En imponerande motståndskamp

Litteratur. Maria Turtschaninoff. Anaché. Myter från akkade. Schildts & Söderströms. 2012. 389 sidor.

Maria Turtschaninoff har sedan romandebuten ”De ännu inte valda” (2007) framträtt som en allt säkrare fantasyberättare och hennes senaste bok ”Anaché. Myter från akkade” utgör inget undantag. ”Anaché” är en intrikat komponerad fantasysroman där Turtschaninoff imponerar med sin uppenbara berättartalang. Huvudpersonen, som också gett boken dess namn, heter Anaché och är dotter till rauken (stamhövdingen) Kajake.

Utifrån sett är Anaché en rätt så priviligierad flicka av stammen akkade. Men livet som ung flicka är ingen lek även om hon tillsammans med sin storebror Huor gör allt för att få det att verka så. Huor lär henne rida och kasta med kniv, men hierarkin i akkadestammen är strikt patriarkalisk och Anaché lär sig snabbt att hon inte bör skylta med kunskaper som inte hör en akkadeflicka till. Precis som huvudpersonen i Turtschaninoffs ”Arra. Legender från Lavora” (2009) lär sig Anaché att det bästa sättet att överleva är att dölja viktiga sidor av sin personlighet. Det är tungt och orättvist, men samtidigt en erfarenhet hon får stor nytta av längre fram i berättelsen.

Turtschaninoffs romanvärld innehåller inte bara påhittade växter med underbart kittlande namn som ”semmelgräs”, ”jarnak” och ”telogel” utan även en egen mytologi. Den vana fantasyläsaren vet att exempelvis skapelsemyter hör genren till och Turtschaninoff bygger på många sätt upp en strukturmässigt traditionell fantasyvärld. Men den som läser mycket fantasy vet också att mytologierna ofta kan verka konstruerade. Den oslipade författaren gör lätt misstaget att bli för ivrig i skapandet av nya språk och myter, helt enkelt eftersom uppfinningsrikedomen ”hör till”. Turtschaninoff behärskar däremot sin värld stenhårt. Det finns en tanke bakom varje detalj och det är därför en fröjd att ta del av hennes berättelse. Som läsare tvivlar jag aldrig på att hon vet vad hon talar om och det gör att jag tryggt kan luta mig tillbaka och följa Anachés spännande öde.

Det är inte bara flickorna som tvingas till underkastelse i romanen, som i en stor del av barn- och ungdomslitteraturen handlar ”Anaché” också om barnets kamp mot vuxenvärlden. När Anaché ser sin mor misshandlas av Kajake gör hon det enda det maktlösa barnet kan, hon ber till en högre makt: ”Hela natten bad hon, till alla andar, till vinden och jorden och sommarnattens stjärnor, till Stora Jord och Blå Himmel, till Pa jau. Bad att hon skulle få vara pojke. En stor, stark pojke som kunde skydda modern. Men andarna lyssnade inte och dagen grydde och Anaché var samma Anaché som alltid.” Språket är stramt hållet men har samtidigt en skön rytm, mina tankar går till Lian Hearns bokserie om klanen Otori. I bägge fallen fyller språket en viktig funktion i att skapa den arkaiska stämning som råder i romanvärlden.

Den identitetstematik som Turtschaninoff jobbar med i ”Anaché” gör såväl karaktärer som intrig intressant och tankeväckande. Jag hoppas därför att också läsare utanför Svenskfinland får upp ögonen för Turtschaninoff, för trots den klassiska fantasyklädseln bjuder ”Anaché. Myter från akkade” på en efterlängtat motståndstematik som jag gärna skulle se mer av inom genren. På samma sätt som Anaché tvingas utmana sig själv för att rädda sina nära och kära, utmanar Maria Turtschaninoff fantasygenren med en berättelse som både underhåller och överraskar.  

Maria Turtschaninoffs "Arra. Legender från Lavora"

Maria Turtschaninoff. Arra. Legender från Lavora. Söderströms förlag. 2009.

I ”De ännu inte valda” från 2007 berättade Maria Turtschaninoff en historia om två barn som plötsligt rycks ur sin vardagsvärld och hamnar på en plats befolkad av sagofigurer. I ”Arra. Berättelser från Lavora” rör sig hela berättelsen i en sagovärld där olika riken styrs av kungar och drottningar och där det kan hända märkliga saker med vävar och sånger och skogar.

Den lilla flickan Arra behandlas av sin familj som en oren och hennes mamma visar allt som oftast tecknet för det onda ögat när dottern är nära. Arra lär sig inte att prata (eftersom hon aldrig blir tilltalad) och börjar leva inuti sig själv – istället för att lyssna utåt lyssnar Arra inåt. Det här gör att hon snart börjar snappa upp naturens egna sånger. Hon leker för sig själv i skogen i riket Simora och lär sig älska allt som hon ser och hör. I sin tystnad blir hon trygg och lär sig snart att stänga ute familjens glåpord och bara lyssna till naturens sånger.

Men sångerna har en kraft som flickan inte kan kontrollera och snart är olyckan framme. Familjens hus eldhärjas, föräldrarna dör och Arra tvingas flytta in hos sin elaka syster Evia som behandlar henne som en slav. Förutom att lyssna till naturens sånger är Arra nämligen också en skicklig bildvävare och i det nya riket Lagora blir hennes vävar snart berömda. Systern Evia tar dock åt sig äran utan krusiduller och tvingar Arra att förbli en stum skuggfigur.

Maria Turtschaninoff berättar i ”Arra” en riktigt spännande utvecklingshistoria. Och trots att Arra på sätt och vis är en klassisk huvudperson, en underdog som till sist blir tvungen att sparka sig uppåt, så är romanen inte någon tradig historia. Även om det exempelvis dyker upp en prins och det är han som blir den första som får höra Arras röst så är det inte han som ensam räddar henne. Prinsen Surando blir Arras länk till världen utanför men Arra märker snart att den talande världen inte heller är problemfri. När hon börjar använda sin röst så börjar nämligen naturens ljud att försvinna från henne.

Arra tvingas lära sig balansera mellan tystnaden och det talade ordet, mellan sången och naturen. Det är en tacksam allegori till tonårens sökande efter den egna identiteten. Turtschaninoff använder sig av ljud och tystnader på ett fysiskt sätt som skapar kopplingar också till den värkande tonårskroppen. Så här låter det när huvudpersonen ska uttala sitt namn för första gången: ”Hon vred på sig, skrämd. Hennes mun tuggade luft en stund, tungan krökte sig i munhålan. Hon öppnade munnen. Ett ljud kom åkande upp ur halsen, förbi tunga och tänder. / ’Arra’, sa hon, hest ... Hon ville smaka på ordet, rulla runt det i sin mun.”

”Arra” är en tätt berättad historia där språket fungerar oerhört väl. Historien om Arra berättas i rask takt men utan att det går för snabbt. Den verkar nästan berätta sig själv vilket också förstärks av att stilen liknar de gamla sagornas. Maria Turtschaninoff berättar legender från Lavora men jag börjar nästan tro att de är sanna – så levande känns huvudpersonen Arra i sin sköra men samtidigt starka skepnad.  

Fräsch finlandssvensk fantasy

De ännu inte valda. Maria Turtschaninoff. Söderströms. 2007

Barnlitteraturens forskningsområde växer och frodas. Den fantasyboom som vi har kunnat följa de senaste tio åren har med stor sannolikhet bidragit till det ökade intresset, och även på finlandssvenskt håll anas en lutning åt det fantastiska med författare som exempelvis Henrika Andersson och den nu aktuella Maria Turtschaninoff.

Turtschaninoffs bidrag i sammanhanget heter ”De ännu inte valda” och handlar om styvsyskonen Emmi och Martin som plötsligt upptäcker att de har hamnat i en alldeles främmande värld. Karakteristiskt för fantasygenren är just förekomsten av en eller flera världar som kan uppträda på mer eller mindre konventionella sätt, i C.S. Lewis Narnia-serie kommer huvudpersonerna till ”den andra världen” via olika föremål medan trollkarlsvärlden i Harry Potter-serien verkar existera någorlunda sida vid sida med vår verklighet.

Den plats som Emmi och Martin landat i är en sagovärld som bebos av sagofigurer som inte ännu har fått plats i någon berättelse. I sagovärlden finns också muser, en slags varelser med rötter i det mytiska Grekland vilkas uppgift är att fånga in lämpliga sagofigurer och transportera dem till inspirerade författare. Emmi och Martin ogillar varandra och skulle helst se att deras föräldrar aldrig hade träffat varandra, och när de hux flux rycks ur sin vardagsverklighet befinner de sig hos Emmis faster Tove där det är tänkt att de ska bo medan föräldrarna åker bort.

Den som gillar fantasy kanske delvis gör det på grund av vissa förutsägbara ingredienser som oftast dyker upp i berättelsen. Precis som Harry Potter och blir Emmi och Martin tvungna att sätta sig upp mot en elak fiende som hotar att förstöra sagovärlden vilket i sin tur skulle påverka ”den riktiga världen”. Den onda varelsen Erisia är missnöjd eftersom hon inte har valts till någon saga och hotar därför att spärra in alla muser och förhindra arbetet med sagofigurerna.

Även om vissa inslag i ”De ännu inte valda” kan anses vara förutsägbara är det en riktigt välgjord berättelse Turtschaninoff har skapat, idén med en hel värld av okända sagofigurer kittlar fantasin och skulle säkert kunna utvecklas och göras ännu mer mångfasetterad. Turtschaninoffs berättelse riktar sig kanske främst till barn i den lägre skolåldern, och som högläsningsbok fungerar den förmodligen bra bl.a. tack vare de spänningsmoment som uppträder i slutet av varje kapitel. Författaren förmedlar med sitt avskalade berättargrepp och sin fantasikittlande värld en spännande berättelse om vänskap, lojalitet och lekfullhet. Turtschaninoffs ”De ännu inte valda” är ett fräscht tillskott i den finlandssvenska barnlitteraturen.