Att skriva sig själv synlig

Artikel

Osynlig. Paul Auster. Albert Bonniers förlag. 2010. 315 sidor. Översättning Ulla Roseen.

Paul Austers roman ”Osynlig” som nu utkommer i Ulla Roseens svenska översättning har fått ett blandat mottagande i såväl engelsk- som svenskpråkig press. Flera recensenter verkar rent ut sagt trötta på den amerikanska författaren som under 1980-talet sprängde gränserna för romanen med ”New York Trilogin” (1987). I ”New York Trilogin” använder sig Auster av detektivgenren för att maskera några rätt så komplicerade språkvetenskapliga frågeställningar. Romantrilogin gjorde Auster till kritikernas guldgosse, men idag ställer sig många kritiker sig mer skeptiska till författaren. Den amerikanska litteratukritikern James Wood går t.ex. hårt åt Paul Auster i en artikel i tidskriften The New Yorker (30.9.2009), i och med en diskussion av ”Osynlig” anklagar nämligen Auster för att inte kunna gestalta sina berättelser. Wood menar att Austers berättande har fått allt mer maneriska drag och att hans originalitet kan ifrågasättas.

I ”Osynlig” framträder huvudpersonen Adam Walker genom en rad texter som till stor del är författade av honom själv. Detta kan sägas vara ett exempel på Paul Austers kända och kritiserade saltomortalknutar – boken visar sig nämligen vara en text som fortfarande är under arbete, och läsaren är inte ensam i sitt möte med berättelsen. Som ytterligare läsare fungerar nämligen också Walkers författarvän Jim som får rollen som uppmuntrare och skrivhandledare.

Det hela tar sin början i mötet med den karismatiske men kylige machomannen Rudolf Born och hans kvinnliga kumpan Margot. Walker är på många sätt Borns motsats: han är ung och naiv, han drömmer om att bli poet, och han är sexuellt oerfaren och har svårt att orientera sig i den förföriska Margots tvetydiga blickar. Born är å andra sidan en man som har genomlevt krig och elände och som gärna förhärligar våld och känslomässig hårdkokthet. Born lägger dessutom gärna ut texten om sina avvikande åsikter och framstår trots sina dryga trettio år snarast som en äldre härdad herreman.

Men trots karaktärernas olikheter så är det skrivandet som för dem samman. Av någon märklig anledning föreslår Born nämligen att han ska starta en kulturtidskrift för att rädda Walker från ett liv i misär. Vad denna misär består av är oklart och Borns initiativ ter sig abrupt och osannolikt, men Walker som inte har något att förlora ger sig helhjärtat in i planeringsarbetet. Nu behöver han inte längre definiera sin identitet som någon som vill hålla på med ”Skriftställeri. Klottrandets ädla konst”, som han uttrycker det, utan har möjligheten att leva ut sina drömmar i verkligheten. Även om tidskriftsprojektet inte går helt enligt planerna förblir skrivandet ett viktigt sätt för Walker att definiera sin identitet. Detta inte minst eftersom ”Osynlig” till stor del berättas i stycken som är skrivna av Walker själv i ett försök att förstå och förenas med sin livshistoria.

Livsberättandet är en kulturyttring som har haft stor genomslagskraft under de senaste åren. Blandandet av fakta och fiktion är ett populärt diskussionsämne inom både film och litteratur, och Paul Auster är en person som länge har ägnat sig åt detta inom både genrerna. Litteraturforskare som ägnar sig åt författarskapet tar gärna fasta på att Auster ofta blandar in självbiografiska detaljer i sina romaner. I ”Osynlig” är den aspekten dock enligt min mening mindre intressant. Det som fascinerar mig är snarare det sätt på vilket Walker försöker synliggöra sin identitet genom att skriva om sitt liv. Här är det inte författaren Austers livsberättelse som är i fokus utan snarare livsberättandet som fenomen.

Walkers livshistoria berättas inledningsvis av Walker själv i första person, men under berättelsens gång sker det en förskjutning där de sista delarna berättas om honom i tredje person. Från romanens inledande ord, ”Första gången jag skakade hand med honom var våren 1967” förändras fokus till att beskriva hur ”Walker anländer till Paris innan hans kurs enligt schemat ska börja.” I en roman som heter ”Osynlig” är en ofrånkomlig fråga vem det är som inte syns. För även om Walkers skrivande synliggör honom för såväl läsaren som för karaktären Jim, så innebär förändringen av pronomen i Walkers berättelse samtidigt att avståndet till honom ökar. Ju längre in i romanen jag kommer desto mer försvinner han in i texten. I och med den stegvis uppluckrade berättelsen blir han mot slutet närmast osynlig.

Man kunde säga att Walkers problem är att han inte kan kontrollera sin egen berättelse, inte ens när han försöker göra sig själv till ett neutralt objekt. Hur han än vänder på sig själv så befinner han sig alltid i sin egen kropp, också när han skriver. Kanske är det så att den han är mest osynlig för är sig själv, att skrivandet är ett sätt för honom att greppa de märkliga händelserna som har präglat hans liv. För trots att berättandet och skrivandet är centrala teman är ”Osynlig” också en historia om Walkers försök att acceptera en rad svåra händelser. Våldsbrott, erotiska möten och incestuösa relationer är enbart några saker som Walker tampas med. Det egentliga dilemmat kan dock sägas handla om den moraliskt korrekta identitet som Walker har byggt upp och det fatktum att denna identitet blir en omöjlighet när Walker konfronteras med verkligheten.

Kan skrivandet då som Walker verkar tro rädda en människa från sig själv? I en text är det möjligt att bygga upp en ny idenitet som är mer önskvärd en den identitet som man upplever att omgivningen projicerar på en. Men svårigheten med ett sådant projekt är att det aldrig går att veta hur omgivningen kommer att reagera på texten (detta gäller förstås inte uteslutande den litterära texten utan även andra former av konstnärligt uttryck). Att vara författare är att till viss del vara en manipulerare. Manipulationen utgår dock förhoppningsvis ifrån ett slags ömsesidigt kontrakt mellan författare och läsare. Men när gäller berättelser om självupplevda händelser kan läsarens förväntingar på texten sägas se något annorlunda ut. ”Om jag inte hade fått reda på att det var en sann historia skulle jag antagligen ha dykt ner i dessa dryga sextio sidor och tagit dem för inledningen till en roman”, säger Jim när han har läst den första delen i Walkers berättelse. Att samma stycke faktiskt inleder romanen ”Osynlig” sätter naturligtvis en austersk twist på det hela.

Även om skrivandet kan vara ett sätt för skribenten att omforma sin identitet så innebär också den text som utger sig för att vara sann en mängd stilistiska och tematiska avvägningar. I valet att synliggöra något görs också alltid valet att osynliggöra. Paul Auster låter sin huvudperson Adam Walker sätta egna ord på sin erfarenhet och det är den bilden som läsaren får gottgöra sig med. Men ”Osynlig” lämnar trots det en mängd frågetecken om vad det egentligen är som Walker försöker göra, och det är dessa frågetecken – dessa icke-synliga svar – som fascinerar mig mest.  

Drömmen om Evighetsboken

Kolumn

Det var mars 2008 och jag och några studiekompisar var på studieresa i London. Vi stod utanför en liten nedläggningshotad bokaffär, jag tror att det var någonstans i Covent Garden, vi läste på en skylt att vi skulle knacka på om vi ville komma in. Bokhandeln visade sig vara väldigt liten och väldigt specialiserad på dramatik och teatervetenskap, men den trevliga föreståndaren verkade så nedslagen av att hans bokhandel skulle slås igen att vi alla kände oss manade att köpa varsin bok. Det var då jag köpte mitt andra engelskspråkiga exemplar av Italo Calvinos ”Om en vinternatt en resande”, den första hade jag klickat hem via en nätbokhandel bara några månader tidigare.

Men den allra första gången jag läste ”Om en vinternatt” var när jag gick i gymnasiet, då på rekommendation av min småkusin. I och med det recensionsexemplar jag skriver om här intill äger jag nu tre upplagor av samma roman, två på engelska och en på svenska. Jag har också läst var och en av dem åtminstone en gång – alltså samma bok, och samtidigt, inte alls samma bok. Sedan jag läste Calvinos roman för första gången har den kommit att bli en av mina absoluta favoriter, det är en text som jag återkommer till så gott som årligen men också en text som varje gång överrumplar med sin uppfinningsrikedom.

När jag gick i gymnasiet drömde jag om Evighetsboken, en dröm som kom sig av en längtan efter en berättelse som aldrig tog slut, som bara hände och hände och som inte avbröts av mötet med bokens bakpärm. I mina drömmar saknade Evighetsboken pärmar och var konstruerad som en ring av boksidor – hur man än bläddrade skulle man aldrig komma till slutet, berättelsen skulle fortsätta runt, runt, i all evighet. Calvinos ”Om en vinternatt” är hittills den mest ultimata Evighetsboken jag har ramlat över, och då känns det också befogat att äga fler än ett exemplar. Andra har försökt men inte riktigt lyckats, som exempelvis Lotta Lotass med romanen ”Den vita jorden” som består av en mängd lösa kapitel förpackade i en liten låda, kapitel som kan läsas i vilken ordning som helst. När det kommer till kritan är dock inte så att evighetsboken också består av oändliga kombinationsmöjligheter. Den måste helt enkelt vara bra.

Varje gång jag kommer till kapitlet där de olika läsarna talar med varandra ”Om en vinternatt en resande” identifierar jag med olika läsarstilar. Det är rätt häftigt, för det betyder att det inte bara finns lika många läsare som det finns individer, utan att det också finns lika många läsare som det finns läsningar. Jag innehåller alltså bara inte en läsare utan flera, och det gäller också dig. Ett bättre tillfälle att ta reda på vilken läsare just Du är än Bokens och rosens dag får man leta efter.  

När läsaren blir huvudperson

Artikel

Om en vinternatt en resande. Italo Calvino. Lind & Co. 2010. 237 sidor. Översättning Viveca Melander, förord av Ragnar Strömberg.

Du drar ut en bok ur din bokhylla som kanske är organiserad i bokstavsordning, enligt ämnesområde eller varför inte så som den senaste trenden åberopar – i färgordning. Du sätter dig bekvämt och slår upp pärmarna och försöker slappna av, men det första kapitlet i en bok kan vara svårt att bemästra. I bästa fall är det drabbande och suger in dig i berättelsen, i värsta fall är det ett nödvändigt ont som du måste ta dig igenom, som en årlig kontroll hos tandhygienisten: du vet att det kommer att kännas bättre efter ett tag men i själva ögonblicket undrar du vad du har gett dig in på.

Det första kapitlet i den italienska författaren Italo Calvinos roman ”Om en vinternatt en resande” (1979) skildrar precis detta, ditt möte med boken. Romanen kom i höstas som nyutgåva av förlaget Lind & Co i Viveca Melanders sinnrika översättning och med ett förord av Ragnar Strömberg. Redan i romanens titel går det att ana att det är något lurt med Calvinos berättelse, titeln verkar vara avbruten mitt i men ser också ut som ett ustnitt ur en längre mening. I viss mån kan titeln liknas vid Calvinos skildring av det läsupplevelsens motsägelsefullhet: å ena sidan den kontinuitet som kommer sig av intrycket att all läsning hänger ihop, å andra sidan den fragmentariska känsla som uppkommer i och med att läsningen ständigt avbryts när du når bokens sista sida.

Strukturen i ”Om en vinternatt” ser i korthet ut som följande: varannat kapitel består av det första kapitlet i en roman som avbryts precis när det håller på att bli spännande, varannat kapitel skildrar huvudpersonens (som kallas för ”läsarens”) jakt på de förlorade romanerna. Jakten leder i sin tur alltid fram till nya romanfragment: på så sätt tvingas huvudpersonen och du som läsare om och om igen att börja om, att förföras av ytterligare en text som naturligtvis också visar sig vara ofullständig.

Den första avbrutna textdelen heter precis som Calvinos roman, ”Om en vinternatt en resande” och den skildrar en mystisk mans ankomst till en tågstation. Samtidigt som Calvino skildrar mannens ankomst skildrar han dock även din läsning: ”Jag är mannen som kommer och går mellan baren och telefonhytten. Det vill säga: den mannen kallas 'jag' och du vet inget annat om honom, på samma sätt som den här stationen kallas 'station' och förutom den existerar ingenting annat än signalen utan svar från en telefon som ringer i ett mörkt rum i en stad långt bort.” När texten kommenterar sig själv på det här viset händer något märkligt med läsningen. Berättarrösten talar plötsligt med dig, och förmanar dig i din läsning: ”Akta dig: det är säkert ett sätt att få dig intresserad lite åt gången, att fånga dig i historien utan att du märker det – en fälla.” I det här fallet verkar det dock vara omöjligt att urskilja vad som är fällan och vad som är vägen ut ur densamma – hur du än garderar dig mot berättelsen verkar Calvino befinna sig steget före. Vare sig du vill det eller inte har du plötsligt blivit huvudpersonen i hans roman.

Italo Calvino föddes 1923 i Havanna och skrev under sin verksamma tid som författare flera romaner som på ett intelligent sätt kombinerar leken med berättarformer med djupare allmänmänskliga frågor. I ”Klätterbaronen” (1953) är motivet utanförskap och individens vägran att foga sig efter samhällets regler, ett motiv som iscensätts genom en skildring av en pojke som en dag klättrar upp i ett träd och som tillbringar hela sitt liv uppe i trädkronorna. Calvinos sista text blev essäsamlingen som fick titeln ”Sex punkter inför nästa årtusende”(1988), samlingen består av en serie tänkta föreläsningar vid Harvard som i slutändan inte blev flera än fem eftersom Calvino dog 1985 innan verket hann slutföras. ”Om en vinternatt” är en roman som ger upphov till frågor om läsarens roll: kan läsare någonsin mötas eller upphör läsaren att vara läsare den sekund när bokpärmarna slås igen? ”Om en vinternatt” är också en kärleksförklaring till boken och berättarkonsten, den visar samtidigt på läsarens och författarens glädje och på det absurda som kan äga rum när en fiktiv text möter verkligheten.

”Om en vinternatt” illustrerar även den stora mångfalden av läsare som finns i världen. I slutet av romanen börjar ett flertal läsare samtala på ett bibliotek och de ger intryck av att vara en väldigt brokig samling. ”Jag får inte distraheras om jag inte vill missa någon värdefull ledtråd.”, säger en läsare. ”Varje ny bok jag läser blir en del av den totala och enhetliga bok som är summan av alla mina läsningar.”, säger en annan läsare. En tredje talar om spänningen inför en annalkande läsning medan en fjärde letar efter ”det sanna, definitiva slutet”. Här kan läsningen också sägas representera läsningen de individuella livshållningarna och inte enbart läsarnas förhållande till boken, i Calvinos universum finns det lika många läsare so det finns individer.

Calvinos roman är fascinerande av otaliga anledningar, men i detta att läsningen faktiskt kan uppfattas som en livsåskådning är det möjligt att finna argument mot den som ser läsandet som ett onödigt tidsfördriv. Sedd som en livsåskådning kunde läsningen snarare tänkas öppna upp tiden än fördriva den: de världar som ryms mellan bokpärmarna, både de rent fiktiva världarna och de tankevärldar som uppstår hos läsaren, kan inte mätas i rumslig tid. Calvino sätter därmed ord på något som vid första anblick kan verka enkelt men som faktiskt är extremt svårformulerat – nämligen själva läsupplevelsen.

Det ligger något dråpligt men samtidigt väldigt passande i det faktum att Italo Calvino dog innan han hann avsluta essäsamlingen ”Sex punkter inför nästa årtusende”. Precis som i ”Om en vinternatt” uppstod det ett hinder i textproduktionen och läsaren fick aldrig möjligheten att veta hur essäsamlingen slutade. Där berättelsen slutar slutar också livet, åtminstone när det gäller de riktigt stora författarna. Eller: där livet slutar slutar också berättelsen. Som tur finns det fortfarande bibliotek där läsare kan träffas eller bara stryka omkring bland hyllorna och hitta böcker som ”Om en vinternatt en resande” av Italo Calvino.  

Den ideologiska kärleken

Kärleken i Julia Anderssons liv. Åsa Moberg. Natur & Kultur. 2011

I början av sjuttiotalet skrev Åsa Moberg (f. 1947) boken ”Kärleken i Julia Anderssons liv”. Hon kallade det för en roman, men boken om Julia Andersson var en självbiografisk berättelse om otrohet och om kärleken till en äldre man, vilket också blev en bidragande orsak till att Moberg inte skickade in boken till något förlag. Idag, dryga trettiofem år senare, är Åsa Moberg en väletablerad författare, journalist och debattör som bland mycket annat har gjort sig känd som Simone de Beauvoir-kännare.

I en intervju i DN från april i år jämför Moberg omläsningen av ”Kärleken i Julia Anderssons liv” med att läsa sina gamla dagböcker. Och visst går är det möjligt att ana ett lite pinsamt behov av bekräftelse i ”Kärleken i Julia Anderssons liv” som nu ges ut för första gången. Trots detta är dock avståndet till 1970-talet mycket närvarande vilket gör att den pinsamma känslan snarast förvandlas till förundran. Förundran över att så mycket har förändrats på bara trettiofem år, men likväl – att så lite har förändrats.

Jag är inte särskilt intresserad av vilka de verkliga personerna bakom romankaraktärerna är, så för mig fungerar verklighetsanknytningen mest som en autentisk klangbotten till huvudpersonen Julia. Detta är ibland nödvändigt eftersom Julia stundvis är rätt så irriterande i sitt velande mellan det politiska engagemanget och de personliga begären och känslorna. För mig som är för ung för att ha erfarit 1970-talets optimistiska tidsanda kan Julias velande te sig lite fånigt – i dagens individualistiska ungdomskultur hade man nog avfärdat Julias våndor med kommentaren: ”Vem bryr sig?”. I Julias samtid är det dock kollektivet som står i centrum, individen är förflyttad till periferin till förmån för det politiska engagemanget.

Det är främst skildringen av detta ständigt (vänster)ideologiskt färgade samtal som får romanen att lyfta. ”Kärleken i Julia Anderssons liv” utgör ett spännande tidsmässigt utsnitt som visar att också en frigörande rörelse kan fungera förtryckande, till och med för den som står bakom de ideologiska sakfrågorna. Det faktum att Julias omgivning ser misstänksamt på den monogama relationen till sambon Rune, detta alltså under en tid då sexuell frihet var en viktig del av vänsterideologin, får en tragikomisk effekt i romanen: Julia känner sig obekväm med tanken på otrohet vilket gör hennes relation med den mycket äldre mannen Hubert Meyer så mycket svårare att hantera. När hon överväger att ha sex med Hubert handlar det således inte om att hon försöker anpassa sig efter sjuttiotalets glada sexualitetsideal utan om ett moraliskt och känslomässigt svek mot sambon Rune.

I ”Kärleken i Julia Anderssons liv” skildrar Moberg Julias moraliska dilemman med en lätthet som hela tiden driver berättelsen framåt. Titeln kan vid första anblick tänkas syfta på Julias kärleksrelationer till männen Rune och Hubert, men jag läser den också som en beskrivning av Julias verkliga kärlek: kärleken till samhällsdebatten, kärleken till den drivkraft som behövs för att en kvinna ska lyckas slå sig uppåt genom hierarkierna. Denna aspekt av romanen är skrämmande aktuell ännu idag och gör därför Åsa Mobergs roman extra läsvärd.  

Mystiskt men svårgripbart

Vattentrappor under jorden.  Irmelin Sandman Lilius. Schildts förlag. 2010. 

Det finns ett fruktansvärt fult ord i det svenska språket som ironiskt nog har att göra med språkinlärning. Detta ord är ”finnbete”. Det fula ordet beskriver dock en praktik som folk fortfarande utsätter sig för, nämligen det att som svenskspråkig besöka en finskspråkig familj för att lära sig bättre finska. ”Utsätter sig för” säger jag för att jag aldrig hade varit modig nog att ge mig in på detta, men finnbete är minsann något som Edla från Hangö prövar på i Irmelin Sandman Lilius barnbok ”Vattentrappor under jorden”.

Under 1950-talet bodde och arbetade nämligen Edla på Haukkala gård vid Saukkojärvi. Där fick hon jobba hårt under stränga Rouva och hennes man agronomi samtidigt som hon lärde sig finska. När romanen inleds har den unga Edla blivit mommo Edla, mommo till Rasse Rask, och tillsammans med sitt barnbarn gör Edla en tidsresan tillbaka till 1950-talets Haukkala för att återfinna sin gamla dagbok. För att inte förvirra sina gamla arbetskamrater återtar Edla sin unga kropp och lyckas på så sätt maskera att hon kommer från framtiden.

För mig som aldrig har haft någon relation till Sandman Lilius böcker är det till en början svårt att komma in i historien. Språket som delvis består av en blandning av finska och Hangödialekt ter sig utestängande och jag kommer på mig själv med att fundera över vilka enorma skillnader det finns inom den finlandssvenska kultursfären. Hur jag som med min knaggliga finska borde ha åkt på finnbete kan känna mig sorgsen över att inte känna mig delaktig av den språkvärld som Sandman Lilius skildrar. Samtidigt är det som om detta efter ett tag gör mig än mer involverad i Edlas och Rasses resa. För jag står precis som Rasse utanför den värld jag besöker.

Det är något mystiskt med Sandman Lilius sätt att berätta. För å ena sidan ter sig berättelsen rätt så traditionell, nästan gammaldags. Men å andra sidan får jag en känsla av att det som Sandman Lilius väljer att inte berätta är minst lika viktigt som det som sist och slutligen har landat mellan bokens pärmar. Under ytan av berättelsen om Rasses och mommo Edlas upptäckter på Haukkala gård finns en mängd dubbeltydigheter som t.ex. handlar om agronomis relation till den unga Edla. Också i skildringen av den stränga Rouva kan jag ana en förståelse som aldrig skrivs ut. En förståelse för de begränsningar som en hemmafru på 1950-talets landsbygd var tvungen att leva med.

I ”Vattentrappor under jorden” försöker Rasse tillsammans med sin nya bekantskap Kauko rädda sjön som agronomi vill torka ut för att få ny odlingsjord. Han jobbar också tillsammans med sin mommo på gården och upptäcker att det finns varelser i huset som borde ha dött för länge sedan. Flera olika tidsplan vävs samman och skapar därigenom en känsla av tidlöshet i berättelsen. Trots detta – eller kanske på grund av detta – har jag svårt att begripa vad det är jag egentligen har läst när jag kommer till berättelsens slut. Kanske är det denna svårgripbarhet och mystik som har gjort Sandman Lilius till den älskade berättare hon är, men för mig blir det i slutändan lite för diffust. Och jag undrar om det där som inte sägs rakt ut i istället ibland borde ha fått röst.

Ett hårt öde

Lika som kärlek eller Sammanliggningen i Lubboträsk. Anita Salomonsson. Norstedts förlag. 2010.

I Anita Salomonssons senaste roman ”Lika som kärlek” får läsaren följa händelseförloppet i den lilla västerbottniska byn Lubboträsk, där det har kommit fram att den vackra Margareta Johansdotter har gjort sig syldig till äktenskapsbrott. Det är tidigt 1800-tal och de bägge parterna i det olagliga förhållandet döms till stränga straff. Straffet utfärdas dock inte enbart för äktenskapsbrottet, ett annat brott har också skett och det är det som får stränga följder för invånarna i Lubboträsk.

Salomonssons roman är en skildring av två människors plötsliga kärlek. Det är en kärlek mellan två till synes förnuftiga människor som i ett ögonblick får en insyn i hur livet hade kunnat vara. Istället för att fortsätta som tidigare väljer de att ta risken, och när de väl har börjat är det omöjligt att sluta. Margareta är en ung kvinna som har haft turen att bli gift med den snälle Nils, tillsammans lever de i lugn och ro på sin lilla gård. Men äktenskapet kantas av olyckor – Margareta föder flera barn som alla dör kort efter födseln. Detta var inte ovanligt under denna svåra tid i Sverige men det sätter naturligtvis sina spår, och Margaretas liv kantas så ständigt av detta mörka moln.

När Pehr Eriksson från Stafträsk, eller Stafträskarn som han kommer att kallas, gör entré ser hon sin chans att ha några stunder av lycka. Stafträskarn förblir en rätt så vag och mystisk karaktär, Salomonsson beskriver honom som lärd och kvick men läsaren får aldrig veta hur han har blivit så beläst. Hans dragningskraft kommer fram genom Margaretas blick som ständigt riktas mot honom, också när han besöker de äkta makarna i stugan i Lubboträsk: ”Han, den nytillkomne, väger med milda och förtroliga leenden täljkniven i sin hand, dröjer, låter eldskenet döma, att med denna tingest har han uträttat storverk ... Och hon, drömsk och tudelad, leker med lån och lintråd ... i röda små vindlingar längs knapphålskanten.”

Salomonssons språk är oerhört laddat och hon lyckas väl förmedla den erotik som sjuder under de artighetsfraser som utbyts i stugan. Hon är också mycket konsekvent i sin språkanvändning vilket gör det lätt för läsaren att sjunka ner i den historiska period som fungerar som bakgrund. Orden blir som levande varelser som slingar ut och in i varandra, löses upp för att sedan mötas igen.

Att en kvinna som gjorde sig skyldig till äktenskapsbrott under början av 1800-talet mister sin eventuella position i samhället är föga förvånande. Samtidigt uppvisar skildringen av Lubboträsk i ”Lika som kärlek” en slående likhet med dagens skvallersamhälle. För Margareta och Stafträskarn är det inte så mycket själva affären som är problemet – var och varannan bybo verkar ha hemliga möten bakom avskrädeshögar och lador – nej, problemet är att de åker fast. Och sedan naturligtvis att ett annat brott tar vid där det första slutar.

Skvallret går dock på samma sätt i Lubboträsk som på dagens löpsedlar, det gäller att hitta en syndabock och ju vackrare och hedervärdigare denna syndabock har varit innan sitt förfall, desto bättre. Salomonssons skarpsynta skilding av Margaretas öde visar att tvåhundra år inte är så länge sedan. Människor är rätt så lika genom tiderna, men omständigheterna kan göra samma människa till såväl gärningsman som offer.  

Försiktig men passionerad bakgrundsfigur

Månens anförvant. Niklas Rådström. Albert Bonniers förlag. 2009.

Niklas Rådström är en produktiv författare som gärna lånar karaktärer från historien, i romanen ”Gästen” från 2006 skildrade han exempelvis mötet mellan de två stora berättarna H C Andersen och Charles Dickens. I hans senaste verk ”Månens anförvant” är det librettisten Lorenzo Da Pontes (1749-1838) livsöde som får färg och form. Berättelsen kan närmast beskrivas som en i romanform utbroderad biografi där Da Ponte själv berättar om sitt händelserika liv i Europa och USA.

Da Ponte är mest känd för sitt samarbete med Mozart, men han arbetade även med dennes ärkerival Salieri. Hans mest kända verk är hans liberttin till operorna Figaros bröllop, Don Giovanni och Così fan tutte. Efter sin flytt till USA arbetade Da Ponte också inom diverse andra branscher, däribland som bokhandlare och föreståndare i en mataffär. I ”Månens anförvant” är dock vänskap ett särskilt framstående motiv. Mozart, som av Da Ponte kallas vid det informella namnet Amadeo, har naturligtvis en viktig plats i berättelsen och så har även Giacomo Casanova.

Både Casanova och Da Ponte kommer från Venedig och deras vänskap blir för Da Ponte en länk till det förflutna. Casanova skildras mycket ömsint, och trots att Da Pontes lynne är mycket olikt vännens tycker han sig förstå sig på dennes inställning till livet. I Rådströms tappning symboliserar Casanova bland annat hoppfullhet och ungdom, och när Da Ponte berättar om hur hans vän en gång lyckas rymma från ett fängelse där han har suttit fängslad bland annat för otukt och spelskulder får texten ett poetiskt skimmer över sig: ”Där ligger han, Giacomo, så nära stjärnorna att han kan röra dem med sina fingertoppar, med universums hela ändlöshet välvande över sig. Ännu återstår att ta sig ner från fängelsets tak [...] Men just nu endast friheten, ingenting annat än friheten. Himmel. Stillhet. Upprymdhet. Den känslan. Den möjligheten.”

Som berättartekniskt grepp väljer Rådström att inleda sin roman med de händelser som ligger den åldrande Da Ponte närmast i tiden. Sedan färdas han bakåt, från New York till London till Prag och Venedig. När slutet närmar sig blir Da Ponte med andra ord yngre och yngre, men den blick som bevakar den nyfödde lille pojken som lyssnar på sin sjungande mor är trots allt den gamle mannens. Det är en vemodig Da Ponte som redogör för sina viktiga och svåra livsögonblick och ibland blir det aningen tillrättalagt.

Samtidigt är ”Månens anförvant” inte en roman som försöker chocka och överraska läsaren. Kanske kan titeln här vara upplysande, den syftar nämligen på att Da Ponte som librettist hade en betydligt mer tillbakadragen roll än de han arbetade tillsammans med: ”Mitt återspeglade ljus framträder först när deras fallit under skuggan och världen mörknat, då kan mitt bleka sken ge vägledning om än ingen värme.”

På samma sätt som Lorenzo Da Ponte fungerar som en sorts bakgrundsfigur så intar även Rådströms text läsaren med viss försiktighet. Ett effektivt sätt att levandegöra en historisk person må hända, men också ett ganska riskfyllt grepp. I ”Månens anförvant” fungerar greppet dock för det mesta mycket väl och som ett resultat av detta bjuder Rådströms på en känslosam resa in i den gamle Da Pontes erinringar om sitt liv.

Ord ristade med blod

Jag är den sista juden. Chil Rajchman. Treblinka (1942-1943). Norstedts. 2010. Översättning från jiddisch och förord av Salomon Schulman.

Alla som någon gång har läst en vittnesskildring från koncentrationslägren vet hur svårt det är att värja sig mot bilden av de utmäglade och sjuka personer som tvingades se sina medmänniskor dödas på de mest avskyvärda sätt. Till Treblinka II fördes judar, romer och andra oönskade människogrupper för ett enda ändamål: att dödas. Nästan 900 000 människor dog i Treblinka, endast 57 personer överlevde. ”Jag är den sista juden” är överlevaren Chil Rajchmans berättelse om en plats och en tid som fortsätter att chockera.

Rajchman var noga med att hans anteckningar inte skulle publiceras före hans död. Kanske för att en tidigare publicering skulle ha gjort det ännu omöjligare att försöka leva som en vanlig människa. ”Han ville vara som vi andra”, skriver översättaren Salomon Schulman i förordet, ”fastän han innerst inne visste att det inte var möjligt.” Rajchman dog år 2004, dryga sextio år efter att han lyckades rymma från Treblinka. Efter andra världskrigets slut vittnade han flera gånger om sina upplevelser och deltog i rättegångar mot krigsförbrytare.

I förordet påpekar Schulman även att orden inte räcker ”för att beskriva de överlevandes oändliga smärta.” Trots det är det som om orden är det sista strået människan kan gripa efter när världen ter sig kolsvart. Chil Rajchman skrev ner sina erfarenheter strax efter att han mirakulöst nog lyckades rymma i och med ett uppror i lägret och berättelsen präglas därför av en råhet och hastighet, en slags vädjande ärlighet som gör Rajchmans skildring oerhört stark. Det faktum att hans erfarenheter berättas i rapporterande ton understryker den obegripliga situationen: ”Männen bar ut liken, städarna tvättade och rengjorde korridoren. Målarna drog som alltid ett lager färg över väggarna vilka blivit nedstänka av de dödades blod och märg. Byggnaden stod åter klar för att ta emot nya offer.” Något av det kusligaste i Rajchmans vittnessklidring ligger i dylika detaljer om nazisternas omsorg om städning och noggrannhet.

En av orsakerna till att Rajchman överlevde Treblinka var att han fick jobb som ”tandläkare”, det vill säga som utdragare av kontsgjorda tänder och guldplomber ur likens munnar. I Treblinka II var man oerhört noggrann med att alla konsgjorda tänder skulle dras ut och den som missade en tand blev i bästa fall piskad, i värsta fall en ny ”patient” till tandläkarna.

Det är enkelt att använda ord som ”ofattbart” och ”fruktansvärt”, men det är svårt att ge orden den tyngd de skulle behöva för att beskriva berättelser som ”Jag är den sista juden”. Som översättaren Schulman säger så räcker orden inte till, inte ens i en tredjehands beskrivning. Samtidigt är det kanske för att såväl Schulman i sitt förord som jag i den här recensionen försöker oss på något som inte är möjligt, att omskriva Rajchmans erfarenheter och liv i en lättläst presentation, en förberedande text som ska vägleda läsaren till den ursprungliga berättelsen.

Problemet är bara att det kan ha en urvattnande effekt. Chil Rajchmans text ska läsas i första hand och i första hand enbart. Den ska läsas långsamt och läsaren ska låta sig drabbas, känna försvarsmekanismerna vika undan. Orden må inte vara nog, men snart är de det enda som finns kvar av överlevarna.

En författares löparbetraktelser

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Haruki Murakami.  Norstedts. 2010. Översättning från japanska av Eiko och Yukiko Duke.

Haruki Murakami är en författare som inte är helt bekväm med att författarrollen numera i allt större grad inbegriper offentliga framträdanden, intervjuer och avslöjanden ur privatlivet. I ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” gör han dock ett undantag när han, i vad som närmast kunde kallas kåserande dagboksanteckningar, bjuder in läsaren till att ta del av hans tankar om löpning.

Löpning är inte en sport för Murakami, det är en livsstil. Trots otaliga försäkranden om att han är en ensamvarg som går mot strömmen är det inte utan att jag tänker att hans senaste bok passar som hand i handske med dagens livsstilsbesatthet. Samtidigt är det oundvikligt att en person som ägnar en så stor tid av sitt vakna liv till att löpträna, muskelträna och kalkylera olika lopp inte skulle ha löpningen som livsstil. Hängivenhet eller mani – det är kanske två sidor av samma mynt – när det gäller långdistanslöpning verkar det hursomhelst vara en förutsättning för att klara av alla psykiska och fysiska prövningar.

Murakami löper marathon och ultramarathon, han löper i USA och på Hawaii, han löper i montionsspår och i storstäder. Och han skriver. I ”Vad jag...” är skrivandet ständigt närvarande, om inte alltid uttalat så i de stumma underströmmar som kan anas under Murakamis noggranna beräkningar. Han tänker inte när han löper men ändå blir löpningen en motkraft till det stillasittande författararbetet. Den ger honom tillräckligt med energi och stimulans till att kanalisera kreativiteten och fantasin till sina texter.

Jag avskyr att löpa. Men jag älskar att skriva. Betyder det enligt Murakami att jag är dömd som skribent? Nej, Murakami försäkrar om och om igen att hans bok inte är en ”börja löpa du också!”-manual. Det är helt enkelt hans sätt att leva. Olika skribenter arbetar på olika sätt och det är han väl medveten om. Det jag uppfattar som centralt i hans bok är återigen hängivenheten och modet att våga satsa helhjärtat på vad det än må vara.

Som hängiven läsare måste jag medge att jag föredrar Murakamis romaner trots att det personliga tilltalet i ”Vad jag...” känns uppfriskande. Naturligtvis är det alltid spännande att läsa en författares till synes mer privata anteckningar men för mig kommer sådant ändå för det mesta att förbli kuriosa. Om du vill veta något om Murakamis skrivande, läs då hans romaner. Om du vill veta något om glädjen i hårt arbete eller om du är intresserad av löpningens filosofi, ja då passar ”Vad jag... ” utmärkt för dig.

Även om det finns teman i Murakamis löparbetraktelser som också återfinns i hans romaner (så som individens begränsningar, ensamhet och en blygsamma kärlek till mänskligheten) så är det i romanerna dessa teman verkligen brinner. Samtidigt kanske inte allt måste brinna lika starkt. Att ha löpning som livsstil må alltid te sig som en outhärdlig tanke för vissa människor, Murakamis bok kan bidra till att skingra en del av mystiken: de som tycker om att löpa kommer att fortsätta löpa, de som inte tycker om det gör något annat. Mer komplicerat än så behöver det inte vara.  

Förändringarnas England

Bloody Foreigner. Bilder från mitt engelska liv. Kerstin Lindman-Stafford. Utgiven på eget förlag. 2010.

Kerstin Lindman-Stafford har under många år arbetat som utrikeskorrespondent i för bland annat Hufvudstadsbladet i England och berättar nu om sina erfarenheter i boken ”Bloody Foreigner. Bilder från mitt engelska liv”. I förordet betonar Lindman-Stafford att det just handlar om bilder och att hon inte är ute efter att fläka ut sitt privatliv – en ansats som känns fräsch i dagens bekännarkultur. Snarare än en bekännelsedagbok är ”Bloody Foreigner” således en livsberättelse med samhällskritiska förtecken där Lindman-Staffords och Englands liv löper parallellt med varandra.

När Lindman-Stafford kommer till England för första gången är året 1952 och hon drar sig till minnes både ransoneringskuponger och caféer som serverade ”spam”. 1950-talets England var oerhört präglat av klasskillnader och Lindman-Stafford beskriver träffande hur detta speglades i människors kläder: ”I de övre skikten hörde det till exempel på 50-talet till att klädedräkten för en man på söndagen var hans äldsta mest slitna. Om han klätt upp sig var han definitivt inte 'vår sort'”. Dylika anekdoter bidrar till att skapa det som av Lindman-Stafford beskriver som ”det gamla England”, ett England som idag främst kan hittas i BBCs tv-filmatiseringar av engelska deckare.

För att belysa sina analyser använder sig Lindman-Stafford av en mängd skönlitterära referenser som hjälper läsaren att följa hennes resa genom de olika förändringarna i det Engelska samhället. Förändringarna är många och Lindman-Stafford är särskilt intresserad av att diskutera immigrationsfrågor, frågor som ofta är kontroversiella men samtidigt viktiga. Trots att Lindman-Stafford för det mesta är lyhörd och insiktsfull i sina kommentarer kan man ibland ana en smula bitterhet gentemot de följder som Storbritanniens liberala immigrationspolitik har fört med sig.

Multikulturalism för multikulturalismens skull ter sig som allt annat än okomplicerat i Lindman-Staffords ögon. Även om kritiken inte är riktad mot immigranterna som sådana utan mot den politik de är offer för blir tonen dock ibland aningen svartvit och Lindman-Stafford faller ibland in i ett traditionellt vi/dom-tänkande. Samtidigt är hennes argument ofta slående i det att hon vågar vara ärlig gentemot sina egna reaktioner. Något som kunde vara värt att tänka på i dagens politiskt korrekta medieklimat.

Lindman-Stafford förhåller sig ambivalent till detta gamla England: å ena sidan kan man ana ett vemod i hennes beskrivningar av tiden på internatskola i Exeter, å andra sidan visar hon sig väl medveten om att ”det gamla England” inte var fullt så trevligt som det kan framstå i tv-seriernas romantiserade skildringar. Det är i denna ambivalens som Lindman-Staffords text också är mest lyskraftig. För trots att hon är otroligt kunnig vad gäller Englands politiska och samhälleliga utveckling består den personliga tonen. ”Bloody Foreigner” är en väldigt mänsklig samling tankar och analyser, och det faktum att analysobjektet står Lindman-Stafford nära hjärtat bidrar enbart till bokens förtjänster.

En komikers vardag

Jag vägrar dö nyfiken. Babben Larsson. Norstedts. 2010.

Att arbeta i underhållningsbranschen innebär att arbeta med en mängd förväntningar på ens person, inte minst om man är komiker. I den personligt berättade ”Jag vägrar dö nyfiken” vittnar den folkkära komikern Babben Larsson om sina erfarenheter som underhållare, och kanske mest som människa.

Stilen är avslappnat kåserande, och detta avslappnade intryck stämmer även bra överens med textförfattaren: Babben Larsson är känd för sina till synes spontana och rättframma kommentarer av typen: ”Att föda barn är som att skita ut en soffgrupp” (Parlamentet, oktober 2002). Citat från Larssons tid som stand-up komiker finns insprängda i texten men till allra största del består boken av de korta kapitel där Larsson funderar kring liv och karriär.

Det är förstås självfallet att det ligger mera bakom Larssons framgångar än några väl timade skämt. En stor del av boken handlar om hur hennes arbetsnarkomani ett flertal gånger har lett till ordentlig utbrändhet. Skuldkänslorna över att inte ha tillbringat tillräckligt mycket tid med dottern är ständigt närvarande, så även tankarna på otillräcknelighet och prestationsångest.

Samtidigt resonerar Larsson uppfriskande handfast kring sina bekymmer, som här när hon efter ett misslyckat besök på Liseberg med dottern grubblar över sina skuldkänslor: ”Mitt i detta ältande vaknade jag till. Varför skulle jag behöva känna skuld? Kunde jag styra vädret kanske? ... Hade jag avgett något löfte till min dotter och lovat att hon alltid ska få vackert väder när hon går på nöjesfält? Nej, nej, nej.” I sin besvikelse över den misslyckade dagen inser hon att hon har bestämt att dottern ska få en perfekt barndom, en tanke som många föräldrar nog har men som inte alltid är helt realistisk. Åtminstone inte i bemärkelsen ”alltid-fint-väder-när-mitt-barn-ska-gå-på-nöjesfält.”

”Jag vägrar dö nyfiken” är ett hopkok av anekdoter och betraktelser som kunde bli spretigt, men på samma sätt som komikerkarriären innebär mer arbete än många kanske tror så verkar också Larssons till synes spontana text ha redigerats väl, och det är något som märks. Larsson kommer med många tänkvärda synpunkter på såväl underhållningsbranschen som på vardagen och livet.

Det känns aldrig tillgjort men aldrig heller banalt. Larsson hymlar inte med sina svagheter men samtidigt visar hon på en enorm styrka när det gäller sådant som är viktigt för henne.

Mitt i allt detta är det dessutom roligt, ibland riktigt roligt, som i berättelsen om när Jan Guillou var gäst i hennes program Babben & co och fick leka ”gissa bajset”: ”Allting var frystorkat förutom en vildsvinsskit som vi fått in färsk samma morgon. Att se Guillou bryta isär den och göra en djupandning genom näsan var lika mycket en uppvisning i manlighet som någonsin Tarzans vrål.”

När man läser ”Jag vill inte dö nyfiken” får man sålunda också en inblick i hur någon som är så här rolig verkar och fungerar i vardagen. Och att det inte alltid är så lätt att förväntas komma mer skämt på löpande band.

Musiknörderi för Hornby

Juliet, Naked. Nick Hornby. Forum förlag. 2010. Översättning från engelska av Marianne Mattsson.

Ni vet de där irriterande besserwisser-musikälskarna som blir irriterade när ”deras” musik plötsligt blir tillgänglig för den stora allmänheten? Jag är en av dem. Kanske är det därför jag inte kan låta bli att känna ett visst medlidande med karaktären Duncan Thomas i Nick Hornbys senaste roman ”Juliet, Naked” vars uppgift i livet är att känna till allt om den fiktiva singer-songwritern Tucker Crowe.

Crowe har varit försvunnen i tjugo år efter ett mystiskt besök på en snuskig toalett någonstans i Minneapolis. Det är i denna toalett romanen inleds tillsammans med brittiska Duncan och hans något motvilliga medresenär, sambon Annie. Tucker Crowe-pilgrimsresan leder också till den mytomspunna Juliets hus där Duncan tvingas inse att hans beundran inför Crowe gränsar till besatthet. Crowes mest kända verk, albumet ”Juliet”, är tillägnat denna kvinna och efter Crowes försvinnande har hon fått kultstatus.

Hemma i England öppnar den förvånade Annie några veckor senare ett kuvert som innehåller ett album kallat ”Juliet, Naked” som visar sig innehålla originalinspelningarna till det som skulle komma att bli ”Juliet”. Annie och Duncan visar sig dock ha helt motsatta åsikter om musiken – åtminstone om man får tro deras respektive recensioner på hemsidan som febrilt försöker hålla Crowe vid liv. Det blir kalabalik hemma hos paret och när Annie får ett mail från någon som påstår sig heta Tucker Crowe men väljer att inte berätta det för sin sambo är sammanbrottet nära.

Kvaliteten på Hornbys romaner de senaste tio åren har gått upp och ner, och kanske är det så att den återigen är på väg uppåt. ”Juliet, Naked” är inte någon omvälvande läsupplevelse men det måste den kanske inte heller vara. Händelseförloppet är underhållande och fungerar förvånansvärt bra med tanke på hur konstruerat det samtidigt känns, men den största behållningen finns nog i karaktärersbeskrivningarna, som när Annie grubblar över sitt förhållningssätt till Crowe: ”Var kom det här ogillandet ifrån helt plötsligt? Var inte hans brokiga förflutna halva charmen? Vad tjänade det till att dras till en rockmusiker om hon ville att han skulle bete sig som en biliotekarie?”

”Juliet, Naked” är underhållning som gränsar till satir, och den läsare som inte är bekant med musiknördens inre mekanismer riskerar att bli ordentligt irriterad. Trots att jag har tvingat med familjemedlemmar till huset där Freddie Mercury dog och precis som Duncan undrat: ”Skulle det verkligen ha varit så fruktansvärt om hon på något vis markerat platsens betydelse? Med en diskret plakett eller något?” så blir jag inledningsvis också irriterad. För Duncan är en dryg jäkel. Men Hornby låter i slutändan alla karaktärer bli mänskliga, och det får mig att undra om det inte bara var igenkänningsfaktorn som gjorde sig påmind. ”Juliet, Naked” är inte någon stor roman, ibland är det mest fånigt, men det hindrar inte att det är stundvis rolig läsning för såväl musiknördar som för deras belackare.

En kreativ galenskap

En dåre fri. Beate Grimsrud. Albert Bonniers förlag. 2010.

”Det är jag som är Eli”. Så inleds Beate Grimsruds senaste roman ”En dåre fri”. En konventionell inledning må tyckas, men faktum är att Eli inte alls bara är Eli. Hon är också Erik och prins Eugen och Emil och Espen. Hon är kreativ och intelligent, men åker in och ut på avdelningen för mentalpatienter. Ibland frivilligt, ibland inte. I ”En dåre fri” ges galenskapen fritt spelrum i texten, och det blir väldigt tydligt att gränserna mellan vad som kan kategoriseras som hälsa respektive sjukdom är allt annat än tydliga.

När den svenska konstnären Anna Odell våren 2009 utgav sig för att vara mental instabil för att påvisa brister i den moderna mentalvården blev det ett ramaskri i svensk media. Att lura samhället att tro att man är galen är att driva med människors medmänsklighet tyckte några. Att demonstrera hur mentalvården använder sin maktposition för att beröva en individs människovärde är viktigt, tyckte andra. Grimsrud visar i sin roman att det inte är fullt så enkelt. För när en schizofren person hamnar i psykos och krossar fönsterglas och skär sig i armarna är det självfallet att det behövs en instans som har tillåtelse att utöva någon form av makt på individen. Den stora frågan är kanske snarare hur patienten sedan behandlas.

Grimsruds huvudperson Eli växer upp i Norge men flyttar i tonåren till Sverige för att gå i folkhögskola. Redan som barn upptäcker hon att hon har en talang för att berätta, men berättandet försvåras av det faktum att hon också lider av svår dylexi och problem med synen. Att hon dessutom har en mängd röster inom sig som styr hennes vardag gör inte saken enklare. Men i Sverige skapar hon starka vänskapsband, och väninnan Lolo blir en dem som alltid kommer till undsättning när vardagen blir ohanterbar.

Berättelse har två huvudtrådar: den ena skildrar Elis försök att leva som etablerad författare i ett nutida Sverige, den andra spårar hennes uppväxt och ungdomstid. Den nutida Eli har börjat i kognitiv terapi och träffar terapeuten Jonatan som kommer hem till henne för samtal. När Grimsrud skildrar Elis kamp med sina röster lyckas hon skapa en textvärld som är såväl oförskönad som vacker. Här handlar det inte om att placera den lidande författaren på piedestal utan om att borra sig in i människans psyke, och detta gör Grimsrud alldeles lysande.

Eftersom skrivandet som tema är en så viktig beståndsdel av romanen faller det sig naturligt att språket också har en central plats. Att läsa ”En dåre fri” är dels att ta del av en stark berättelse men sålunda också att njuta av Grimsruds träffsäkra bildspråk: ”Jag vet att man inte ska förmänskliga djur. Men jag gör det ändå, och jag är övertygad om att Kiril kattliggör mig.”, heter det på ett ställe. En annan formulering i slutet av romanen ringar vidare på många sätt in problematiken i den schizofrena människans vardag: ”Enda skillnaden mellan mig och en galen är att jag inte är galen.”

Beate Grimsruds ”En dåre fri” synliggör galenskapen som betydligt mer problematisk än många nog tror. Elis värld blir läsarens värld, och det är inte utan att man blir en aning tveksam till hur mentalt stabil man själv är – var gränsen egentligen går mellan kreativitet och galenskap.  

Mycket djup i litet format

En dag till skänks. Anna Gavalda. Albert Bonniers förlag. 2010.

Syskonskaror är speciella. De har sin egen dynamik, sina egna begränsningar, sina egna skämt. Men de kan också vara uteslutande och få en att känna sig bortkommen. Dum över att man inte förstår skämten, oviktig för att ingen förklarar dem för en. I den franska författaren Anna Gavaldas lilla roman ”En dag till skänks” bjuds läsaren in i en syskonkrets på två systrar och två bröder. De har fastnat någonstans mellan barndomen och vuxenlivet, och tampas med varandras tillkortakommanden samtidigt som de försöker klamra sig fast vid den ömhet som de innerst inne känner för varandra.

Som titeln antyder skildrar ”En dag till skänks” en enda dag. Syskonen är påväg på ett bröllop, men får på vägen veta att deras yngsta bror inte har tänkt komma. Efter en lång bilfärd med många avkrokar sitter de tre återstående syskonen och ser släkting efter släkting passera. De saknar sin bror. De vill inte vara på bröllopet. Så de bestämmer sig för att rymma iväg till lillebroderns arbetsplats, ett gammalt slott ute på landsbygden.

Gavalda skildrar syskonens dynamik på ett ypperligt sätt: de abrupta kasten mellan skämt och allvar, retsamheten, ömheten och behovet av att minnas barndomen. Det nästyngsta syskonet Garace fungerar som berättare och hennes iakttagelser är ofta hårda men roande. Som bohemisk lillasyster njuter hon av att reta gallfeber på storebroderns fru Carine som arbetar som farmaceut men främst är intresserad av hudkrämer och hälsopreparat.

Men trots att blicken på Carine är kritisk finns det samtidigt en smula ömhet i Gavaldas karaktärsbeskrivning, som här där Garace minns hur hon blev visar runt i broderns och svägerskans nya hus: ”Här har vi köket... funktionellt. Här har vi matsalen... gemytlig. Här har vi vardagsrummet... flexibelt. Här har vi tvättstugan... oumbärlig.” Gavaldas roman är full av träffsäkra iakttagelser av det här slaget som gör det svårt att låta bli att läsa avsnitt högt för de som råkar befinna sig i samma rum. Trots huvudpersonernas komplicerade relation till omvärlden bär texten på en roande självdistans som hindrar ”En dag till skänks” från att vara en tillsluten insiderskildring.

”En dag till skänks” är en till omfånget liten roman på endast 149 sidor. Samtidigt rymmer Anna Gavaldas roman rymder av teman vid sidan av syskonskapet. När syskonen av en slump hamnar på ett annat landsortsbröllop av betydligt mindre skala men dess större värme och glädje problematiseras exempelvis utanförskapet och klasskillnaderna. Trivs syskonen bättre för att bröllopet är ”enkelt” eller för att de i position av främlingar inte kan se de konflikter som säkerligen finns också i denna släkt? Garaces karaktär pendlar mellan ett slags tillspetsat vanlighetsförakt och en längtan efter lugn och ro som får en att undra om inte hon är den vilsnaste i syskonskaran.

Anna Gavalda kan också vara lugn när det gäller översättningen eftersom Maria Björkman har gjort ett skickligt jobb i att få de ofta väldigt utkristalliserade och precisa situationerna att löpa på smidig svenska. ”En dag till skänks” må vara en liten bok, men den litenheten hindrar inte att texten stannar kvar hos en länge efter att läsningen är avslutad.

Vem lyssnar på flyktingens tystnad?

Om månen alls syntes. Khashayar Naderehvandi. Norstedts. 2011.

Det är med ett melodiskt viskande som den debuterande Khashayar Naderehvandi, född 1981 i Teheran och uppvuxen i Malmö, välkomnar läsaren in i sin diktvärld. I den första delen av diktsamlingen ”Om månen alls syntes” tecknas konturerna av en syster och två bröder som håller till i ett fallfärdigt hus – ett tidlöst hus som också återvänder i samlingens sista dikt, då samtidigt sönderfallet och upprustat. Men i inledningen är huset ännu befolkat, och systern som minns hur hon litet barn som kröp upp i sin mormors trygga famn tvingas bli sina bröders mor: ”varje morgon klär sig systern i moderns kläder, / tar hand om det fallfärdiga huset // fyller hon igen en spricka / uppstår en ny [...] sätter hon sig vid den äldste brodern / tynar den yngste bort”.

Sorg är en påtaglig känsla i dikterna, och i den andra delen av Naderehvandis diktsamling berättar någon för diktjaget om sina minnen av ett fallfärdigt hus. Sorgen verkar inte bestå så mycket i den förlorade barndomen som i diktjagets omsorg om det berättande duet: ”när förmörkelsen var över ville jag ge dig något tillbaka / en annan historia”. Tystnaderna i den litterära texten som kan vara så talande blir i Naderhvandis dikter en börda som bärs av flyktingen vars kunskap sägs vara ”att bara äga det som man kan bära med sig”. Det är dock en kunskap som inte kommer från en position av frihet: ”också över flyktingen vilar en förbannelse / men vidrörelsens förvandling är oberäknelig / ibland blir det guld / ibland blir det tystnad”. Att tiga är guld, brukar man säga. En fråga som kan upptäckas i diktsamlingen är således vad tigandets guld egentligen är värt, om det inte egentligen är så att det är de som inte behöver lyssna som vinner mest på den tigandes tystnad.

Det är en rörelse som präglar mötet mellan diktjaget och duet, tillsammans rör de sig över sidorna från balkonger, in i bilar, upp på en motorcykelsadel. Den återkommande punkten är månen som blir som en illusion av en fast punkt i tillvaron: ”Kanske började det med: / månen följde efter oss / vart vi än var på väg följde den oss / jag höll hårt om dig / eller du / höll hårt om mig”. Det paradoxala i att relativiteten blir den fast punkten i tillvaron illustreras också genom exempel från partikelfysiken, och tankeexperimentet med Schrödingers katt som teoretiskt sett samtidigt är både död och levande får diktjaget att undra vad en sådan vetskap kan göra med en människa: ”Om du bara hade vetat något om det där, / kanske du skulle ha sett / helt andra saker”. Även om diktjaget och duet reser tillsammans är det återkommande problemet att överbygga mellanrummet mellan två människor – men relativiteten kan också läsas som ett hoppfullt element. Relativiteten kan också förstås som en möjlighet till andra världar, till potentiell förändring och närhet mellan människor. Aldrig så krasst formulerat hos Naderehvandi, men ändå en underliggande stämning i texten.

I ”Om månen alls syntes” lyssnar Khashayar Naderehvandi framgångsrikt på mellanrummen mellan samtalen, på luftrummet mellan kropparna. Att säga att det är vackert är att riskera att förminska diktsamlingens mångbottnade innehåll, men det är vackert. Det är också språkligt avskalat utan att det görs på bekostnad av bildspråket och Naderehvandi är oerhört skicklig på att varsamt visa på ögonblicksskeenden utan att de för den delen ges en övertydligt symbolisk laddning. ”Om månen alls syntes är en stark debut som inte räds att tampas med tystnaden, som ger en inkännande bild av ett möte mellan människor på randen mellan att glömma och förtränga.

Friktionslöst relationsdrama

Sommarhuset. Anna Fredriksson. Forum förlag. 2011.

Sommaren är en tid för vila och avkoppling, ofta tillsammans med släkten. Men ibland vill släkten en sak och du en annan och då kan det sluta med att du är mer stressad efter semestern än du var innan den började. I debutromanen ”Sommarhuset” använder manusförfattaren Anna Fredriksson sommarmotivet som en tid då var och en vill känna sig fri att göra vad de vill som bakgrund till en historia om svek och brustna familjerelationer. I centrum av berättelsen står sommarhuset som under otaliga somrar har bebotts av Eva och hennes mor. När modern tar livet av sig och det visar sig att det saknas ett testamente tvingas Eva plötsligt ta kontakt med sina två frånvarande syskon och ge sig in i en kamp om sommarhusets framtid.

”Sommarhuset” är ett relationsdrama som placerar tre syskon i en typisk triangelkonstellation. I den ena udden vilar den äldsta dottern Eva, ansvarstyngd av de många åren med den sjuka modern och med en benägenhet att betrakta sig som martyr och som rationell motpol till sina två framgångsrika syskon. I den andra udden finns Maja, den yngsta dottern som flyttade hemifrån efter dunster med modern och som nu har intagit den mest offensiva positionen och vill bygga om och sälja sommarhuset. Där emellan finns till sist Anders, mellanbrodern som i romanens inledning tar Majas parti men som under berättelsens gång flyttar sig allt närmare Eva.

Dynamiken mellan syskonen är för det mesta realistisk men ibland verkar Fredriksson lita aningen för mycket på sin estetiska intuition: stundvis passar bitarna för perfekt ihop, i en roman som strävar efter realism känns också syskonens mindre smickrande egenskaper tillrättalagda. I verkligheten är det få relationer som bildar perfekta trianglar, oftast sticker det ut ojämna uddar lite här och var.

Eva som också är romanens berättare gör allt för att markera sin närvaro i sommarhuset: ”Att helt isolera sig skulle emellertid kunna uppfattas som ett svsghetstecken. Bättre då att ständigt finnas med, att inte låta dem glömma hennes existens. Hon tänker glida runt som ett högst påtagligt problem.” Evas beteende får vardagspsykologen i mig att viska ”passiv-aggressiv”, en form av personlighetsstörning som lämpar sig väl i ett litterärt sammanhang. Eva smyger omkring och betraktar, hon sätter sig demonstrativt med sin kaffekopp lite varstans och hon gör sitt bästa för att inte blanda sig i – denna konflikträdsla skapar en tryckt stämning som Fredriksson använder som fundament i berättelsen. En god idé som också driver romanen framåt mot den oundvikliga upplösningen.

Som hantverk betraktat är ”Sommarhuset” sålunda närapå felfri. Ingredienserna för ett relationsdrama finns där: de isärdrivna syskonen, den döda modern, det symboliska huset, de ingifta familjemedlemmarna, den svenska sommaren, det realistiskt använda språket etc. Trots detta, eller kanske snarare på grund av detta, är det något som saknas. Jag saknar ojämnheterna och de tvära kasten. Det som slipas för mycket skapar till sist knappt någon friktion, och utan friktion glider det mesta obemärkt förbi.

Stundens fasa och möjlighet

Även tystnaden har ett slut. Ingrid Betancourt. Norstedts förlag. 2011.

”Jag behövde ett annat slags intelligens, ett annat slags mod, och större uthållighet. Men jag visste inte hur jag skulle bära mig åt. Det hade behövts mer än ett år av fångenskap för att jag skulle börja ifrågasätta mig själv.” Så resonerade den fransk-colombianska politikern Ingrid Betancourt när hon hade varit fånge hos FARC-gerillan i ett år. I den självbiografiska ”Även tystnaden har ett slut” berättar Betancourt historien om hur hon inte bara levde i sex och ett halvt år av fångenskap med gerilla och sina medfångar, utan också om hur hon var fångad med sig själv.

Det märkvärdiga med Ingrid Betancourt är att hon lyckas beskriva de mest vidriga situationer utan att läsningen blir outhärdlig. Det är fruktansvärt smärtsamt att ta del av beskrivningarna av hur hon och hennes medfångar gång på gång förödmjukas – och kanske är det vetskapen om att hon till slut blir frigiven som gör läsningen uthärdlig – men det som gör att jag klarar av att fortsätta läsa är framför allt Betancourts ständiga kamp för att bevara sin integritet.

Utan att på något sätt försköna sig själv beskriver Betancourt hur hon på olika vis kämpar för att behandlas som en människa. När fångarnas levnadsförhållanden mot slutet blir allt värre och de tvingas ihop i en liten koja där vakterna försöker räkna dem genom att be dem uppge varsitt nummer låter hon sin stämma ljuda högt och klart när hon förkunnar: ”Ingrid Betancourt”. Det är små detaljer som denna, som att påminna vakterna om att hon och hennes medfångar är individer med namn, som gör att Betancourt inte faller samman.

Eller jo, naturligtvis faller hon samman - om inte av gerillasoldaternas slag och sparkar när ett av hennes många rymningsförsök misslyckas, så när hon försöker somna med tunga kedjor kring halsen eller när hon inser att också hon armbågar sig fram för att få den största matbiten. Hon faller samman precis som sina medfångar, men hon hittar alltid tillbaka till sig själv på något märkligt sätt. Och som läsare faller man och reser sig med henne, ”Även tystnaden har ett slut” är en maffig bok på över 600 sidor men att lägga ifrån sig boken är som att lämna Ingrid Betancourt ensam i djungeln. Hennes berättelse uppmanar till en medmänsklighet som sträcker sig långt utanför bokens sidor.

Betancourt inser snart att hon måste leva under dubbel bevakning eftersom de största konflikterna äger rum bland fångarna. Hon bestämmer sig för att hon måste förändras: ”Jag höll mig själv under uppsikt på ett sätt som jag aldrig har gjort tidigare, för jag förstod att de mekanismer som styr andlig förändring kräver en ståndaktighet och en stränghet som jag borde skaffa mig.” Att våga förbli människa visar sig vara den största utmaningen under fångenskapen och det är också denna utmaning som är bokens viktigaste drivkraft. Ingrid Betancourts berättelse är både omskakande och sorglig och som sig bör stannar den hos en, länge.