, heter det på ett ställe. Men det är också rytmiskt och ömsint om en rastlös vandring som inte bör förringas.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                       

Sara Razai - Jag har letat efter dig

Jag har letat efter dig. Sara Razai. Schildts & Söderströms. 2012.160 sidor.

”This is getting serious”, det är den något banala frasen från en Celine Dion-låt som plötsligt dyker upp i skallen på huvudpersonen Annika Andersson när hon försöker konfrontera sin pojkvän Samim med att ställa frågor om hans bakgrund i Tabestan, det lilla landet på gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. I Sara Razais debutroman ”Jag har letat efter dig” kämpar Annika med att förändra sitt liv utan att samtidigt analysera för mycket, men ibland går det inte, verkligheten tränger sig oundvikligen på.

Spelplatsen för Razais relationsroman är Åbo, en stor del av handlingen kretsar kring den lilla baren Baila där framför allt invandare och nyfinländare håller till. Scenariot är bekant: en relativt traditionell karaktär upptäcker plötsligt en ny dimension av sig själv när hon lär känna människor från andra kulturer med helt andra vardagsverkligheter. Men i ett finlandssvenskt sammanhang har denna tematik länge har saknat en bredare förankring i skönlitteraturen, vid sidan av Marianne Backléns författarskap är nyfinländarens närvaro så gott som osynlig, något som också Anna-Stina Lindholm nyligen påtalade i essän ”Vaddå vandrarlitteratur” i Ny Tid (42-43/2011).

Även om man alltid bör förhålla sig kritisk till exotisering av minoriteter och främmande kulturer är det ett oundvikligt faktum att många finlandssvenskar gör just detta, ofta på grund av bristande kunskaper och en homogen umgängeskrets. Därför är ”Jag har letat efter dig” en viktig bok eftersom Razai gör en ärlig, om än inte alltid bekväm, skildring av Annikas reaktioner gentemot sitt nya sammanhang. När Annika och Samim nekas tillträde till en nattklubb av en rasistisk dörrvakt tänker Annika: ”I den varma välbekanta trängseln på Baila letade jag efter orden, tänkte att det skulle lätta om han fick berätta hur han kände sig, om han velat lyssna på hur det kändes för mig.” Men Samim vill inte prata. ”Han ryckte på axlarna. ”Miksi minulla on kaksi korvaa?” sa han. ”In genom det ena, ut genom det andra. Bry dig inte så mycket.”

Annikas vilja att samtala och förstå blir ofta ett hinder, i sina försök att vara fördomsfri och öppen riskerar hon samtidigt kränka Samims privata upplevelser. Det är en sak att i teorin veta hur man beter sig respektfullt, en annan sak att faktiskt göra det. Denna svårighet behandlar Sara Razai galant i ”Jag har letat efter dig”, framför allt genom sin träffsäkert skrivna dialog som ger ett autentiskt intryck med sin blandning av svenska, finska och engelska.

På många sätt intar Annika en passiv inställning till sitt liv. Hon liksom ”hänger på” utan att våga uttrycka sin egen vilja, men hennes efterhängsenhet verkar bottnar i en bottenlös känsla av ensamhet. Ensamhet kan både förena och splittra, det är något som blir smärtsamt tydligt i ”Jag har letat efter dig”. Ensamheten är å ena sidan en universell känsla som möjliggör möten mellan människor, å andra sidan måste den människa som känner sig riktigt ensam i något skede också bli bekväm med sig själv. Oberoende av hur många nya sammanhang hon försätter sig i och oberoende om hon kommer från Finland eller från Tabestan.  

Människan som skalv

Människan som skalv. Med efterord av Fredrik Lång. Christer Kihlman. Söderströms förlag. 2012 [1972].

Vad är egentligen ett skalv? Jo, en reaktion på något som brister. När Christer Kihlmans ”Människan som skalv” kom ut 1972 var intresset i dagspressen stort och boken tilldelades även Litteraturfrämjandets stora romanpris. Boken kan beskrivas som en uppgörelse med de krav och begränsningar det borgerliga samhället ställer på individen. Det är således en starkt samhällskritisk text som samtidigt är obönhörligt självutlämnande.

I efterordet pekar Fredrik Lång på att ”Människan som skalv” då den kom ut framför allt karakteriserades som bekännelsebok och att recensenterna drar paralleller till Augustinus och Montaigne. I dessa Kausgårdtider är de samtida parallellerna är uppenbara, men när Lång nämner både Knausgård och Lars Norén vill han ändå komma med en förmaning: ”De skriver stor litteratur, onekligen … Men samtidigt är denna självbespegling ett uttryck för att författaren har blivit en produkt.” På så vis kunde man uttrycka det som att Kihlman endast vänder blicken mot sig själv som ett slags optiskt glas genom vilket läsaren ska se samhället tydligare.

Jag kan tycka att det är lite problematiskt att utesluta Norén och Knausgård från en dylik tolkning eftersom det är svårt att urskilja vilka av dagens samhällsmekanismer som syns i deras texter, men jag förstår också Långs invändning. Detta eftersom det självanalytiska betraktelsesätt Kihlman närmar sig själv på verkligen manar till samhällskritik. I ”Människan som skalv” används framför allt det psykologiska språket som ett sätt att synliggöra hur samhällets mekanismer återspeglas på individnivå: ”Vi älskar så som vi lär oss att älska. Varje samhälle och varje kultur har sina egna normer och modeller för hur kärleken bör förverkliga sig … Den kristna europeiska kulturen understryker kraftigt de individuella känslornas värde och uppmuntrar även starka, våldsamma, överspända känslor såsom goda och förebildliga.”

I Långs läsning av Kihlman handlar den starkt självbiografiska texten inte så mycket om en bekännelse som om befrielse. Man kan tycka att distinktionen är något luddig. Men här har Lång en viktig poäng. När Kihlman i bokens tre delar – ”En alkoholist”, ”En homosexuell” och ”En äktenskapsbild” – beskriver sina tillkortakommanden och svårigheter att hantera vardagen läser jag det inte så mycket som en uppvisning som ett lösgörande. Där uppvisningen kräver sin publik som, även under stunder av upplevt obehag, ständigt bekräftar det som pågår på scenen behöver Kihlmans befrielseberättelse inte samma reaktion. Detta framför allt eftersom människan i boken, den skälvande människan, är den egentliga reaktionen. Och det som brister och sprider vågor av oro kring sig är samhället.

Kihlmans moraliska ansats kan således sägas ligga i utpekandet av samhället som den bristande länken. När man gör detta riskerar man förstås att frita individen sitt ansvar. Så uppfattar jag dock inte ”Människan som skalv”. Även om det är möjligt att anklaga den skrivande Kihlman för exempelvis självupptagenhet utger han sig aldrig för att ha rätt. ”Människan som skalv” är en subjektiv framställning av hur individen kämpar med att finna sin plats i det egna jaget, ständigt kringskuren av samhällets normer, som en seismolog som plötsligt finner sig i jordbävningens centrum. Det är en tematik som aldrig blir inaktuell.

Driven debut om osäkerhet

Wannabe. Sara Jungersten. Schildts förlag 2011. 222 sidor.

Att bli avslöjad som en wannabe är att bli avslöjad som någon som har ambitioner om att bli något man varken är eller kan bli. Med tanke på detta är det modigt av Sara Jungersten att döpa sin debutroman till just ”Wannabe”. Samtidigt som titeln är iögonfallande och lockande inbjuder den till förlöjligande – en egenskap som Jungerstens huvudperson Tove också kan sägas besitta. Den som frivilligt ställer sig på en scen framför hundratals blickar står också inför risken att göras till åtlöje eller kanske ännu värre, att mötas av likgiltighet. Men för Tove är lockelsen stark nog för att hon ska våga utmana ödet.

21-åriga Tove har en liten roll som sångare och dansare vid Wasa Teater, men drömmarna sträcker sig betydligt längre än så. Hennes vilja att komma in på scenskola och bli en seriös skådespelare är så stark att den lamslår henne, men den skapar också ambivalenta känslor gentemot dem som befinner sig utanför teaterkretsarna, i detta fall publiken: ”Tove föraktade dem för att de trodde på det de såg, och älskade dem för att de bekräftade henne.” Jungersten fångar skickligt Toves kluvenhet som verkar bottna i en rädsla att bli avslöjad. Det är inte så mycket omgivningen som verkar tycka att Tove är en wannabe som hon själv, och det är i detta romanens problemställning bottnar: hur ska man nå sin dröm om man på något plan samtidigt betvivlar att man är värd att nå den?

”Wannabe” är en välskriven intrigdriven roman med ett bra tempo, Jungerstens prosa är driven samtidigt som den aldrig hastar fram. Som huvudperson är Tove trovärdig, dynamisk och – uppfriskande nog – inte alltid särskilt sympatisk. Jungersten är inte rädd för att löpa linan ut, Tove tillåts vara både modig och rädd, talangfull och missunsam. Samtidigt går det lätt att känna igen sig i hennes behov av att tillhöra (och romantisera) teatersammanhanget – liknande scnener som Toves försök att verka självklar i öldiset på Ernst har definitivt sina paralleller i studiestäderna runt om i landet. Detta gör att berättelsen berör också långt utanför teatersammanhanget.

Det uppstår ofta en kanske ofrivillig komik när Jungersten beskriver Toves svårigheter att slappna av i sociala sammanhang, här försöker Tove verka bekväm tillsammans med en teaterkollega: ”Toves blick föll på en rolig bild inskickad av en läsare. Den föreställde en vit hund som hoppade på en liten studsmatta. Hons skulle kanske kunna säga något m den. Men hur skulle hon vinkla sitt uttalande? Skulle hon tycka att det var sött? Kanske det vore bäst att säga något om lokaltidningens otroligt banala innehåll?” Samtidigt sätter man nästan skrattet i halsen för Toves osäkerhet är så påtaglig.

Det är roligt att läsa en roman som är förankrad i Vasa och jag hoppas att Jungersten återkommer till staden i framtiden eftersom hon behärskar den som litterär miljö. Vasa, som ibland verkar vilja ge intrycket av att vara en större stad än vad den är, blir på ett plan dessutom analog till Toves strävanden, en parallell som ytterligare förstärker romanens känsla av utanförskap och längtan bort. ”Wannabe” är en debutroman skriven med säker hand, och ett välkommet inslag i den finlandssvenska utgivningen.  

Undflyende men precis kortroman

Seglats i september. Johan Bargum. Atlantis / Söderströms. 2011. 122 sidor.

Minnets opålitlighet är ett motiv som ett flertal (inte sällan manliga) författare har vänt och vridit på den senaste tiden, Torngy Lindgrens ”Minnen” (2010), Kjell Espmarks ”Minnena ljuger” (2010) är två färska exempel. I Johan Bargums senaste roman ”Seglats i september” iscensätts minnesmotivet som ett cirklande kring den ständiga närvaron av det förflutna i nuet. Harald, en av romanens två huvudpersoner, grubblar över hur märklig tiden ter sig när han tänker tillbaka på tiden med ex-frun Elin: ”Det var länge sedan, men jag tycker det var som i går. Konstigt. Ibland tycker jag faktiskt att allting kommer närmare, att livet som bälgen på ett handklaver dras ihop och krymper.”

Elin är Haralds och Olofs gemensamma nämnare, först gift med företagaren Harald och sedan med bankmannen Olof. Skildringen av Elin är samtidigt undflyende och precis: hennes långa, smala, ”aningen sneda näsa”, hennes gester – ”Hon plockade fram ett litet hårband ur fickan och gjorde i en handvändning en stram, elegant hästsvans av sitt flygande hår; så där som kvinnor gör, utan att man begriper hur de bär sig åt.” Men hon är också död, omkommen i en frontalkrock med en lyktstolpe, och hörde medan hon levde till en sträng kyrka som hon lämnade när hon gifte sig med Olof.

I ”Seglats i september” kolliderar huvudpersonernas berättarröster i var sitt försök att berätta sanningen. Det handlar om en seglats som Olof och Harald gör tillsammans, om ett dödsfall eller om ett mord, men samtidigt också om allt annat än detta. Harald skriver: ”Det var så här”, en fras som både vill övertyga och blottlägga händelseförloppets kärna. Samtidigt gör frasens bestämdhet att man som läsare genast börjar tvivla – det rör sig uppenbarligen om hur Harald uppfattade situationen men det är likväl klart att Johan Bargum inte kommer att presentera någon absolut sanning. Eller, sanningen består helt enkelt i det subjektiva, i incitamentet att uttrycka frasen: ”Det var så här”. Vi kommer aldrig att komma närmare sanningen än vår egen tolkning av den andres version av sanningen, tycks Bargum säga.

I tomrummet mellan de två berättelserna bygger Bargum upp en dov stämning, rytmen i det nedkokade språket skapar en otäck känsla av annalkande katastrof: ”Båten [skulle] inom kort lyftas upp, läggas på sin vagga och skjutas in i ett mörkt sljul tillsammans med alla de andra, mastlös, maktlös, med den fyrkantiga fenknölen hängande under buken; naken och hjälplös.” Det är skärande vackert utan att bli tillrättalagt.

”Seglats i september” gömmer många små sammanställda bilder och ord som i sig är som små miniatyrversioner av romanen som helhet. Som båtnamnen: Olofs båt har fått namn efter den grekiska mytologins Alkyone som återföddes som isfågel efter att ha blidkat gudarna med sitt tragiska kärleksöde, Haralds båt heter Berenike, döpt efter den egyptiska drottningen Berenike II som offrade sitt vackra hår för att rädda livet på sin man. Om Elin är en blandning av Alkyone och Berenike eller om det är så Olof och Harald vill minnas henne är en fråga som inte besvaras eftersom Elin bara kommer till tals genom hennes två män.

Elin är tystnaden, det osagda, det som Olof och Harald så desperat försöker sätta ord på och som skapar den kittlande stämning som Johan Bargum mycket konstfärdigt balanserar upp i ”Seglats i september”.

Maria Turtschaninoffs "Arra. Legender från Lavora"

Maria Turtschaninoff. Arra. Legender från Lavora. Söderströms förlag. 2009.

I ”De ännu inte valda” från 2007 berättade Maria Turtschaninoff en historia om två barn som plötsligt rycks ur sin vardagsvärld och hamnar på en plats befolkad av sagofigurer. I ”Arra. Berättelser från Lavora” rör sig hela berättelsen i en sagovärld där olika riken styrs av kungar och drottningar och där det kan hända märkliga saker med vävar och sånger och skogar.

Den lilla flickan Arra behandlas av sin familj som en oren och hennes mamma visar allt som oftast tecknet för det onda ögat när dottern är nära. Arra lär sig inte att prata (eftersom hon aldrig blir tilltalad) och börjar leva inuti sig själv – istället för att lyssna utåt lyssnar Arra inåt. Det här gör att hon snart börjar snappa upp naturens egna sånger. Hon leker för sig själv i skogen i riket Simora och lär sig älska allt som hon ser och hör. I sin tystnad blir hon trygg och lär sig snart att stänga ute familjens glåpord och bara lyssna till naturens sånger.

Men sångerna har en kraft som flickan inte kan kontrollera och snart är olyckan framme. Familjens hus eldhärjas, föräldrarna dör och Arra tvingas flytta in hos sin elaka syster Evia som behandlar henne som en slav. Förutom att lyssna till naturens sånger är Arra nämligen också en skicklig bildvävare och i det nya riket Lagora blir hennes vävar snart berömda. Systern Evia tar dock åt sig äran utan krusiduller och tvingar Arra att förbli en stum skuggfigur.

Maria Turtschaninoff berättar i ”Arra” en riktigt spännande utvecklingshistoria. Och trots att Arra på sätt och vis är en klassisk huvudperson, en underdog som till sist blir tvungen att sparka sig uppåt, så är romanen inte någon tradig historia. Även om det exempelvis dyker upp en prins och det är han som blir den första som får höra Arras röst så är det inte han som ensam räddar henne. Prinsen Surando blir Arras länk till världen utanför men Arra märker snart att den talande världen inte heller är problemfri. När hon börjar använda sin röst så börjar nämligen naturens ljud att försvinna från henne.

Arra tvingas lära sig balansera mellan tystnaden och det talade ordet, mellan sången och naturen. Det är en tacksam allegori till tonårens sökande efter den egna identiteten. Turtschaninoff använder sig av ljud och tystnader på ett fysiskt sätt som skapar kopplingar också till den värkande tonårskroppen. Så här låter det när huvudpersonen ska uttala sitt namn för första gången: ”Hon vred på sig, skrämd. Hennes mun tuggade luft en stund, tungan krökte sig i munhålan. Hon öppnade munnen. Ett ljud kom åkande upp ur halsen, förbi tunga och tänder. / ’Arra’, sa hon, hest ... Hon ville smaka på ordet, rulla runt det i sin mun.”

”Arra” är en tätt berättad historia där språket fungerar oerhört väl. Historien om Arra berättas i rask takt men utan att det går för snabbt. Den verkar nästan berätta sig själv vilket också förstärks av att stilen liknar de gamla sagornas. Maria Turtschaninoff berättar legender från Lavora men jag börjar nästan tro att de är sanna – så levande känns huvudpersonen Arra i sin sköra men samtidigt starka skepnad.  

Mikaela Sundströms "De vackra kusinerna"

Mikaela Sundström. De vackra kusinerna. Söderströms förlag. 2008.

I Mikaela Sundströms roman De vackra kusinerna möts läsaren av ett stort persongalleri. Först är det jaget som berättar historien och sedan historiens egna figurer, Lia, Sanna, Steve, Anne-Maj, Marica, Erik, Tommi, Janette, Maria och Jennifer. Hängde du med? Det gjorde nämligen inte jag och jag undrar fortfarande om det är något jag har missat. För av någon anledning är karaktärerna så många i De vackra kusinerna att jag under min läsning inte ens blir på det klara med vilka dessa vackra kusiner är.

I Till alla hästar och vissa flickor (2004) lyckades Mikaela Sundström skapa en suggestiv och spännande stämning som fungerade mycket väl som grund för den handling som där utspelar sig. Jag kan ana denna stämning också i hennes nya roman men har samtidigt väldigt svårt att få grepp om den. Det är nämligen inte någon illa skriven text jag har att göra med, snarare en ofärdig sådan. Sundströms språk är stundvis poetiskt och stundvis kargt och hon gör ett bra jobb i att bygga upp stämningar kring sina karaktärer. Men bara det faktum att bokens 190 sidorna rymmer hela 49 kapitel borde ha fått förläggaren att ta ett steg tillbaka. Det som kunde ge en fragmentarisk men pockande stämning skapar nu istället en känsla av osäkerhet.

Men jag ska ändå göra ett försök att ringa in bokens centrala handling. Sanna är en ung juriststuderande som får en praktikplats på advokat Marica Högman-Kiveläs advokatbyrå. Under hennes tid som praktikant får byrån att göra med Anne-Maj Lindholm som kämpar för att få vårdnaden om sina misskötta barnbarn Maria och Jennifer. De bägge flickornas mamma har blivit indragen i en mycket otrevlig historia som involverar hennes pojkvän Kenny, sprit och vassa knivar. Ett utdrag ur den finländska vardagen med andra ord.

När det gäller skildringen av det juridiska arbetet märks det att Sundström kan sin sak. Själv är hon också jurist till utbildningen och har en bra inblick i den jargong som förs i branschen. Helt okritisk ställer hon sig inte till arbetet på advokatbyrå Högman-Kivelä, karaktären Sanna må vara outhärdligt ambitiös men när det kommer till kritan är det den karismatiske Tommi Varis som går hem med guldsjärnorna i marginalen.

Även om jag inte är helt på det klara med vad De vackra kusinerna handlar om kan jag inte låta bli att undra vad som hade hänt om manuskriptet hade fått mogna en lite längre tid. Som det ser ut nu innehåller berättelsen en hel drös olika trådar som bara lämnas åt sina öden. Det som sägs sägs liksom bara nästan. Och som man säger i Jakobstad, ”nästan” räknas bara Kokkola. Trots allt detta är Sundström en skicklig skribent och därför jag hoppas att hennes nästa bok ger henne chansen att visa sitt fulla potential. 

Inger Bråtveits "Siss og Unn"

Inger Bråtveit. Siss og Unn. Forlaget Oktober. 2008

Som inspiration för Inger Bråtveits andra roman Siss og Unn står den norska klassikernIsslottet av Tarje Vesaas (1968). Också i den romanen möts två karaktärer vid namn Siss och Unn, men medan Vesaas berättelse utspelar sig på 1500-talet rör sig Bråtveit i nutid. För mig och för andra läsare som inte är bekanta med Vesaas roman finns det en risk för att Bråtveits projekt inte upplevs som annat än ett projekt. Till min glädje kan jag dock konstatera att Siss og Unn fungerar även för den mindre invigde läsaren.

I sin mycket poetiskt berättade roman är det Unn som står i främsta rummet. De korta kapitlen må skildra bägge flickornas perspektiv men det är ändå Unns porträtt som enligt min mening tecknas allra tydligast. Hon bor med sin cancersjuka mamma, Mommy Big, i ett gammalt hus i en liten by i dal någonstans i norra delen av Norge. För det mesta håller hon sig på sitt rum där hon skriver skoluppsatser och andra texter om allt det hon inte kan säga högt. Om hur Mommy Bigs hosta blir värre och värre och om hur lärarnas blickar medlidsamt dröjer kvar vid henne i skolan.

Siss är lika gammal som Unn och har flyttat till Norge från Sverige tillsammans med sina föräldrar. Hennes liv ter sig perfekt, hon är söt och duktig och är den flicka som gör de allra vackraste hoppen under balettlektionerna som också Unn deltar i. Mellan de två flickorna uppstår en stark dragning. De längtar efter varandra men kan inte riktigt förmå sig till att mötas på riktigt: ”Unn står bakom Siss og ser på den vakre ryggen hennar (...) Unn har aldri sett ein vakrare rygg, for sjölv om Siss er spinkel, er heile ho fylt opp av like delar med liv og temd kraft.”

Siss og Unn är på många sätt en djupt tragisk roman. Över texten löper en känsla av sorg och desperation och döden är ständigt närvarande. Jag kan stundvis tycka att berättelsens tryckande stämning kunde brytas av med något annat som kontrast. Men det gör jag bara för att i nästa stund påminnas om att det ibland inte finns några ljuspunkter.

Bråtveits roman bör läsas långsamt. Det gäller att smaka på orden och meningarna och långsamt låta dem sjunka in: ”Tidsnok skal Siss få laera seg at ting handlar om meir enn å stå i korrekt giv-akt-stilling. Siss: Den viktigaste laerdomen i livet er denne og handlar om å balansera og vakla, för du ein dag fell, og så reiser deg igjen.”

Romanens sakta stigande tempo i kombination med scenerna i ballettsalen får mig att minnas egna erfarenheter av gymnastiksalar. Hur det sved i knäna när man ramlade på det lackade trägolvet och hur det sällan syntes några spår av fallet. Trots det kunde det värka länge efteråt. På samma sätt tar sig Siss og Unn in under min hud och vägrar släppa taget. Det är sorgligt och tungt men också – riktigt vackert.

Ralf Andtbackas "Wunderkammer"

Wunderkammer. Ralf Andtbacka. Söderströms förlag. 2008

Att läsa Wunderkammer är som att krypa ner i en pafflåda full med ting, lådan blir för en stund hela världen, eller – hela världen blir till en låda. Ralf Andtbacka skapar i sin diktsamling ett rum där tingen kan leka med orden samtidigt som de också säger något allmängiltigt om människan. ”Vi måste alla göra rätt för oss: filtrera intrycken, ordna dem. / Det finns mycket att säga om den katalog som är vi: / det värde som återstår i ett sådant samhälle är: / rester”, skriver Andtbacka i dikten ”Brändöelegierna”.

I sin diktsamling ställer Andtbacka en mängd frågor om relationen mellan tingen, människan och världen. Wunderkammern var populär under 1500-talet och är en samling där olika sällsynta ting, till synes utan samband, förenas som en bild av den yttre världen. I Andtbackas samling hittar jag bland annat jättetändstickor och fjärilar. Men jag hittar också en massa människor. Poeter, författare och upptäcktsresande får i Wunderkammer samsas om utrymmet med tunga elefantskulpturer och gamla glasflaskor. Så här kan det t.ex. se ut i ett utdrag ur ”Suite ostrobothnienne (un cabinet de curiosités)”: ”Stravinskij Strunge / Sugaren Svarten Sven-Örk Klickman Södergran Sölekack Tadzio Tauno Brännäs / Tintin Tom Sandell Tomas Mikael Bock” osv. Det gäller inte bara att låta sig uppslukas av tingen utan att också våga låta tingen uppsluka en själv. I det nyligen citerade stycket är det som om namnen har legat länge i en låda och skavt mot varandra, vissa har fortfarande sin ursprungliga form medan andra har fått en ny och annorlunda form.

Rent fysiskt är Wunderkammer en rätt rejäl bok vars format och omslag mest påminner om en lärobok. Diktsamlingen rymmer också lek med typografin, orden eller ord-tingen kan vara överdimensionerade eller så små att de är knappt läsbara. Ibland befinner de sig utspridda över sidan eller, som alldeles i slutet av samlingen, så vägrar de att infinna sig över huvudtaget. Parallellerna mellan orden och tingen skapar en fruktbar stämning som gör attWunderkammer känns som mer än ett experiment, jag läser:

Sticka ner handen i en tunna med Swarfega;

gräva i fuktig sand med fingrarna;

greppa en lp för att byta sida.

Minnet kretsar runt, runt.

På ett ställe finns en lödd fog,

kanske som ett slags fartgupp:

…

Ralf Andtbackas samling dikter, kuriosa, minnen, dialekter (främst den Österbottniska) kunde göra läsaren vilsen. Men i spektrumet av allt verkar också det lilla få plats och när jag läser Wunderkammer är det ibland som att vara på en gammal vind full av bråte. Jag tänker på hur kroppens celler förnyas med en intervall på ungefär sju år och på hur damm till största delen består av död hud. På att allting skaver mot allting och att det är ett ganska skönt sätt att se på världen. I Andtbackas fall handlar det om att läsa denna värld, tingen får liv genom språket. Det känns väldigt hoppingivande att ta till sig världen så som Andtbacka gör i Wunderkammer, eller som diktjaget formulerar sig i en av mina favoriter ”Röda lärkan”: ”man måste försöka göra något av // allt, ja allt // också av detta.”