Ida Bäckmann skrev sig fri

Ida Bäckmann (1867­1950) var en svensk lärare, författare och journalist som var en hängiven beundrare av Selma Lagerlöf och av Gustaf Fröding. Om den senare skrev hon en skandalomsusad bok som gjorde henne föremål för en omfattande hatkampanj. I historieskrivningen framstår hon som en märklig figur som inte verkar förstå att omgivningen inte ville ha med henne att göra. 

Immi Lundin och Sigrid Combüchen Foto: Nina Othman

Den svenska författaren Sigrid Combüchen började intressera sig för Ida Bäckmann och den ensidiga beskrivningen av henne.

- Jag snubblade över henne gång på gång. Ida försökte sticka in näsan överallt, hon insisterade på att vara i centrum. Men av en ren slump fortsatte jag att läsa om henne och då märkte jag att hon var så mycket mer än bilden av henne, att hon var mer än en stalker.

Till skillnad från många andra kvinnor i sin samtid valde Ida Bäckmann att inte gifta sig. Hon skrev ett antal självbiografiska böcker, men också reseskildringar som hon författade under resor i bland annat Sydamerika och Sydafrika. Sigrid Combüchen vill inte helt skriva under på att Bäckmann hamnade i skottgluggen för att hon valde ett ”icke­kvinnligt liv”.

­- I hennes samtid fanns det många så kallade ”kvinnosakskvinnor” som grupperade sig och umgicks. Hos dem handlade umgänget inte om den kvinnodominerade privatsfären, diskussionerna var ofta av det intellektuella slaget och kunde exempelvis handla om fred. Man var heller inte så kategoriserande inom dessa grupper, vissa av kvinnorna var gifta medan andra var ogifta eller lesbiska, det spelade ingen roll.

Ida Bäckmann var också en fantasifull människa. När hon tjänstgjorde på en liten anspråkslös flickskola i Skåne beskrev hon exempelvis sällskapslivet på skolan som fantastiskt socialt och präglat av baler och andra fina sammankomster. Detta skrev hon i sin dagbok och det kan enligt Combüchen inte stämma överens med verkligheten. Men det tyder på att Ida Bäckmann hade en vilja att försköna och förhöja sin verklighet.

­- Tyvärr har den här bilden interfolierats med hennes uppvaktning av Gustaf Fröding, och vi känner henne mest som offer för att hon inte var bra nog för honom. Combüchen menar att det verkar som om Ida Bäckmann försökte göra sin relation till Gustaf Fröding till en Madame Bovary­liknande kärlekshistoria. Hon ville älska en stor skald, men hade ingen insikt i Frödings sjukdomshistoria. Fröding led både av psykiska och fysiska problem och enligt Combüchen hade han inte varit förmögen att ge sig in i den typ av romans som Bäckmann längtade efter.

­- Ida klarade sig trots allt bra och jag tycker inte att hennes liv kan ses som en ödeshistoria, det vill säga som helt präglad av sin tids normer och betingelser. Hon var som tur en skrivande människa, och det gjorde att hon hade en frihet att skriva fram sitt eget liv.

Fotnot: Sigrid Combüchens biografi om Ida Bäckmann heter ”Den umbärliga” och kommer ut på Norstedts förlag.

Brasilianskt tema i Göteborg

Tuva Holmlander Foto: Nina Othman

I år är det trettio år sedan Conny Jacobsson och Bertil Falck beslöt sig för att ordna en serie seminarier riktade till bibliotekarier, då under arbetsnamnet Bibliotek 2000. Idag är Bokmässan i Göteborg norra Europas största bokmässa med ca 100 000 besök och mängder av seminarier och monterprogram.

Den ovane besökaren blir lätt överrumplad av det stora programutbudet på Bokmässan i Göteborg. Men den som inte vill stå och trängas i de långa seminarieköerna kan istället ta del av det digra monterprogrammet som är lättare att strosa in och ut i. Det är också i montrarna som kommersen är som störst. Är du sugen på bokstöd med författarsilhuetter, läsglasögon med inbyggda lampor – eller varför inte en gasmask för att göra din steampunk-look komplett – då har du kommit rätt. .

Norden står av förklarliga skäl ofta i fokus på mässan och även i år finns Finland representerat, väl synligt och granne med årets temaland. Temat för i år är Brasilien, med sidotemat katalansk litteratur. Att det finns flera intressanta brasilianska författare än världskändisen Paulo Coelho är självklart, men att på eget bevåg komma på vilka dessa är är inte det lättaste. Bland de inbjudna gästerna finns namn som Michel Laub, Vanessa Bárbara och Daniel Galera, namn som Brasiliens biträdande utrikesminister Hadil da Rocha Vianna hoppas att vi besökare ska bekanta oss med under mässan.

- Ni kanske inte känner de arton författare som finns representerade här idag, men jag hoppas att de i slutet av mässan ska ha fått rockstjärnestatus.

I somras kom Vanessa Bárbara ut med romanen ”Salladsnätter”, en tragikomisk skröna som säkerligen kommer att älskas av många läsare, särskilt i dessa tider av humorfyllda romaner á la Jonas Jonasson och Fredrik Backman.

Ett underliggande syfte med valen av tema är förstås att upplysa besökarna om ett lands författartradition. I samband med mässan presenteras även en nästan trehundrasidig katalog med brasiliansk litteratur varav en tredjedel består av barn- och ungdomslitteratur. Med katalogen vill man presentera författarskap som kan komma att översättas i framtiden.

I minglet under invigningen av Brasilien-montern står Tuva Holmlander från Stockholm som besöker bokmässan för andra gången. Hon medger att hon själv inte har läst någon brasiliansk författare men att hon är väldigt nyfiken på flera stycken, kanske framför allt på Clarice Lispector.

Clarice Lispector (1920-1977) var inte bara författare utan även journalist. Under flera års tid skrev hon “chrônicas” i tidningen Jornal do Brasil, en genre som inte är helt jämförbart med svenskans “krönikor”. Det är snarare ett slags blandning av essäer, intervjuer, dagboksanteckningar och noveller. På svenska är Lispector dock mest känd för romanen “Passionen enligt G.H.”, en roman som även ligger framme i årets temamonter.

Vi diskuterar om man kan ha någon bild av vad brasiliansk litteratur är om man själv inte har läst någon brasiliansk författare.

- Det är förstås svårt att säga någonting om språket när jag inte har läst något ännu, men jag tänker mig att brasiliansk litteratur handlar mycket om samhällsproblem, om klassklyftor till exempel. Det känns lite hemskt att säga så, men det är så jag tänker. Som svensk är det nog lätt att bunta ihop alla sydamerikanska författare, lite så som resten av världen gör om nordiska författare.

Här sätter Tuva Holmlander ord på det som man kan hoppas att mässan kan bidra till: att vid sidan av all kommers skapa möten mellan läsare från olika delar av världen och hjälpa oss att få upp ögonen för författare vi annars inte hade fått höra talas om.

Publicerat i Österbottens Tidning och Vasabladet 26.9.2014

Varsamt vemod

Lyrik. Kaj Hedman. Septemberliv. Scriptum förlag. 2013. 92 sidor 

I Kaj Hedmans självbiografiska diktsamling “Septemberliv” går livet framåt genom de nordiska årstiderna. Barndomen är som för så många som en lång sommar, men tiden går fort och snart blickar diktjaget tillbaka på levda årstider; på ungdomsvårar och blottade vintergrenar som är lika nakna som den djupaste sorgen och kärleken. I “Septemberliv” finns också en ständig närvaro av andra människor, och en ständig saknad efter dem som gått förlorade. Samtidigt anar jag ett motstånd mot att synliggöra dem som gestalter, vilket skapar en spännande friktion i läsningen. Kanske är det en rädsla för att det man talar om riskerar att krympa så fort det gestaltas i ord, en rädsla för att trivialisera det allra viktigaste. Som i denna kortdikt som jag läser som en kamp mellan något som vill sägas och viljan att absolut inte säga någonting alls: “att själv, inte du / att det är någon / något / men inte du”.

Det finns en varsamhet i Hedmans språk, ett slags sorgsen längtan efter en lugnare levnadstakt som successivt blir allt mer närvarande i dikterna. Diktjaget vill inte längre sommar utan söker något annat: “kan inte andas juli, / sol, svart och gul // bakom träden med ekorrar / den, döden”. Naturen är ständigt närvarande i “Septemberliv”. Ibland är det lekfullt och aforistiskt, gestaltat som fragment som får liv i dikternas ofta musikaliska rytm: “åldringens brutna röst, en / smal kvist på väg / att brista”. Det konkreta och det abstrakta spelar mot varandra, här är det som om självaste naturlyriken hemsöks av bakterier - en slående bild som Hedman skickligt lockar fram med väldigt små medel: “krypande marksol, snö som / sockerdamm; svinbaciller / må krypa i stoftet”.

“Septemberliv” som är Hedmans tionde diktsamling präglas av ett vemod och en väntan. Ibland är det en orolig väntan, men närvaron av ett du gör att också finns tröst i septembermörkret. Diktsamlingens sista dikt är en vacker bild av naturens ständiga upprepning och människans behov av närhet:

        varje år

blomspetsar, hjärtats

    retningar, ett

landskap som innefattar

    varje steg

  ett ljust hål

att falla i

jag håller din fot i min hand

 den är varm och trycker hårt, och sakta,

     och det blir mörkt ute

“Septemberliv” ska läsas långsamt och med eftertanke. Vid första anblick kan dikterna ge sken av omedelbarhet och av bekant natursymbolik. Men när man låter dem sjunka in öppnar de sig och blir både sorgsnare och lekfullare, som min favoritdikt som fortsätter att kittla min fantasi: “glöm nu inte alla skogarna, sjumila / horder av bär, oplockade vargar”.

Klassiker som fortfarande roar

Litteratur. Orlando. Virginia Woolf. Översättning från engelska av Margareta Ekström. Norstedts förlag. 2012. 249 sidor.

Virginia Woolfs roman ”Orlando” som ursprungligen gavs ut 1928 har länge varit en av mina favoritböcker. Den första läsningen ägde rum när jag gick i gymnasiet, en läsupplevelse som överrumplade mig eftersom jag inte hade någon aning om att romanens titelperson Orlando både skulle komma att leva i flera hundra år och dessutom byta kön några gånger. Trots att jag återkom till ”Orlando” ytterligare en gång under studietiden, då i form av det engelska originalet, misstänker jag att jag inte har varit helt redo för Woolfs text förrän nu. Den här gången blev jag nämligen totalt drabbad. Så drabbad att jag inte ville läsa vidare eftersom det skulle betyda att jag också hela tiden kom en sida närmare slutet av romanen.

För den som är obekant med Woolfs ”Orlando” kan sägas att romanens huvudperson föds som man i 1500-talets England och dör som kvinna under 1920-talet. Däremellan hinner Orlando bland annat förälska sig i en rysk prinsessa, servera te åt Alexander Pope och leva tillsammans med zigenare i Turkiet. Det är dock framför allt en sak som Orlando ständigt kämpar med, och det är jakten på den stora poesin. Som ung man försöker Orlando komponera dikten ”Ode till en ek”, ett poem han sedan gömmer i sina kläder åren igenom.

Orlandos färd genom århundradena kan därför också läsas som en allegori för författarens resa mot den färdiga texten, en resa som kräver att den som skriver är beredd att förändras på djupet och till och med byta kön. En annan tolkning av ”Orlando” är mer biografiskt inriktad och betonar Virginia Woolfs dedikation till Vita Sackville-West, något som Sara Stridsberg också lyfter fram i sitt förord där hon påpekar att denna tolkning gör romanen till ett ”hänförande kärleksbrev”. Personligen anser jag att biografiska tolkningar ibland tenderar överskugga själva texten, något som i det här fallet skulle vara mer än fatalt. Detta eftersom jag huvudsakligen läser ”Orlando” som en lustfylld lek med det biografiska berättandet.

Det som slog mig mest under den här omläsningen av ”Orlando” var att Virginia Woolf hade en fantastisk humor. Orlando själv är något överspänd och mycket melodramatisk, något som namnet på poemet ”Ode till en ek” är ett utmärkt exempel på. Men berättarrösten är snarare brysk och berättaren verkar tycka att Orlando i själva verket är ganska fånig. Det här ger upphov till fantastiska formuleringar som i Margareta Ekströms fenomenala översättning får mig att skratta högt, här beskrivs Orlandos förälskelse i den ryska prinsessan Sasha: ”Bilder och metaforer av det mest extrema och extravaganta slag vred och snodde sig i hans hjärna. Han kallade henne en melon, en ananas, ett olivträd, en räv i snön – och det på mindre än tre sekunder”. Eller någon av de kängor som riktas mot bristen på jämställdhet, här i form av en rättstvist som drabbar Orlando vid återkomsten till England från Turkiet när han har blivit kvinna: ”De viktigaste anklagelserna mot henne var (1) att hon var död och därför inte kunde besitta någon som helst egendom; (2) att hon var kvinna, vilket betydde ungefär detsamma”.

Berättarens ton är torr vilket bara gör Orlandos hyperbola iakttagelser än mer underhållande. Samtidigt behandlar romanen Orlando mycket kärleksfullt. Trots att det finns en diskrepans i hur berättaren och huvudpersonen betraktar världen präglas deras möte av en ömsesidig längtan. Det kan röra sig om Orlandos längtan efter den sanna poesin lika väl som berättarens längtan efter att ge sin läsare en så exakt beskrivning av Orlando som möjligt. Virginia Woolfs roman är ett bevis på att en romanklassiker inte behöver vara tråkig och överspänd. Den kan också få läsaren att skratta högt och inse att något av det allra roligaste som finns är människor som tar sig själva på för stort allvar.

Ellen Keys idéhistoria

Litteratur. Ronny Ambjörnsson. Ellen Key. En europeisk intellektuell. Albert Bonniers förlag. 2012. 539 sidor.

Ronny Ambjörnsson (f.1936) har under sin verksamma tid som idéhistoriker bland annat tecknat Europas idéhistoria från antiken till medeltiden. Men den tidiga forskningen ägnades åt den svenska tänkaren och författaren Ellen Key (1849-1926). Keys namn är säkert bekant för många, men få vet vad hon egentligen skrev om och stod för. I ”Ellen Key. En europeisk intellektuell” tecknar idéhistorikern Ambjörnsson ett känsligt porträtt av en stark individ som ständigt arbetade för sin intellektuella utveckling samtidigt som hon behöll sin nyfikenhet på livet.

Kombinationen av passion och intellekt ledde ibland till att Keys texter kunde innehålla motsägelser, detta är en egenskap Ambjörnsson tar fasta på och som löper som en röd tråd genom biografin. Det vill säga inte det att Key alltid skulle ha varit inkonsekvent, men att hon tillät sig själv att inspireras av sina egna resonemang. Även om Ambjörnsson ibland kan se logiska felslut hos Keyär det tydligt att han också beundrar henne för att hon vågade låta sig dras med av sitt glödande intresse för intellektuellt arbete.

Key är känd som särartsfeminist, det innebär att hon ansåg att män och kvinnor i grunden är olika, även om hon alltid arbetade för att kvinnan skulle få ökade rättigheter. Men hennes litterära produktion rör inte bara kvinnosaksfrågor utan också konst och estetik, och kanske framför allt, barnuppfostran. Keys ”Barnets århundrade” (1900) som behandlar barnuppfostran och skolundervisning är hennes mest lästa verk och Ambjörnsson lyfter fram hennes pedagogiska insats som mycket viktig för det svenska skolsystemets utveckling.

Ambjörnsson gör ett skickligt arbete i att också teckna Keys karaktär. Trots att hon producerade mycket text skildrar Ambjörnsson henne främst som en karismatisk talare: ”På både porträtt och foton uppträder hon i en dräkt som inte kan beskrivas som annat än prästerlig: svart, fotsid, enkel klänning med lång vit schal och därtill en spejande blick som om hon ville urskilja morgondagen.” Ideologiskt sett pläderade Key för individualism och tog, precis som hennes samtida Edith Södergran, intryck bland annat av den tyska filosofen Friedrich Nietzsche. Samtidigt som ”Ellen Key” är en gediget komponerad biografi utgör den därmed också en tidsbild av sekelskiftets Sverige. Ambjörnssons kunskaper om Europas intellektuella klimat är imponerande, och han balanserar skickligt sina gedigna kunskaper utan att de för den skull inkränktar på bokens huvudtema.

Berättelsen om Ellen Keys intellektuella utveckling är uppbyggd som en redogörelse av ett långt samtal: Ellen Keys säger en replik som får gensvar från någon samtida tänkare, samtidigt är också Ambjörnsson själv delaktig i det samtal han bygger upp. Samtalet om Ellen Key må idag kanske ha avstannat något, i det avseendet är Ambjörnssons bok är en välbehövd gnista som förhoppningsvis kan antända flera andra repliker. För precis som biografin uttrycker var Ellen Key en frontfigur gällande allt från modern pedagogik till kvinnans ställning i samhället, och en viktig tänkare som inte förtjänar att bli bortglömd.

Alla har vi hemligheter

Gräset är mörkare på andra sidan. Kaj Korkea-aho. Schildts & Söderströms. 2012. 425 sidor.

En hastighetskamera snappar upp en detalj som får Benjamin Fogde att ifrågasätta omständigheterna kring bilolyckan där hans flickvän Sofie omkom några dagar tidigare: ”En skugga. Oformlig, men samtidigt tydligt avgränsad.” I sin nya roman ”Gräset är mörkare på andra sidan” låter Kaj Korkea-aho denna skugga ta form, framför allt som ett inre hot hos huvudpersonerna. I kollektivromanen möter vi även Loke, Simon och Christoffer som alla alternerar som romanberättare. Loke är bror till Sofie och försöker lära sig att leva med sin stamning, Simon ifrågasätter sitt kall som präst och Christoffer tampas med sitt liv som nyutkommen bög. Männen är barndomsvänner och återförenas i österbottniska Gränby i samband med Sofies begravning.

Precis som i debuten ”Se till mig som liten är” (2009) där en ständigt lysande tevemast gav huvudpersonen kalla kårar är närvaron av en anonym, utomstående blick avgörande i ”Gräset är mörkare”. Det är ett effektivt grepp som trots romanens något vacklande inledning bygger upp en tryckande atmosfär som skapar driv i berättelsen. Som tillfälliga hemvändare är kanske Loke och Christoffer till en början mest känsliga för omgivningens granskande blickar: ”Ingen av de där människorna tänkte på och ännu mindre brydde sig om att deras värld var en anomali i de större sammanhangen och deras verklighet en skör bubbla på bara några kvadratkilometer.”

För den som befinner sig inuti anomalin, avvikelsen, spelar det mindre roll att världen utanför ser annorlunda ut. Även om omgivningen uppfattar landsbygden som perifer utgör den i allra högsta grad ett centrum för dem som lever där. Detta faktum blir tydligt i Korkea-ahos skildring av hur uppväxtårens värderingar alltid finns kvar någonstans i kroppen, i det här fallet som konservativt kristna värderingar. I en särskilt lyckad scen beskriver Korkea-aho hur Christoffer återvänder till skriftskolans lägerområde i en jakt på revansch. Christoffer drar sig till minnes den undertryckta åtrå han kände till sin kamrats svettiga kropp i bastun och scenen slutar i ett klimax som samtidigt är ett antiklimax, känslan av katharsis uteblir och skammen får hans ansikte att bulta när han drar upp byxorna.

På ett mer abstrakt plan närmar sig Korkea-aho religiositeten genom Christoffers graduskrivande: temat för gradun är Raamt, en varelse som enligt myten visar sig som en skrämmande, mörk gestalt. Senast sågs den då sexåriga Sidrid Ask hittades mördad i slutet av 1990-talet. Steget från Raamt till ”raamattu” är inte långt och närvaron av Raamt ger ”Gräset är mörkare” ett rysarelement som Korkea-aho skickligt balanserar parallellt med huvudintrigen. Något bör även sägas om romanens fysiska utformning eftersom illustratören Sanna Mander och Larsmobördiga grafikern Emma Strömberg har gjort ett fantastiskt jobb i att frambringa en iögonfallande och lockande helhet.

I ”Gräset är mörkare” skildras konfrontationerna mellan de manliga karaktärerna och deras inre demoner, samtidigt gör Korkea-aho klart att många av demonerna har sitt ursprung i den osäkerhet som byggts upp under uppväxten i Gränby. Således är den österbottniska landsbygden inte bara en utmärkt spelplats för en konfliktfylld roman, den är även ett reellt objekt för en kritisk undersökning i romanform. En undersökning som ställer viktiga frågor om samhällets ansvar för individens möjligheter att ta sig fram i livet utan orättvisa begränsningar. Alla spår känns inte lika relevanta i romanen, det gäller kanske främst några av karaktärerna psykologiska inramning – ibland önskar jag att Korkea-aho litade mer på att läsarens kapacitet att dra viktiga slutsatser. Men detta till trots är ”Gräset är mörkare” oundvikligen en drabbande och otäck berättelse om vad som sker när människor plötsligt tvingas avslöja sina innersta hemligheter.

Förändringen måste komma inifrån

Ingrid Betancourt och K G Hammar                                  Foto: Nina Othman

- Min egen värdighetblev en ledstjärnasom jag hela tiden ville sikta på.

Det säger Ingrid Betancourt, den fransk-columbianska politikern som 2002 blev tillfångatagen av FARC-gerillan och som levde i fångenskap i sex år. Hennes berättelse, ”Även tystnaden har ett slut”, kom ut i bokform 2011, och är en stark historia som inte bara handlar om vad som hände i fånglägret utan också vad som hände inne i Betancourt. Tiden som fånge förändrade helt och hållet Betancourts sätt att tänka på sig själv och på andra. Idag utstrålar hon ett imponerande lugn och en stor ödmjukhet och auditoriet är knäpptyst då hon berättar om hur levnadsförhållandena i djungeln successivt förvärrades.

- Under det första året var jag hela tiden beredd på att fly eller att bli räddad. Men från och med det andra året var det väldigt svårt att behålla någon känsla för tid överhuvudtaget. Det hände också ibland att vi fick en nästan vänskaplig relation till våra vakter, och då byttes vakterna genast ut. De blev grymmare för år till år och jag tror att det här var ett sätt för dem att undvika att tänka på sina egna handlingar.

Betancourt beskriver tiden i djungel som en tid av konfrontationer. Hennes tidigare nära relation till medarbetaren Carla brast exempelvis nästan genast eftersom de hade helt olika sätt att förhålla sig till sin potentiella framtida frihet. Medan Betancourt ville fly och kämpa var Carla övertygad om att det bästa sättet att bli fri var genom diplomati.

- Det är faktiskt ganska lustigt, säger Ingrid Betancourt, för vi fick båda som vi ville. Jag blev fri genom en hemlig räddningsaktion och Carla blev fri genom förhandlingar och diplomati.

Hon skrattar när hon pratar och faktum är att humorn aldrig är långt borta. Hennes medfånge och vän Luis ”Lucho” Perez var en av dem som fick henne att inse att närvaro av humor inte betyder frånvaro av allvar.

- Lucho har en väldigt mörk själ, men han har en underbar humor!

Konfrontationerna rörde dock inte bara människorelationerna, Ingrid Betancourts kanske största kamp pågick inuti henne och hon kämpade varje dag med att behålla sin värdighet och sin integritet, något som förstås försvårades av de yttre omständigheterna.

- Varje år kunde jag testa mig själv, gång på gång och på samma sätt eftersom ingenting nånsin förändrades i lägret, och plötsligt förändades jag faktiskt. Och om jag kan göra detta, förändra delar av mig själv som jag har tänkt på som så typiska för just mig, då finns det hopp. Jag vägrade helt enkelt att bli den som de ville göra mig till, en liten skakande varelse utan självrespekt.

Ingrid Betancourt är liten där hon sitter uppe på scenen under strålkastarljuset, och ännu mindre ser hon ut bredvid intervjuaren och teologen KG Hammar. Men den styrka hon utstrålar gör henne samtidigt till den största personen i rummet.

- Frihet ligger i det här: att veta vem du är och vilka dina begränsningar är och att acceptera begränsningarna, detta accepterande är en stor styrka. Jag tror att förändring börjar i människans hjärta, och jag tror också att det är smittsamt.

Jan Kjaerstad vill vidga läsarens vyer

Åsa Beckman och Jan Kjaerstad.                                    Foto: Nina Othman

Nyfikna, öppna och tålmodiga. Det är egenskaper den norska författaren Jan Kjaerstad önskar sig av sin drömläsare. Kjaerstad svarar lugnt och tålmodigt spå moderatorn Åsa Beckmans insiktsfulla frågot, seminariet äger rum under den första dagen av Göteborgs Bokmässa och publiken är förväntansfull. Men även om Kjaerstad har bokats i en av de större seminariesalarna är rummet långt ifrån fullt och trots att Beckman presenterar Kjaerstad som “svensk litteraturs favoritnorrman” är det rätt få som känner till hans författarskap. Kjaerstads böcker präglas faktiskt av just de egenskaper som han önskar hos sina läsare. Han skriver ofta om ovanliga människoöden och hans kanske mest kända verk, Erövrar-trilogin, handlar exempelvis om den talangfulle tv-profilen Jonas Wergeland.

Men temat för seminariet under bokmässan är ”Kärlek och litteratur”, ett tema som tar avstamp i Kjaerstads senaste roman ”Normans område” som precis har kommit i svensk översättning. Romanen skildrar förlagsredaktören John Richard Norman som till sin förfäran har tröttnat på att läsa och som därför flyr Oslo och isolerar sig på en ödslig havsudde. Väl på plats får läsaren följa hur Norman upptäcker världen på nytt: plötsligt smakar knäckebrödssmörgåsen med leverpastej himmelskt och de kala träden utanför huset är något av det vackraste som finns. Att läsa är däremot omöjligt och när Norman gör ett försök reagerar hans kropp med en sådan vämjelse att han kräks. Men så slår den till, kärleken, i form av den sofistikerade svenskan Ingrid som också är bosatt på udden. Norman blir totalt avväpnad och kan inte göra annat än att falla handlöst.

- De två starkaste krafterna i människans liv är litteratur och kärlek, och vem vet, riktigt stark kärlek kanske till och med kan göra så att något förändras där i pannloben, säger Kjaerstad som i ”Normans område” också väver in en märklig historia som äger rum inuti Normans hjärna.

Kjaerstad är en mycket beläst författare som också är väldigt medveten om de litterära traditioner och konventioner han ständigt är tvungen att förhålla sig till. Han verkar nästan lite rädd för att upprepa något som tidigare har skrivits, kanske är det en orsak till att hans romaner ofta är omfattande byggen vars innehåll svårligen kan kokas ner i några få rader rader.

- Det är inte ett mål för mig att skriva intikat, men genom berättelserna kan man kanske skapa ett eko hos läsaren som gör hans eller hennes värld lite mindre snäv. Jag tror att vi alla kämpar med en känsla av snävhet.

Enligt honom är det med hjälp av kärleken och litteraturen som människan förmår vidga sina världar och han är mycket skeptisk till dem som menar att det är för skadligt med för mycket läsning.

- Det finns två böcker som har cementerat myten om att för mycket läsning är dåligt. Det är ”Don Quijote” och ”Madame Bovary”. Min bok kan kanske ses som en sorts protest mot dem. För jag tror verkligen att läsning inte handlar om att fly från verkligheten utan om att utvidga den.

En imponerande motståndskamp

Litteratur. Maria Turtschaninoff. Anaché. Myter från akkade. Schildts & Söderströms. 2012. 389 sidor.

Maria Turtschaninoff har sedan romandebuten ”De ännu inte valda” (2007) framträtt som en allt säkrare fantasyberättare och hennes senaste bok ”Anaché. Myter från akkade” utgör inget undantag. ”Anaché” är en intrikat komponerad fantasysroman där Turtschaninoff imponerar med sin uppenbara berättartalang. Huvudpersonen, som också gett boken dess namn, heter Anaché och är dotter till rauken (stamhövdingen) Kajake.

Utifrån sett är Anaché en rätt så priviligierad flicka av stammen akkade. Men livet som ung flicka är ingen lek även om hon tillsammans med sin storebror Huor gör allt för att få det att verka så. Huor lär henne rida och kasta med kniv, men hierarkin i akkadestammen är strikt patriarkalisk och Anaché lär sig snabbt att hon inte bör skylta med kunskaper som inte hör en akkadeflicka till. Precis som huvudpersonen i Turtschaninoffs ”Arra. Legender från Lavora” (2009) lär sig Anaché att det bästa sättet att överleva är att dölja viktiga sidor av sin personlighet. Det är tungt och orättvist, men samtidigt en erfarenhet hon får stor nytta av längre fram i berättelsen.

Turtschaninoffs romanvärld innehåller inte bara påhittade växter med underbart kittlande namn som ”semmelgräs”, ”jarnak” och ”telogel” utan även en egen mytologi. Den vana fantasyläsaren vet att exempelvis skapelsemyter hör genren till och Turtschaninoff bygger på många sätt upp en strukturmässigt traditionell fantasyvärld. Men den som läser mycket fantasy vet också att mytologierna ofta kan verka konstruerade. Den oslipade författaren gör lätt misstaget att bli för ivrig i skapandet av nya språk och myter, helt enkelt eftersom uppfinningsrikedomen ”hör till”. Turtschaninoff behärskar däremot sin värld stenhårt. Det finns en tanke bakom varje detalj och det är därför en fröjd att ta del av hennes berättelse. Som läsare tvivlar jag aldrig på att hon vet vad hon talar om och det gör att jag tryggt kan luta mig tillbaka och följa Anachés spännande öde.

Det är inte bara flickorna som tvingas till underkastelse i romanen, som i en stor del av barn- och ungdomslitteraturen handlar ”Anaché” också om barnets kamp mot vuxenvärlden. När Anaché ser sin mor misshandlas av Kajake gör hon det enda det maktlösa barnet kan, hon ber till en högre makt: ”Hela natten bad hon, till alla andar, till vinden och jorden och sommarnattens stjärnor, till Stora Jord och Blå Himmel, till Pa jau. Bad att hon skulle få vara pojke. En stor, stark pojke som kunde skydda modern. Men andarna lyssnade inte och dagen grydde och Anaché var samma Anaché som alltid.” Språket är stramt hållet men har samtidigt en skön rytm, mina tankar går till Lian Hearns bokserie om klanen Otori. I bägge fallen fyller språket en viktig funktion i att skapa den arkaiska stämning som råder i romanvärlden.

Den identitetstematik som Turtschaninoff jobbar med i ”Anaché” gör såväl karaktärer som intrig intressant och tankeväckande. Jag hoppas därför att också läsare utanför Svenskfinland får upp ögonen för Turtschaninoff, för trots den klassiska fantasyklädseln bjuder ”Anaché. Myter från akkade” på en efterlängtat motståndstematik som jag gärna skulle se mer av inom genren. På samma sätt som Anaché tvingas utmana sig själv för att rädda sina nära och kära, utmanar Maria Turtschaninoff fantasygenren med en berättelse som både underhåller och överraskar.  

Böcker, bøker eller bøger?

Det senaste tiden har det förekommit en del spekulationer kring huruvida Norden borde gå samman i en gemensam nordisk valuta. Man letar med ljus och lykta efter olika sätt att bevara och förvalta ett ekonomiskt kapital, och det är en fråga som otvivelaktigt är viktig. Men det finns också andra typer av kapital som vi inte ska glömma bort, särskilt inte i ett nordiskt sammanhang. Den franska sociologen Pierre Bourdieu talar om ”kulturellt kapital”, en symbolisk enhet som möjliggör social rörlighet för individen. Det kan exempelvis handla om att en person som har föräldrar med akademisk bakgrund har lättare att ta sig in i akademiska sammanhang av olika slag.

Men om vi breddar begreppet litegrann samtidigt som vi stannar kvar i Norden, kan man tänka sig att det finns ett mycket viktigt kulturellt kapital som vi ofta glömmer bort att vi har: de nordiska språken. Med tanke på hur upptagna vi finlandssvenskar är av att definiera vår egen språktillhörighet är det förvånande att vi så sällan väljer att ta del av den nordiska litteraturen på originalspråk. En fråga för elitister, kanske någon tycker. Ett annat vanligt motargument som jag ofta fått när jag har fört frågan på tal är att det är onödigt att läsa på till exempel norska eftersom det nästan är samma sak som att läsa på svenska. Det här är ett argument som inte bara är grundat på lathet, det är dessutom ologiskt.

För om de andra nordiska språken är så lika svenskan, borde det inte tvärtom göra det oerhört lätt att också läsa en bok på exempelvis norska eller danska? Med tanke på hur upprörd en finlandssvensk blir av att misstas för att vara rikssvensk är argumentet dessutom synnerligen förvånande – finlandssvensken om någon borde väl vara medveten om de till synes små men fundamentalt viktiga skillnaderna mellan två språk eller dialekter som vid första anblick ser nästan likadana ut? Varje nordiskt språk har sin särart och vi som har svenska som modersmål har också en unik möjlighet att upptäcka denna särart.

Om vi ska vara lite realistiska är det få av oss som skulle kunna läsa isländska, men norska och danska är inte några svårlästa språk. Det går säkert lite trögt i början, men det är värt att kämpa vidare. I slutet av september är det återigen dags för Nordens största bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Mitt förslag är att ni som läser mycket och gärna gör ett försök och läser en roman, en novell eller kanske en artikel på något annat nordiskt språk än svenska. Ni kommer inte att ångra er.

Vems pojke/flicka är det?

(Publicerad 2012-08-10)

Jag får en recensionsbok i min hand, skriven av Jonas Vestersund som kommer från Jakobstad, den handlar om en ung mans kamp med att komma till rätta med sina psykiska problem i ett hårt och kallt samhällsklimat.

Nej, det där hittade jag på. Det finns ingen jakobstadsbördig författare som heter Jonas Vestersund, inte ännu i alla fall. Men scenariot är inte desto mindre bekant. Som litteraturkritiker i Svenskfinland händer det ofta att den bok man ska recensera är skriven av en bekant, om än bara till namnet. Kulturkretsarna är små och sannolikheten är stor att både recensenter och författare har gått samma skrivarkurser och universitetsutbildningar. När man sedan sitter med boken och ska börja formulera sin recensionstext hotar frågan ”Och vems pojke/flicka är det?” att ringa i öronen – hur ska man egentligen uttrycka sig om en författare man vet att man kommer att stöta på ute i verkligheten?

Jag tror att det finns åtminstone två vanliga lösningar på detta. 1) Man försöker skilja sin roll som kritiker från sin roll som privatperson och fäller samma omdömen om boken som man skulle ha gjort ifall den var skriven av vilken internationell författare som helst. 2) Man tillstår inför sig själv att man har hamnat i en känslig situation och försöker vara extra uppmärksam på hur man uttrycker sig för att inte trampa någon på fötterna. Båda dessa lösningar är problematiska, låt mig förklara varför.

Att läsa boken som om den var skriven av vem som helst kan leda till att man i själva verket riskerar att behandla den mycket hårdare än man skulle ha gjort ifall den faktiskt var skriven av, låt oss säga Margaret Atwood. Ivern att upprätthålla en professionell roll gör att man lätt brister ut i både lovsång och klagorop, man gör det för att man kan. Men att i motsats till detta behandla en text med silkesvantar är också att göra författaren och läsarna en otjänst, för vilken författare vill bli behandlad som ett skört urblåst ägg?

Jag föreslår följande lösning: både den lokala Jonas Vestersund och den internationella Margaret Atwood ska läsas med kritikerns professionella blick. Omdömet ska sedan fällas på ett sådant sätt att recensenten i fråga också kan framföra samma synpunkter om han eller hon möter författaren ansikte mot ansikte. Också andra än den lokala författaren är värda recensentens respekt. Missförstå mig inte, respekt är inte detsamma som rädsla för kritik, men alla som innehar en position som möjliggör att de kan fälla omdömen om sin omgivning är också skyldiga att formulera sina åsikter med rättvisa och respekt.

Professionalitet är inte bara att vara beläst och kunna skriva, det är också att göra sitt bästa för att förstå sammanhangen runt ett litterärt verk, och om man märker att man kommer författaren alldeles för nära får man helt enkelt ge boken till någon annan recensent. Någon som inte har vuxit upp i huset bredvid författaren i fråga, utan kanske några kvarter längre bort.

Tankeväckande dystopi

Litteratur. En tid för mirakel. Karen Thompson Walker. Översättning från engelska av Ulf Gyllenhak. Norstedts förlag. 2012. 282 sidor.

Den amerikanska debutanten Karen Thompson Walkers första roman ”En tid för mirakel” baserar sig på en förträfflig idé: som en blixt från klar himmel visar det sig att jorden har börjat snurra långsammare och att dygnen blir längre för varje dag som går. Till en början reagerar folk med en blandning av panik och tillförsikt – medan vissa flyttar ut i öknen för att leva i enlighet med de förlängda dygnen väljer de flesta att stanna i sina hem och fortsätta sina dagar utgående från en tjugofyratimmars dygnsrytm. Bland dem finns den elvaåriga huvudpersonen Julia som bor med sina föräldrar i en liten stad i Kalifornien.

Det är ett skrämmande scenario som målas upp i ”En tid för mirakel”. När både dagar och nätter blir längre påverkas allt som lever på jorden. Fåglarna mister sin kurs och dras långsamt ner mot marken, men också människorna reagerar på de utdragna dygnen. Plötsligt får folk svårt att stå emot sina impulser, parallellen till den förpubertala Julia som befinner sig i det förvirrande gränslandet mellan barndom och tonår är effektfull. Medan världen runt omkring Julia sannolikt är på väg mot fördärvet upplever hon att också hennes egen värld är långt ifrån perfekt: plötsligt framstår hennes föräldrar som vanliga, bristfälliga människor, Julias vänner sviker henne och dessutom upplever hon den första bitterljuva kärleken. Men samtidigt som jordens insaktning blir en metafor för Julias upplevelser kan man också läsa in en samhällskritik i Thompson Walkers roman. Vi har länge låtit våra liv drivas av egoism och även om vi försöker bättra oss är det möjligt att det redan är för sent. Naturen saknar människans förmåga att förlåta.

”En tid för mirakel” berör både som ungdomsskildring och som dystopi, detta till trots har jag några förbehåll. Att det förekommer en del språkliga klichéer kan jag ha överseende med, däremot blir jag besviken över hur Thompson Walker skyndar igenom romanens avslutande scener. Rent berättartekniskt hade jag uppskattat om samma tempo hade hållits romanen igenom, även om det kan ligga en tanke bakom att berättartakten ökar i samma takt som romanvärldens dygn förlängs. Det ökade tempot gör tyvärr att flera av bikaraktärerna slarvas bort mot slutet.

Ett annat problem som Thompson Walker dock inte kan belastas för är den svenska översättningen. ”En tid för mirakel” har översatts i rekordtakt och ges samtidigt ut världen över. Ulf Gyllenhak är en namnkunnig översättare, men när jag redan på första sidan reagerar på att han har översatt engelskans ”still” med ”fortfarande” istället för ”längre”, något som kan verka som en petitess men som gör meningen ologisk, undrar jag om Gyllenhak har jobbat under större tidspress än normalt. De små översättningsmissarna, som när han skriver ”skateboardbräda” istället för ”skateboard”, är som inande myggor som stör läsningen och det är synd. För även om jag har vissa reservationer är ”En tid för mirakel” en säregen och tankeväckande berättelse som utmärker sig i debutantbruset.  

Glasklar sextiotalsskildring

Anne B. Ragde. Jag ska göra dig så lycklig. Översättning från norska av Margareta Järnebrand. Forum förlag. 2012. 277 sidor.

Det är en dramatiskt sett mycket effektiv spelplats som Anne B. Ragde har valt för sin senaste roman ”Jag ska göra dig så lycklig”: 1960-talets nybyggda bostadshus. Bostadshuset med all sin bekvämlighet symboliserar modernitet och nytänk, men samtidigt instängdhet och uniformitet. I trappuppgång A där Ragdes roman utspelar sig bor åtta familjer, men framför allt, sju hemmafruar. Fru Åsen städar trappan stup i kvarten och har pyntat sitt hem med en gigantisk innefontän, fru Larsen kommer från England och drygar ut dagskassan genom att frisera grannskapets kvinnor, och den attraktiva Peggy-Ann Foss strosar enligt ryktet omkring naken i sin välbonade bostad. Den åttonde bostaden präglas däremot av hemmafruns frånvaro där änkemannen herr Karlsen lever ensam med sin försummade dotter.

”Jag ska göra dig så lycklig” är en kollektivroman där berättarrösterna ständigt växlar, ett berättargrepp som låter läsaren vandra runt i bostadshuset som en osynlig främling. Föga förvånande är det sällan så bra ställt som det verkar bakom de stängda dörrarna, hemma hos familjen Berg, till exempel, där Astrid och de två sönerna Geir och Jan-Ragnar lever i ständig skräck för den diaboliska pappan Fartein. Trots det älskar Astrid sin man, eller åtminstone är det vad hon intalar sig: ”Han var så ofattbart stilig, det var ett under att han var hennes, och ibland kysste hon sin vigselring, ömmare än han någonsin hade låtit henne kyssa honom.” Ragde illustrerar här skickligt Astrids ambivalens inför sin livssituation – hon har inget annat val än att försöka älska sin man, samtidigt blir den materiella symbolen för deras kärlek, vigselringen, det som i praktiken blir föremålet för hennes känslor.

Det materiella har en stor betydelse för invånarna i bostadshuset. Hemmet är på gott och ont kvinnornas domän, det är där de är fängslade men också där de har möjlighet att ge uttryck för sin kreativitet. Denna kombination av tvång och frihetsbehov skapar en givande dynamik som driver romanen framåt och det blir aldrig tråkigt att följa Ragdes familjer även om det egentligen inte händer särskilt mycket. Spänning skapas också av karaktärerans relationer till varandra, dessa präglas av en kombination av nyfikenhet, missunsamhet, skam och stolthet över det egna hemmet. Alla sneglar lite snett på varandra, så där som man gör i hyreshus, men samtidigt finns där även en underliggande gemenskap som särskilt träder fram i slutet av romanen.

Titeln på Anna B. Ragdes roman är träffande: ”Jag ska göra dig så lycklig” är en mening som innehåller både ett löfte och ett hot. Viljan att skapa ett lyckligt hem blir också övermäktig för vissa av karaktärerna, den blir som ett ständigt krav som utmynna i allt från motvillig sex med den äkta mannen till verkligt våld, ofta riktad mot barnen. Men i Ragdes trappuppgång är ingenting svartvitt, även om romanen lyfter fram de destruktiva krafterna i kärnfamiljen pekar den lika mycket på individens möjlighet att göra revolt genom små, små handlingar. Som att gå naken i sin bostad, till exempel. Eller som att ställa sig lite för nära den unga mannen som har kommit för att installera ett titthål dörren.

Ett nästan mänskligt monster

Litteratur. Carl-Johan Vallgren. Havsmannen. Albert Bonniers förlag. 2012. 275 sidor.

När ett monster dyker upp i en berättelse rubbas romanvärldens normalitet. Innan romankaraktärerna får veta att monstret finns är de endast tvungna att förhålla sig till varandra. Men närvaron av ett monster tvingar dem att snabbt välja sida. Det är precis vad som händer med 15-åriga Nella i Carl-Johan Vallgrens senaste roman ”Havsmannen”, en berättelse om hänsynslös mobbning men också om en mystisk fiskliknande varelse som kommer från havet.

Det är lätt att misstänka Vallgren för effektsökeri under de första sidorna i ”Havsmannen”. Inledningen beskriver hur Nella och hennes 13-åriga lillebror Robert utsätts både för verbala och fysiska övergrepp av sina plågoandar, det är mycket obehaglig läsning. Men råheten fyller ett syfte. Dels visar den råa skildringen på barnens totala utsatthet som framför allt har att göra med deras familjesituation: pappan är i fängelse och mamman är svårt alkoholiserad vilket innebär att det är Nella som i praktiken ansvarar för familjen. Dels skapar övergreppsscenen dessutom ett band mellan läsaren och Nella. Plötsligt inser man att man vill att något riktigt hemskt ska hända med den hänsynslösa mobbaren Gerard, ett skickligt grepp av Vallgren som väcker frågor om betraktarens ansvar.

Som romantiteln antyder är dock något på väg att vända upp och ner på Nellas värld. Utan att avslöja för mycket kommer Nella i kontakt med en människolik havsvarelse: ”Vad det än var så var det stort. […] Överkroppen var nästan mänsklig, man såg bröst och en mage med något som liknade en navel. […] Det var svårt att beskriva vad jag såg, och därför blev liknelserna så konstiga.” Det är inte alls uppenbart att havsvarelsen är ondskefullt, omgivningens motvillighet handlar visar sig snarare handla om en rädsla för det främmande. Det som är främmande betraktas med andra ord lätt som något monstruöst. Vallgren balanserar skickligt parallellen mellan havsvarelsen och barnens utsatta situation och frågan om vem det är som är det egentliga monstret blir allt krångligare ju längre in i romanen man kommer.

Man kan säga att det lättaste, ur samhällets perspektiv, alltid är att opponera sig mot ett monsters existens eftersom motsatsen, att ta monstrets parti, medför risken att omgivningen betraktar valet som ett slags medgivande – den som avslöjas som monstervän blir själv lätt betraktad som ett monster. I ”Havsmannen” möjliggör monstret i själva verket en form av frigörelse, och resultatet är en vacker roman om den lilla individens möjlighet till uppgörelse med samhället: ”Man kunde inte falla när man var i havet, att falla var att sjunka. Och om man låg mot ett fast föremål, en plan eller ojämn yta, märktes det knappt; en klippa under ytan var något annat än en klippa ovanför.” Havsvarelsen medför ett nytt perspektiv på Nellas värld, ett perspektiv som kanske inte gör det obegripliga begripligt men som åtminstone får det att framstå som nästan möjligt att handskas med.  

Ockult och exklusiv

För ett tag sedan blev jag tillfrågad om jag ville recensera nationalupplagan av August Strindbergs ”Ockulta dagboken”, en samling texter skrivna mellan 1896-1908 som även tidigare har utgivits, men som nu innehåller tidigare otydliga textavsnitt, en faksimilupplaga i färg, samt en lång kommenterande text. Jag insåg genast att läsandet av denna textmassa skulle vara ett stort projekt. Projektet växte dock ytterligare i proportion när jag bekantade mig med hur Norstedts förlag har valt att gå tillväga med utgivningen.

”Ockulta dagboken” omges nämligen av en något okonventionell utgivningsprocess. För det första kommer endast 999 exemplar av boken att tryckas. Av dem utgörs 99 exemplar av en numrerad samlarutgåva, inbundna i exklusiva skinnpärmar. Av dessa 99 exemplar auktioneras nummer 1/99 ut av Bukowskis till förmån för Advokater utan gränser. De övriga 98 numrerade exemplaren säljs sedan för 9999 kr (plus moms).

Att göra en ploj av själva utgivningen skapar naturligtvis medial uppmärksamhet och det är ett smart sätt av Norstedts att göra sig synliga. Men jag frågar mig huruvida inte denna utgivningsprocess även riskerar att öka klyftan mellan vad i allmänhet kan betecknas som högkultur respektive lågkultur? För vad är det egentligen Norstedts vill säga? Att endast den som har råd att delta i Bukowskis auktioner, alternativt den som har råd att lägga över 1000 euro på en bok, ska få sitt eget exemplar av ”Ockulta dagboken”?

En ytterligare aspekt av utgivningen som gör mig tveksam är Norstedts förhållningssätt till recensenterna. Även om jag har förståelse för att det i praktiken kanske är svårgenomförbart att skicka ut den över sju kilo tunga samlingsupplagan till alla recensenter av svenskspråkig litteratur har jag svårt att förlika mig med det nuvarande alternativet: att jag som recensent får den 600 sidor långa dagboken och de 528 sidorna kommentarer i pdf-format. Kanske tänker man sig på Norstedts att samtliga recensenter i dag har tillgång till läsplattor. Eller så är man helt enkelt mer intresserade av att media ska kommentera utgivningen snarare än texten i sig.

Så där ”ligger” den nu, dagboken, helt viktlös i en av mina många mappar på mitt skrivbord i min lilla dator med 9-tums skärm. Jag vet redan nu att jag inte kommer att läsa den. Varken mina ögon eller min koncentrationsförmåga räcker till för ett sådant projekt. Det riktigt trista med detta är att jag faktiskt är intresserad både av Strindbergs text och av de tillhörande kommentarerna. ”Nationalupplagans utgåva i tre band finns att bläddra i på förlaget”, skriver Norstedts på sin hemsida. Men tanken på att jag som frilansande recensent och studerande därtill skulle åka till Stockholm enbart för detta ändamål är nära på skrattretande.

Elegant om jagets litteraturhistoria

Essä. Ingrid Elam. Jag. En fiktion. Albert Bonniers förlag. 2012.191 sidor.

Att skriva ”jag” i en skönlitterär text är att göra en tydlig positionering. Via jaget inbjuds läsaren till att ta del av karaktärens inre, något som ibland kan kännas som kittlande voyerism. Fast är det faktiskt så enkelt som att ett skönlitterärt jag innebär mer närhet än ett skönlitterärt han eller hon? Redan titeln på litteraturvetaren och kulturjournalisten Ingrid Elams ”Jaget. En fiktion” vittnar om att sanningen är mer komplicerad än så.

I den skönlitterära texten är också det skenbart autentiska alltid fiktion, detta är en av de slutsatser Elam gör framför allt i sin läsning av Karl Ove Knausgårds självbiografiska romanserie ”Min Kamp”. Elams blick är skarp och hon kryssar hemtamt mellan litteraturhistoriens mest kända jagberättare Augustinus, Rousseau, Sapfo, Goethe, Emily Brontë – och i modern tid, Edith Södergran, Majakovskij, Kerstin Ekman och Maja Lundgren, för att enbart nämna några. Resultatet blir en jagets litteraturhistoria som framför allt tar fasta på spänningen mellan sanning och fiktion.

Detta gäller bland annat tendensen att läsa Emily Dickinsons poesi biografiskt, en tendens som det senaste decenniets litteraturforskning har problematiserat och ifrågasatt. Ingrid Elam påpekar att ifrågasättandet av en biografisk tolkning av Dickinsons poesi trots allt inte innebär ”att alla jag är roller”, vilket är en vanlig slutsats, utan ”att ett jag samtidigt kan vara en roll, en fiktion och ett personligt, bigrafiskt jag.” Syftet med ”Jag. En fiktion” är således att bredda tolkningsramen inte bara för det fiktiva jaget utan likväl för det självbiografiska jaget. Lite krasst uttryckt kan man säga att Elam pekar på att det fiktiva jaget aldrig är helt fiktivt och att det självbiografiska jaget aldrig är helt självbiografiskt.

I sammanhanget är det intressant att också betrakta Ingrid Elams skrivande jag. I essäns första del som kort och gott har rubricerats som ”Jag” säger Elam att hon har fått lära sig att använda ordet sparsamt. I akademiska sammanhang kan jaget ofta uppfattas som lite slarvigt, samtidigt kan dess motsats, passivformen (som jag för övrigt använder mig av i denna recension), ibland användas in absurdum, som när akademiker talar om författaren till egna tidigare publicerade verk i tredje person. Trots att Elam sällan använder jaget om sig själv är hennes röst i ”Jaget. En fiktion” tydlig, möjligen för att både tematik och språkbehandling är elegant och väl genomarbetad.

Ingrid Elam är en skicklig essäist som lyckas med konststycket att skriva luftigt och lättläst om ett ämne som lätt kunde ha blivit torrt litteraturvetenskapligt och enbart tilltalande för en liten invigd krets. Med detta sagt är dock ”Jaget. En fiktion” en relativt smal bok som främst riktar sig till läsare som har ett intresse av litteraturhistoria och självbiografiskt skrivande.

Oberoende av vem som läser den bör man dock inte skynda sig igenom ”Jaget. En fiktion”, snarare bör kapitlen begrundas var för sig, i långsam takt. För insprängt i den till synes lätta texten gömmer sig en mängd frågor om människans självuppfattning. Lika mycket som det handlar om synen på författaren handlar det om synen på läsaren. Plötsligt handlar Elams essä inte bara om ett abstrakt jag, utan också om mig som läsare.