Drömmen om Evighetsboken

Kolumn

Det var mars 2008 och jag och några studiekompisar var på studieresa i London. Vi stod utanför en liten nedläggningshotad bokaffär, jag tror att det var någonstans i Covent Garden, vi läste på en skylt att vi skulle knacka på om vi ville komma in. Bokhandeln visade sig vara väldigt liten och väldigt specialiserad på dramatik och teatervetenskap, men den trevliga föreståndaren verkade så nedslagen av att hans bokhandel skulle slås igen att vi alla kände oss manade att köpa varsin bok. Det var då jag köpte mitt andra engelskspråkiga exemplar av Italo Calvinos ”Om en vinternatt en resande”, den första hade jag klickat hem via en nätbokhandel bara några månader tidigare.

Men den allra första gången jag läste ”Om en vinternatt” var när jag gick i gymnasiet, då på rekommendation av min småkusin. I och med det recensionsexemplar jag skriver om här intill äger jag nu tre upplagor av samma roman, två på engelska och en på svenska. Jag har också läst var och en av dem åtminstone en gång – alltså samma bok, och samtidigt, inte alls samma bok. Sedan jag läste Calvinos roman för första gången har den kommit att bli en av mina absoluta favoriter, det är en text som jag återkommer till så gott som årligen men också en text som varje gång överrumplar med sin uppfinningsrikedom.

När jag gick i gymnasiet drömde jag om Evighetsboken, en dröm som kom sig av en längtan efter en berättelse som aldrig tog slut, som bara hände och hände och som inte avbröts av mötet med bokens bakpärm. I mina drömmar saknade Evighetsboken pärmar och var konstruerad som en ring av boksidor – hur man än bläddrade skulle man aldrig komma till slutet, berättelsen skulle fortsätta runt, runt, i all evighet. Calvinos ”Om en vinternatt” är hittills den mest ultimata Evighetsboken jag har ramlat över, och då känns det också befogat att äga fler än ett exemplar. Andra har försökt men inte riktigt lyckats, som exempelvis Lotta Lotass med romanen ”Den vita jorden” som består av en mängd lösa kapitel förpackade i en liten låda, kapitel som kan läsas i vilken ordning som helst. När det kommer till kritan är dock inte så att evighetsboken också består av oändliga kombinationsmöjligheter. Den måste helt enkelt vara bra.

Varje gång jag kommer till kapitlet där de olika läsarna talar med varandra ”Om en vinternatt en resande” identifierar jag med olika läsarstilar. Det är rätt häftigt, för det betyder att det inte bara finns lika många läsare som det finns individer, utan att det också finns lika många läsare som det finns läsningar. Jag innehåller alltså bara inte en läsare utan flera, och det gäller också dig. Ett bättre tillfälle att ta reda på vilken läsare just Du är än Bokens och rosens dag får man leta efter.