Ord ristade med blod

Jag är den sista juden. Chil Rajchman. Treblinka (1942-1943). Norstedts. 2010. Översättning från jiddisch och förord av Salomon Schulman.

Alla som någon gång har läst en vittnesskildring från koncentrationslägren vet hur svårt det är att värja sig mot bilden av de utmäglade och sjuka personer som tvingades se sina medmänniskor dödas på de mest avskyvärda sätt. Till Treblinka II fördes judar, romer och andra oönskade människogrupper för ett enda ändamål: att dödas. Nästan 900 000 människor dog i Treblinka, endast 57 personer överlevde. ”Jag är den sista juden” är överlevaren Chil Rajchmans berättelse om en plats och en tid som fortsätter att chockera.

Rajchman var noga med att hans anteckningar inte skulle publiceras före hans död. Kanske för att en tidigare publicering skulle ha gjort det ännu omöjligare att försöka leva som en vanlig människa. ”Han ville vara som vi andra”, skriver översättaren Salomon Schulman i förordet, ”fastän han innerst inne visste att det inte var möjligt.” Rajchman dog år 2004, dryga sextio år efter att han lyckades rymma från Treblinka. Efter andra världskrigets slut vittnade han flera gånger om sina upplevelser och deltog i rättegångar mot krigsförbrytare.

I förordet påpekar Schulman även att orden inte räcker ”för att beskriva de överlevandes oändliga smärta.” Trots det är det som om orden är det sista strået människan kan gripa efter när världen ter sig kolsvart. Chil Rajchman skrev ner sina erfarenheter strax efter att han mirakulöst nog lyckades rymma i och med ett uppror i lägret och berättelsen präglas därför av en råhet och hastighet, en slags vädjande ärlighet som gör Rajchmans skildring oerhört stark. Det faktum att hans erfarenheter berättas i rapporterande ton understryker den obegripliga situationen: ”Männen bar ut liken, städarna tvättade och rengjorde korridoren. Målarna drog som alltid ett lager färg över väggarna vilka blivit nedstänka av de dödades blod och märg. Byggnaden stod åter klar för att ta emot nya offer.” Något av det kusligaste i Rajchmans vittnessklidring ligger i dylika detaljer om nazisternas omsorg om städning och noggrannhet.

En av orsakerna till att Rajchman överlevde Treblinka var att han fick jobb som ”tandläkare”, det vill säga som utdragare av kontsgjorda tänder och guldplomber ur likens munnar. I Treblinka II var man oerhört noggrann med att alla konsgjorda tänder skulle dras ut och den som missade en tand blev i bästa fall piskad, i värsta fall en ny ”patient” till tandläkarna.

Det är enkelt att använda ord som ”ofattbart” och ”fruktansvärt”, men det är svårt att ge orden den tyngd de skulle behöva för att beskriva berättelser som ”Jag är den sista juden”. Som översättaren Schulman säger så räcker orden inte till, inte ens i en tredjehands beskrivning. Samtidigt är det kanske för att såväl Schulman i sitt förord som jag i den här recensionen försöker oss på något som inte är möjligt, att omskriva Rajchmans erfarenheter och liv i en lättläst presentation, en förberedande text som ska vägleda läsaren till den ursprungliga berättelsen.

Problemet är bara att det kan ha en urvattnande effekt. Chil Rajchmans text ska läsas i första hand och i första hand enbart. Den ska läsas långsamt och läsaren ska låta sig drabbas, känna försvarsmekanismerna vika undan. Orden må inte vara nog, men snart är de det enda som finns kvar av överlevarna.