Rörigt om matglada rymlingar

Sista natten i Twisted River. John Irving. Wahlström & Widstrand. 2010. Översättning från engelska av Olov Hyllienmark.  

Efter att ha läst klart John Irvings ”Sista natten i Twisted River” kom jag på mig själv med att undra om Irving inte egentligen hade velat skriva en kokbok men inte vågat. För en av de första sakerna jag gjorde var att testa en av huvudkaraktärernas tips om att pizzadegen ska jäsa två gånger samt att den blir godare av en liten smula honung.

”Sista natten” äger rum i New England precis som flera av Irvings tidigare romaner, och följer en far och en son som under ett halvsekel försöker anpassa sig till ett liv i ständig flyktberedskap. Fadern, som för det mesta kallas för Kocken, arbetar som kock på ett kokhus för timmermän i New Hampshire och hans son Danny tillbringar sina första levnadsår omgiven av bullriga män och kvinnor. Kockens fru drunknar en natt när Danny bara är några år gammal, och kokhusets storvuxna indianska diskerska Rödskinns-Jane blir tillsammans med Kockens bästa vän Ketchum två viktiga figurer i Dannys liv. Inte minst för att Rödskinns-Jane en mörk natt förväxlas med en farlig björn av den sömndruckne pojken som hör märkliga ljud från sin pappas sovrum.

Det till synes osannolika missförståndet som slutar i en tragedi har fått sin början i en av de många historier som har berättats för Danny, och under berättelsens gång visar Irving hur familjemyter och förvrängda minnen också kan infiltrera den vuxnes medvetande. Fadern och sonen tvingas fly från sitt hem och flyttar de kommande femtio åren upp och ner längs med Nordamerikas nordöstra kust. Flyttandet möjliggörs delvis av Kockens yrke. Restaurangvärlden blir en central punkt i karaktärernas kringflackande liv och matlagningen skapar en välkommen kontinuitet i romanen.

Som berättelse betraktad är ”Sista dansen” fängslande, genom den vuxne Dannys författande tematiserar Irving berättandets komplikationer och möjligheter samtidigt som han hela tiden håller Kockens och Dannys förflutna i läsarens minne. I sin iver att spinna berättelsens väv tar dock Irving ut svängarna onödigt mycket. Många av karaktärerna ter sig som karikatyrer: männen är barnsliga och skjutglada bufflar medan kvinnorna mest är ivägen och egentligen verkar finnas till för att sabotera för männen som vägrar att växa upp. Det sticker i ögonen och tar tyvärr bort fokus från handlingen.

Jag ställer mig också tveksam till den svenska översättningen. Den verkar vara gjord i all hast och innehåller flera märkliga ordval, sågverksfruarna ser exempelvis ”påtagligt pyttiga ut”. Mycket av detta ligger säkerligen i Irvings egna språkanvändning, hans meningar är bland annat fullspäckade med parenteser vars syfte jag inte riktigt kan begripa. Det är möjligt att tanken är att språket ska avspegla den märkliga blandning av råhet och svulstighet som flera av karaktärerna uppvisar, men i mitt tycke är det oftast irriterande.

Matbeskrivningarna är det dock inget fel på och det märks att Irving vet vad han pratar om när han beskriver Kockens experimenterande med olika recept och råvaror. Det blir aldrig tråkigt att läsa Kockens menyer som kan bestå av ”rosmaringrillad kyckling serverad på en bädd av rucola och rostad fänkål, vårlammstek med vitlök samt svamprisotto”. Tyvärr är inte matbeskrivningarna tillräckligt för att rädda helheten. ”Sista natten” är i vissa avsnitt mycket fängslande läsning men helhetsintrycket förblir aningen rörigt.  

Okonstlat och underhållande relationsdrama

Det man har och det man drömmer om. Cecilia Davidsson. Albert Bonniers förlag. 2011. 

Den namnlösa huvudpersonen i Cecilia Davidssons roman ”Det man har och det man drömmer om” ligger i det höga gräset i närheten av morföräldrarna Alvas och Ebbes hus och betraktar ett rådjur som passerar. ”Hennes barndom i ett nötskal: att ligga på marken på ett knöligt sätt och iaktta världen.” Sommaren tillbringas hos morföräldrarna eftersom det har blivit fnurror på tråden mellan henne och fästmannen Boris. Vid närmare anblick är det inte förvånande: den kvinnliga huvudpersonen är före detta djurrättsaktivist medan Boris är storviltsjägare. Olikheterna i deras personligheter förgiftar förhållandet och som ett sista försök att lösa problemen väljer huvudpersonen att isolera sig från Boris en hel sommar.

”Det man har och det man drömmer om” får tankarna att vandra till Siri Hustvedts senaste roman ”The Summer Without Men” (2011, svensk översättning i höst) som också skildrar ett förhållande i uppbrott. Gemensamt för båda romanerna är att fokus ligger på mellanrummet, på en sommar av väntan som tillbringas hos släktingar. Ett av de faktum som ställer till med mest problem för både Hustvedts och Davidssons karaktärer är att de båda inser att svek och svårigheter inte nödvändigtvis innebär att känslorna svalnar.

Davidssons huvudperson har uppfostrats av den kärva mormodern Alva och den något tankspridda morfadern Ebbe. I hennes betraktande av människorna i omgivningen framgår det tydligt att hon har en kritisk inställning till mor- och dotterrelationer: ”Hon konstaterar att en mamma slutar hålla en dotter i handen när denna är tio, elva år och att det är mycket sällsynt att en mamma håller armen om en dotters axlar. Det är vanligare att mamman håller handen på dotterns rygg och föser henne framåt.” Hennes intresserade betraktande härrör sig också från en saknad och den hårda inställningen till mormodern Alva kompliceras av att Alva faktiskt fungerar som ersättare för hennes mamma som dog i en bilolycka för många år sedan.

I ”Det man har...” gör Cecilia Davidsson en rak skildring av en relativt allmängiltig problematik utan att det blir övertydligt – hon behärskar konsten att använda pauser och tystnader vilket gör att romanen genomgående laddas med outtalade antydningar. Resultatet är en på samma gång okonstlat tydlig och suggestiv berättelse med träffsäkra dialoger. Det är roligt också – Davidsson är både humoristisk och kärleksfull i sin beskrivning av huvudpersonens fantasier om bonden Gordon: ”Hon föreställer sig att de blir filmade under tiden och att resultatet marknadsförs som bondsex och att folk – kvinnor – kommer långväga ifrån gör att få se inspelningsplatserna i verkligheten och kanske få en glimt av sexbonden.”

Det är de små detaljerna som gör ”Det man har...” till en lustfylld läsupplevelse. Huvudpersonen är en på många sätt misslyckad typ, men hon är också sympatisk. När hon blir arg blir hon lite för arg, när hon blir kär blir hon lite för kär. För tre år sedan ansåg jag att Davidsson i novellsamlingen ”Det var länge sen det var så här spännande” (2008) skickligt beskrev små bilder som stod för något mycket större. I ”Det man har...” gör hon detsamma, denna gång i romanform, och återigen med samma skicklighet.

En dans med många betydelser

Maos siste dansare. Li Cunxin. Wahlström & Widstrand. 2010. Översättning Ulla Danielsson.  

Balettdansaren Li Cunxins (f. 1961) livshistoria är som tagen ur en Hollywoodfilm: han växer upp under mycket fattiga förhållanden i Qingdao i östra Kina och som av ett mirakel blir han utvald som en av dem som får möjligheten att studera på en dansskola i Beijing vars konstnärliga ledare är Madame Mao, Mao Zedongs fjärde och sista fru. Flera års hård träning i kombination med tillstånd att resa till USA gör så småningom Li Cunxin till en av världens främsta manliga balettdansörer. Den fattiga kommunistiske bondpojken växer upp och blir till en förtrollad svan som får ta del av kapitalismens alla fröjder. Snipp snapp snut och så vidare.

Li Cunxins livshistoria är verkligen enastående, men hans berättelse rymmer mer än så. För samtidigt som boken är ett viktigt tidsdokument av kulturrevolutionens Kina är den också en studie i hur kroppen kan användas som ett medel för både frihet och tvång. Den egna kroppen blir i Li Cunxins fall både en plats för mycket konkret politisk maktutövning – vid Madame Maos dansskola uppför man naturligtvis enbart kinesiska koreografier – och en plats för personlig utveckling där danskonsten bringar mycket visdom och individuell glädje.

När den elvaåriga Cunxin tvingas lämna sina älskade föräldrar för att skolas till dansare ser framtiden dyster ut. För trots att Cunxin försöker känna sig tacksam över sin situation är realiteten att han varken tycker om eller är särskilt bra på att dansa. De första åren på dansskolan blir därför en enda lång plåga där hans kropp böjs och sträcks och pressas in i smärtsamma postitioner: ”Jag insåg att jag måste vara tillräckligt stark mentalt för att klara av att stå i samma ställning medan jag långsamt räknade till hundra ... Det gjorde så ont att jag ville skrika. Det hände ofta att Gao lutade hela sin tyngd mot båra kroppar för att tvinga oss ännu längre ner ... Och vi fick inte lov att skrika eller gråta.” Vid sidan av den hårda fysiska träningen indoktrineras barnen med Maos läror under lektioner som i själva verket upptar mer tid än dansträningen.

Efter några år börjar Cunxin plötsligt visa framsteg vilket ger honom motivationen att kämpa vidare. Hans ständigt dåliga samvete över familjen som lever så fattigt och så långt borta får honom att inse att han måste ta vara på sina chanser. Det är som om hans kropp plötsligt tillhör honom igen och viljan att bli bättre kommer för första gången inifrån och inte utifrån. Det är mycket fascinerande att läsa om hans ohyggliga självdisciplin, Cunxins kropp blir emellanåt nästan som en maskin som drivs på i allt snabbare takt.

”Maos siste dansare” präglas av ett okonstlat och precist berättande, kanske är det så att balettens krav på exakthet speglas också på en språklig nivå. Det är en roman med många olika kontraster: mellan det personliga och det politiska, slösandet och fattigdomen, staden och landsbygden. I Cunxins fall visar sig som så många andra gånger familjen och vännerna vara det som hjälper honom framåt i livet och relationen mellan honom och mamman är en av relationerna som beskrivs med stor ömhet och förståelse. Trots att dansen under en tid i praktiken blir allt för Cunxin så är den således aldrig det enda. Dansen innefattar livet: förtrycket, saknaden efter de nära och kära, men också möjligheten, friheten och kärleken.  

Glädjefyllt berättat allvar

Den hemliga skriften. Sebastian Barry. Bokförlaget Lind & Co. 2011. 285 Översättning Leif Janzon.

Det är något märkligt med Roseanne McNulty, den gamla damen som är intagen på Roscommon Reginal Mental Hospital där doktor Grene jobbar. Doktor Grene blir i den irländska författaren/poeten/dramatikern Sebastian Barrys roman ”Den hemliga skriften” tvungen att meddela Roseanne att mentalsjukhuset som hon har bott på den större delen av sitt liv ska stänga. Frågan är om den nästan hundraåriga damen verkligen är sjuk. Och vad är det egentligen hon döljer? Det är en spännande intrig som vävs i ”Den hemliga skriften”, en intrig som komponeras av Roseannes dagboksanteckningar och doktor Grenes arbetsnoteringar. Trots detta har berättelsen inte karaktären av en dagboksroman, för Roseannes och doktor Grenes anteckningar består inte enbart av personliga reflektioner utan också av längre berättande tillbakablickar och redogörelser.

Doktor Grene har en mycket human inställning till sina patienter. Trots att han innehar en markant maktposition som manlig mentalvårdare känner han stor respekt för patienternas livsberättelser, ja stundvis verkar han tycka att de är betydligt friskare än han själv. Det är nog delvis därför han fördjupar sig i fallet Roseanne McNulty. Roseanne representerar dock inte enbart det mänskliga i mentalvården. I och med att hon var intagen redan när doktor Grene inledde sitt arbete på mentalsjukhuset representerar hon också en lugn punkt i hans tillvaro: ”Medan saker och ting oundvikligen har förändrats har hon förblivit densamma, om än kraftlösare och magrare genom åren givetvis.”

Genom Roseannes dagboksanteckningar får läsaren ta del av hennes uppväxt i den lilla irländska staden Sligo, en stad som utsätter henne för många prövningar och sist och slutligen förpassar henne till den institutionaliserade vardagen. Vissa tydliga brott begås i berättelsen medan andra mindre tydliga handlingar karakteriseras som brottsliga av en misstänksam och konservativ omgivning. Barry problematiserar mentalsjukdomen som ett socialt problem, ett problem som ges en medicins stämpel men som kanske egentligen är ett symptom på ett dysfunktionellt och ojämlikt samhälle. ”Den hemliga skriften” blir på så sätt både en klassisk roman där två till synes olika liv flätas samman och en samhällskritisk studie av mentalsjukhuset som institution.

Språket klingar vackert i Leif Janzons förträffliga översättning, det är ett rent språk som samtidigt befolkas av fantastiska bilder. En karaktär bär exempelvis på ”ett högst kyrkligt paraply, liksom konkret och asketiskt, som bad sina böner varje kväll i paraplystället” medan en annan går omkring med öppen gylf och ges följande iakttagelse: ”Någon gång kommer ett litet djur att få syn på hans öppna gylf och krypa in och bygga sig ett bo där, som en igelkott i en inbjudande, fuktig hålighet i en askstam.” Det är en verklig fröjd att ta del av Barrys förvånande metaforer och det faktum att han fördelar dem restriktivt gör att man njuter ännu mera när de dyker upp.

”Den hemliga skriften” är såldes en mycket ovanlig roman i det att den lyckas förena denna glädjefyllda språkanvändning med en synnerligen allvarsam och relevant berättelse. En berättelse som dessutom bjuder läsaren på intrigmässiga överraskningar. Att detta är den första svenska översättningen av Barry är förvånande, men förhoppningsvis leder den till att hans författarskap uppmärksammas mera även på svenskspråkigt håll.

Så tuktas en värld

Syndaflodens år. Margaret Atwood. Norstedts. 2010. Översättning från engelska av Birgitta Gahrton.  

”Nu när den vattenlösa syndafloden har svept fram över oss är allt mitt eventuella skrivande ofarligt [...] Så jag kan skriva vad jag vill.” Så resonerar en av karaktärerna i Margaret Atwoods senaste roman ”Syndaflodens år”, en postapokalyptisk dystopi som har flera beröringspunkter med kritikerrosade ”Oryx och Crake” från 2003. Historien berättas av två huvudkaraktärer, Ren och Toby som har överlevt en dödlig epidemi och som också har ett gemensamt förflutet i trädgårdsmästarrörelsen, en sektliknande församling som också nämns i ”Onyx och Crake”. Trädgårdsrörelsens främsta syfte är att leva ekologiskt och med största respekt gentemot naturen, och rörelsen består av en skara anhängare som har valt att leva avskilt från den förfallna världen utanför.

Genom de två berättarperspektiven skildras rörelsens förehavanden framför allt i tillbakablickar, men även i de korta avsnitt som skiljer de olika romandelarna åt. I dessa avsnitt talar rörelsens grundare Adam Ett med anledning av trädgårdsmästarnas olika helgdagar, och varje tal avslutas med en lämplig psalm, som här med anledning av ”Sankta Rachel och alla fåglarna”: ”När Gud breder ut sina vingar / Och flyger från himlen ner / Han klär sig först i duvans dräkt / Den vackraste man ser”. Den uppmärksamma läsaren kan i Adam Etts tal notera att Sankta Rachel syftar på författaren och miljöaktivisten Rachel Carson som i början av 1960-talet varnade för effekterna av bekämpningsmedel som DDT i sin kända bok ”Tyst vår”.

Naturen i ”Syndaflodens år” är allt annat än ”naturlig”, läsare av ”Oryx och Crake” kan känna igen både karaktärer och genetiskt manipulerade djur. Den värld som Atwood skildrar har genomgått en mängd dramatiska förändringar som främst beror på människans omåttliga aptit efter teknologiska och medicinska framsteg. På slätterna runt omkring hustaket där Toby håller till rör sig både lammlejer – en korsning mellan lamm och lejon – och förvuxna grisar med skrämmande intelligenta blickar. Den numera mycket rutinerade Atwoodöversättaren Birgitta Gharton har gjort ett briljant jobb i att förvandla de engelska originalorden till svenska. Mutationerna i Atwoods romanvärld är således både biologiska och språkliga vilket elegant synliggör utsträckningen av samhällsförändringarna.

Alla som har följt med nyhetssändningarna också med bara ena ögat de senaste åren – och nu senast i och med jordbävningen i Japan – kan konstatera att Atwoods tematik är skriande aktuell. Kombinationen av den framstegslustande mänskligheten och den kraft som finns i naturen kan helt enkelt slå fruktansvärt slint. Det mest skrämmande med ”Syndaflodens år” är att det dystopiska elementet inte alls känns som science fiction. Det gör romanen till en ännu mer givande läsupplevelse. Här handlar det inte om att visa på en mystisk och svårtänkbar framtidsvision utan om att utfärda en synnerligen angelägen varning.

På en språklig nivå förenas det teknologiska stilen med den bibliska, något som görs så snyggt att det aldrig riskerar att bli högtravande. ”Syndaflodens år” är också rikt nyanserad vad gäller tematiken: samtidigt som den skildrar muterade djur och äckliga epidemier skildrar den också vänskap, desperation, kärlek och komik. Atwood lyckas än en gång skaka om och visa att dystopigenren inte på något sätt är uttömd – snarare är den mer aktuell nu än någonsin tidigare.