Så tuktas en värld

Syndaflodens år. Margaret Atwood. Norstedts. 2010. Översättning från engelska av Birgitta Gahrton.  

”Nu när den vattenlösa syndafloden har svept fram över oss är allt mitt eventuella skrivande ofarligt [...] Så jag kan skriva vad jag vill.” Så resonerar en av karaktärerna i Margaret Atwoods senaste roman ”Syndaflodens år”, en postapokalyptisk dystopi som har flera beröringspunkter med kritikerrosade ”Oryx och Crake” från 2003. Historien berättas av två huvudkaraktärer, Ren och Toby som har överlevt en dödlig epidemi och som också har ett gemensamt förflutet i trädgårdsmästarrörelsen, en sektliknande församling som också nämns i ”Onyx och Crake”. Trädgårdsrörelsens främsta syfte är att leva ekologiskt och med största respekt gentemot naturen, och rörelsen består av en skara anhängare som har valt att leva avskilt från den förfallna världen utanför.

Genom de två berättarperspektiven skildras rörelsens förehavanden framför allt i tillbakablickar, men även i de korta avsnitt som skiljer de olika romandelarna åt. I dessa avsnitt talar rörelsens grundare Adam Ett med anledning av trädgårdsmästarnas olika helgdagar, och varje tal avslutas med en lämplig psalm, som här med anledning av ”Sankta Rachel och alla fåglarna”: ”När Gud breder ut sina vingar / Och flyger från himlen ner / Han klär sig först i duvans dräkt / Den vackraste man ser”. Den uppmärksamma läsaren kan i Adam Etts tal notera att Sankta Rachel syftar på författaren och miljöaktivisten Rachel Carson som i början av 1960-talet varnade för effekterna av bekämpningsmedel som DDT i sin kända bok ”Tyst vår”.

Naturen i ”Syndaflodens år” är allt annat än ”naturlig”, läsare av ”Oryx och Crake” kan känna igen både karaktärer och genetiskt manipulerade djur. Den värld som Atwood skildrar har genomgått en mängd dramatiska förändringar som främst beror på människans omåttliga aptit efter teknologiska och medicinska framsteg. På slätterna runt omkring hustaket där Toby håller till rör sig både lammlejer – en korsning mellan lamm och lejon – och förvuxna grisar med skrämmande intelligenta blickar. Den numera mycket rutinerade Atwoodöversättaren Birgitta Gharton har gjort ett briljant jobb i att förvandla de engelska originalorden till svenska. Mutationerna i Atwoods romanvärld är således både biologiska och språkliga vilket elegant synliggör utsträckningen av samhällsförändringarna.

Alla som har följt med nyhetssändningarna också med bara ena ögat de senaste åren – och nu senast i och med jordbävningen i Japan – kan konstatera att Atwoods tematik är skriande aktuell. Kombinationen av den framstegslustande mänskligheten och den kraft som finns i naturen kan helt enkelt slå fruktansvärt slint. Det mest skrämmande med ”Syndaflodens år” är att det dystopiska elementet inte alls känns som science fiction. Det gör romanen till en ännu mer givande läsupplevelse. Här handlar det inte om att visa på en mystisk och svårtänkbar framtidsvision utan om att utfärda en synnerligen angelägen varning.

På en språklig nivå förenas det teknologiska stilen med den bibliska, något som görs så snyggt att det aldrig riskerar att bli högtravande. ”Syndaflodens år” är också rikt nyanserad vad gäller tematiken: samtidigt som den skildrar muterade djur och äckliga epidemier skildrar den också vänskap, desperation, kärlek och komik. Atwood lyckas än en gång skaka om och visa att dystopigenren inte på något sätt är uttömd – snarare är den mer aktuell nu än någonsin tidigare.