Adressat otydlig

Robert Åsbacka. Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut. En bok om kampkonst och litteratur. Schildts & Söderströms. 2013. 293 sidor.

Vad är något som är “hyfsat bra”? Är ordet “hyfsat” ett understatement eller en gardering? Jag menar att det är en rimlig fråga eftersom ordet förekommer i titeln på Robert Åsbackas senaste bok ”Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut. En bok om kampkonst och litteratur”. Åsbacka skriver opretentiöst och i kåserande stil om sin träning inför EM i kinesisk kampkonst 2012 samt om sin vardag som författare. Vid sidan av sitt författande har Åsbacka nämligen under många år utövat taijiquan, en form av kinesisk kampkonst som inte bara kräver styrka utan även uthållighet och precision. Det är uppenbart att taijiquan inte bara innebär kampkonst för Åsbacka, det utgör också en värld frikopplad från kultur- och litteraturkretsar, en värld där Åsbacka inte enbart definieras som skrivande och intellektuell.

I ett skede av arbetet med boken får Åsbacka rådet att inte skriva för mycket om kampkonsttävlingar, ett råd han bemöter med ödmjukhet och en ovilja att skriva bort sina vänner inom kampkonstvärlden: ”Jag vill ju skriva om dem. De har blivit mina vänner, inte bara träningskamrater … jag vill ju skriva något där båda mina världar får plats.” Det är en på många sätt självklar och sympatisk inställning att inte vilja stänga ute den värld som en stor del av boken kretsar kring. Samtidigt pekar Åsbacka också på ett av problemen med texten som helhet – det rör sig om två textvärldar, kampkonstreferaten och skrivandet, och ofta pågår de sida vid sida utan att förenas.

Det finns naturligtvis också beröringspunkter. Särskilt intressanta är tankarna kring ilska, här framlockad av människor som saknar klassperspektiv: “Nu råkar det vara så att jag alltid blir arg när jag talar om klass. Ilskan slår på direkt. Det krävs inte ens att jag blir motsagd. Nu, bara jag tänker på det, känner jag hur fokus smalnar av och hela jag riktas in på strid.” Här dyker ilskan upp spontant och ganska oreflekterat, men i ett annat avsnitt resonerar Åsbacka kring en annan typ av ilska han har lärt sig att leva med och som har mer att göra med närkamp och hotfulla situationer. Det är en ilska han hade kunnat plocka fram vid ett tävlingstillfälle, men: “Jag försöker medvetet undvika situationer där ilskan riskerar slå på.” Det är paralleller som denna som gör Åsbackas bok till spännande läsning. Ibland är de utskrivna, ibland inte, vilket är skönt eftersom man slipper bli skriven på näsan. Jag hade dock önskat flera liknande punkter som läsaren hade kunnat förena på egen hand eftersom det är då det brinner till i “Bara man håller på…”. I den andra halvan av boken får Åsbacka fart och lyckas engagera mitt intresse också i de utförliga beskrivningarna av träning och teknik, bokens första halva präglas däremot av en mer refererande och undervisande ton som stundvis blir något långrandig. Den insatta läser säkerligen med förtjusning, men för den som inte har tillräckligt med kunskap blir beskrivningarna lite väl tekniska.

Kan man recensera en självbiografiskt betingad bok skriven av en manlig författare där ordet “kamp” ingår utan att referera till Knausgård? Också om “Bara man håller på…” tematiskt påminner mer om Haruki Murakamis ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” (2011). Jag tror tyvärr inte man kan det, även om det börjar bli lite tjatigt. Jag menar ändå att frågan om och om igen bör ställas: vad gör vi med alla dessa män och deras vardagsbetraktelser? Även om det är orättvist att lägga hela det ansvaret på Åsbacka allena (som med en viss självdistans funderar kring nödvändigheten i Noréns mastodontdagböcker) skulle jag önska att han hade svarat på den frågan lite tydligare. Han nuddar exempelvis kort vid den typ av maskulinitet som förknippas med kampkonst, ett oerhört intressant spår som han gärna hade fått fördjupa sig i, detsamma gäller den kroppsliga aspekten av skrivandet.

Jag vet inte om det i slutändan är så intressant huruvida Åsbackas bok är “hyfsat bra” eller ej. Är det en gardering tycker jag i alla fall att den är onödig eftersom den snarare gör att man letar efter problem än förhåller sig öppen till texten. Klart är att “Bara man håller på” ger upphov till en mängd intressanta frågor om klasstillhörighet och kultursnobberi, frågor som allt för sällan dryftas i kulturspalterna. Åsbacka skriver inte för någon kulturelit, men vem han sist och slutligen riktar sig till förblir något oklart.

Det oförklarliga brottets anatomi

Litteratur. Samlaren. Robert Åsbacka. Schildts & Söderströms. 2012. 191 sidor. 

Redan i öppningsscenen i etableras den otäckt krypande stämning som präglar Robert Åsbackas senaste roman “Samlaren”. Den tolv år gamla Tom upptäcker något som glimrar på botten av en vattenfylld stengryta, och samlare som han är försöker han fiska upp föremålet: ”Det viktiga låg nere på botten och glimrade. Jag ville inte sticka ner armen i det kalla vattnet, så istället letade jag fram två pinnar, satte mig på knä och stack ner pinnarna i grytan. Föremålet gled hela tiden undan, ut mot de rundade kanterna.” Bilden är inte bara visuellt effektiv, den är fungerar även som en metafor för romanen. ”Samlaren” kretsar kring ett fasansfullt våldsbrott som den nu vuxne Tom försöker förstå. Men oberoende av hur han närmar sig brottet går det inte att finna dess centrum, det riktigt grova brottet verkar helt enkelt sakna logik.

Vi befinner oss i en svensk småstad i slutet av sextiotalet. Tom och hans bästa kompis Mats roar sig med att knycka saker av folk, verktyg av byggarbetare, färggranna vimplar ur grannen Bo Englunds bil. Genom småstölderna kartlägger pojkarna sin verklighet, inte medvetet kanske, men det är tveklöst ett effektivt sätt för dem att markera sin existens. Samtidigt finns här en paradox – å ena sidan når Tom en känsla av (om än något skuldbefläckad) makt när han lyckas stjäla något, å andra sidan kan man fråga sig vad denna makt är värd så länge ingen saknar de stulna föremålen.

När Mats flyttar lämnas Tom ensam med sina samlingar. Nu blir inte bara ensamheten ett problem för den socialt obekväma Tom, det finns också ett ständigt hot från de något äldre bröderna Miroslav, två illasinnade pojkar som Tom har lyckats göra sig ovän med. Tom längtar efter att bli vuxen: ”Det var inte långt kvar, inte om man tänkte på ett helt liv från det man föddes till att man dog. Kanske som två centimeter på en vanlig linjal.” Sanningen är förstås att den vuxenvärld som Tom drömmer om är långt ifrån okomplicerad och i praktiken är det ingen som vet när linjalen plötsligt brister på mitten. 

Det här är en sida av “Samlaren”. En annan sida består av de utdrag ur förhörsprotokoll som som finns insprängda mellan de mer berättande kapitlen. Från förhörsprotokollen får vi veta att Toms granne Bo Englund är misstänkt för ett grovt våldsbrott som begicks bara några dagar efter den tid som skildras i romanen, och redan mycket tidigt står det klart att hans sambo Viola är offret. 

Våldsbrottet baserar sig på en verklig händelse, ett yxmord som ägde rum i Skoghall utanför Karlstad vid tiden kring lucia 1969, på sätt och vis kan Åsbackas roman således betraktas som ett ytterligare objekt i de samlingar som rör mordet i Skoghall. Samlandet som tema existerar i flera olika lager i Åsbackas roman: Toms oskyldiga sakletande, en obehaglig brevkorrespondens som Bo Englund för med olika kvinnor i jakt på deras långa naglar, samt polisens insamlande av material. Åsbacka är en skicklig berättarkonstruktör och de olika lagren bildar ett flätverk av temavariationer som tillsammans ger en ögonblicksbild av ett obegripligt brott. Genom närvaron av förhörsprotokollen i romanen gör Åsbacka också en snygg gir undan deckargenren – ”Samlaren” jagar inte någon upplösning, den granskar snarare våldets plötsliga uppdykande i vardagen. 

Robert Åsbacka har skrivit en roman som ställer fler frågor än den besvarar och jag lämnar ”Samlaren” med många tankar kring hur man bäst närmar sig till synes oförklarliga våldsbrott. Jag undrar också vad samlandet egentligen gör, inte bara med den som samlar, utan också med det individuella samlarobjektet. Alla fakta om det brott som Åsbacka bygger sin roman kring finns där mellan bokpärmarna, men detta till trots kan jag inte undkomma känslan av att det är någonting som saknas. Är kanske min gnagande känsla av otillfredställelse bara en avspegling av verkligheten, som en påminnelse om att en kartläggning av ett problem inte är det samma som dess lösning? Den vuxne Tom som är den som har samlat ihop både sina egna minnen och de övriga dokumenten konstaterar krasst: ”Jag finns inte i dokumentationen, jag nämns inte med ett ord. Det är förståeligt och samtidigt obegripligt.” Återigen en paradox à la Åsbacka som illustrerar vår mållöshet inför livet: vissa saker kan betraktas med förnuftig blick men ändå förbli gåtor.