Adressat otydlig

Robert Åsbacka. Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut. En bok om kampkonst och litteratur. Schildts & Söderströms. 2013. 293 sidor.

Vad är något som är “hyfsat bra”? Är ordet “hyfsat” ett understatement eller en gardering? Jag menar att det är en rimlig fråga eftersom ordet förekommer i titeln på Robert Åsbackas senaste bok ”Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut. En bok om kampkonst och litteratur”. Åsbacka skriver opretentiöst och i kåserande stil om sin träning inför EM i kinesisk kampkonst 2012 samt om sin vardag som författare. Vid sidan av sitt författande har Åsbacka nämligen under många år utövat taijiquan, en form av kinesisk kampkonst som inte bara kräver styrka utan även uthållighet och precision. Det är uppenbart att taijiquan inte bara innebär kampkonst för Åsbacka, det utgör också en värld frikopplad från kultur- och litteraturkretsar, en värld där Åsbacka inte enbart definieras som skrivande och intellektuell.

I ett skede av arbetet med boken får Åsbacka rådet att inte skriva för mycket om kampkonsttävlingar, ett råd han bemöter med ödmjukhet och en ovilja att skriva bort sina vänner inom kampkonstvärlden: ”Jag vill ju skriva om dem. De har blivit mina vänner, inte bara träningskamrater … jag vill ju skriva något där båda mina världar får plats.” Det är en på många sätt självklar och sympatisk inställning att inte vilja stänga ute den värld som en stor del av boken kretsar kring. Samtidigt pekar Åsbacka också på ett av problemen med texten som helhet – det rör sig om två textvärldar, kampkonstreferaten och skrivandet, och ofta pågår de sida vid sida utan att förenas.

Det finns naturligtvis också beröringspunkter. Särskilt intressanta är tankarna kring ilska, här framlockad av människor som saknar klassperspektiv: “Nu råkar det vara så att jag alltid blir arg när jag talar om klass. Ilskan slår på direkt. Det krävs inte ens att jag blir motsagd. Nu, bara jag tänker på det, känner jag hur fokus smalnar av och hela jag riktas in på strid.” Här dyker ilskan upp spontant och ganska oreflekterat, men i ett annat avsnitt resonerar Åsbacka kring en annan typ av ilska han har lärt sig att leva med och som har mer att göra med närkamp och hotfulla situationer. Det är en ilska han hade kunnat plocka fram vid ett tävlingstillfälle, men: “Jag försöker medvetet undvika situationer där ilskan riskerar slå på.” Det är paralleller som denna som gör Åsbackas bok till spännande läsning. Ibland är de utskrivna, ibland inte, vilket är skönt eftersom man slipper bli skriven på näsan. Jag hade dock önskat flera liknande punkter som läsaren hade kunnat förena på egen hand eftersom det är då det brinner till i “Bara man håller på…”. I den andra halvan av boken får Åsbacka fart och lyckas engagera mitt intresse också i de utförliga beskrivningarna av träning och teknik, bokens första halva präglas däremot av en mer refererande och undervisande ton som stundvis blir något långrandig. Den insatta läser säkerligen med förtjusning, men för den som inte har tillräckligt med kunskap blir beskrivningarna lite väl tekniska.

Kan man recensera en självbiografiskt betingad bok skriven av en manlig författare där ordet “kamp” ingår utan att referera till Knausgård? Också om “Bara man håller på…” tematiskt påminner mer om Haruki Murakamis ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” (2011). Jag tror tyvärr inte man kan det, även om det börjar bli lite tjatigt. Jag menar ändå att frågan om och om igen bör ställas: vad gör vi med alla dessa män och deras vardagsbetraktelser? Även om det är orättvist att lägga hela det ansvaret på Åsbacka allena (som med en viss självdistans funderar kring nödvändigheten i Noréns mastodontdagböcker) skulle jag önska att han hade svarat på den frågan lite tydligare. Han nuddar exempelvis kort vid den typ av maskulinitet som förknippas med kampkonst, ett oerhört intressant spår som han gärna hade fått fördjupa sig i, detsamma gäller den kroppsliga aspekten av skrivandet.

Jag vet inte om det i slutändan är så intressant huruvida Åsbackas bok är “hyfsat bra” eller ej. Är det en gardering tycker jag i alla fall att den är onödig eftersom den snarare gör att man letar efter problem än förhåller sig öppen till texten. Klart är att “Bara man håller på” ger upphov till en mängd intressanta frågor om klasstillhörighet och kultursnobberi, frågor som allt för sällan dryftas i kulturspalterna. Åsbacka skriver inte för någon kulturelit, men vem han sist och slutligen riktar sig till förblir något oklart.

Det oförklarliga brottets anatomi

Litteratur. Samlaren. Robert Åsbacka. Schildts & Söderströms. 2012. 191 sidor. 

Redan i öppningsscenen i etableras den otäckt krypande stämning som präglar Robert Åsbackas senaste roman “Samlaren”. Den tolv år gamla Tom upptäcker något som glimrar på botten av en vattenfylld stengryta, och samlare som han är försöker han fiska upp föremålet: ”Det viktiga låg nere på botten och glimrade. Jag ville inte sticka ner armen i det kalla vattnet, så istället letade jag fram två pinnar, satte mig på knä och stack ner pinnarna i grytan. Föremålet gled hela tiden undan, ut mot de rundade kanterna.” Bilden är inte bara visuellt effektiv, den är fungerar även som en metafor för romanen. ”Samlaren” kretsar kring ett fasansfullt våldsbrott som den nu vuxne Tom försöker förstå. Men oberoende av hur han närmar sig brottet går det inte att finna dess centrum, det riktigt grova brottet verkar helt enkelt sakna logik.

Vi befinner oss i en svensk småstad i slutet av sextiotalet. Tom och hans bästa kompis Mats roar sig med att knycka saker av folk, verktyg av byggarbetare, färggranna vimplar ur grannen Bo Englunds bil. Genom småstölderna kartlägger pojkarna sin verklighet, inte medvetet kanske, men det är tveklöst ett effektivt sätt för dem att markera sin existens. Samtidigt finns här en paradox – å ena sidan når Tom en känsla av (om än något skuldbefläckad) makt när han lyckas stjäla något, å andra sidan kan man fråga sig vad denna makt är värd så länge ingen saknar de stulna föremålen.

När Mats flyttar lämnas Tom ensam med sina samlingar. Nu blir inte bara ensamheten ett problem för den socialt obekväma Tom, det finns också ett ständigt hot från de något äldre bröderna Miroslav, två illasinnade pojkar som Tom har lyckats göra sig ovän med. Tom längtar efter att bli vuxen: ”Det var inte långt kvar, inte om man tänkte på ett helt liv från det man föddes till att man dog. Kanske som två centimeter på en vanlig linjal.” Sanningen är förstås att den vuxenvärld som Tom drömmer om är långt ifrån okomplicerad och i praktiken är det ingen som vet när linjalen plötsligt brister på mitten. 

Det här är en sida av “Samlaren”. En annan sida består av de utdrag ur förhörsprotokoll som som finns insprängda mellan de mer berättande kapitlen. Från förhörsprotokollen får vi veta att Toms granne Bo Englund är misstänkt för ett grovt våldsbrott som begicks bara några dagar efter den tid som skildras i romanen, och redan mycket tidigt står det klart att hans sambo Viola är offret. 

Våldsbrottet baserar sig på en verklig händelse, ett yxmord som ägde rum i Skoghall utanför Karlstad vid tiden kring lucia 1969, på sätt och vis kan Åsbackas roman således betraktas som ett ytterligare objekt i de samlingar som rör mordet i Skoghall. Samlandet som tema existerar i flera olika lager i Åsbackas roman: Toms oskyldiga sakletande, en obehaglig brevkorrespondens som Bo Englund för med olika kvinnor i jakt på deras långa naglar, samt polisens insamlande av material. Åsbacka är en skicklig berättarkonstruktör och de olika lagren bildar ett flätverk av temavariationer som tillsammans ger en ögonblicksbild av ett obegripligt brott. Genom närvaron av förhörsprotokollen i romanen gör Åsbacka också en snygg gir undan deckargenren – ”Samlaren” jagar inte någon upplösning, den granskar snarare våldets plötsliga uppdykande i vardagen. 

Robert Åsbacka har skrivit en roman som ställer fler frågor än den besvarar och jag lämnar ”Samlaren” med många tankar kring hur man bäst närmar sig till synes oförklarliga våldsbrott. Jag undrar också vad samlandet egentligen gör, inte bara med den som samlar, utan också med det individuella samlarobjektet. Alla fakta om det brott som Åsbacka bygger sin roman kring finns där mellan bokpärmarna, men detta till trots kan jag inte undkomma känslan av att det är någonting som saknas. Är kanske min gnagande känsla av otillfredställelse bara en avspegling av verkligheten, som en påminnelse om att en kartläggning av ett problem inte är det samma som dess lösning? Den vuxne Tom som är den som har samlat ihop både sina egna minnen och de övriga dokumenten konstaterar krasst: ”Jag finns inte i dokumentationen, jag nämns inte med ett ord. Det är förståeligt och samtidigt obegripligt.” Återigen en paradox à la Åsbacka som illustrerar vår mållöshet inför livet: vissa saker kan betraktas med förnuftig blick men ändå förbli gåtor.

Jenny Björklund - Bara gå

Bara gå. Jenny Björklund. Schildts & Söderströms. 2012. 180 sidor.

Huvudpersonen i Jenny Björklunds andra roman ”Bara gå” har myror i kroppen. Utifrån sett är hon en vanlig ung vuxen, hon studerar juridik och kämpar med att ta sig i kragen och skriva sitt examensarbete, hon har en nära vän och några bekanta, hon har haft ett antal pojkvänner och har precis inlett ett nytt förhållande. Men inuti henne är det något som inte stämmer, hon bär på en kvävande känsla av tomhet och har svårt att slappna av. Det är ett bekant tema som får tankarna att gå till bland annat den svenska författaren Johanna Nilssons ”Rebell med frusna fötter” (2001).

”Bara gå” är skriven i andra person, ett berättargrepp som paradoxalt nog både skapar närhet och distans. Närhet, eftersom duet kommer väldigt tätt inpå läsaren, något som för en del kan te sig störande men som jag tycker fungerar förvånansvärt väl. Distans, eftersom det ger intrycket av att det är huvudpersonen som är den som betraktar sig själv utifrån, oförmögen att hitta den punkt i sig själv som hon kan vila i, oförmögen att vara ett obetraktat jag.

Huvudpersonen kämpar med att slappna av, men hon är full av ambivalenta känslor, som här när nya pojkvännen Martí går ut för att köpa mjölk en morgon: ”Du sitter låst på sängen och tänker att du inte riktigt vet hur man gör det här med tvåsamhet. För någon del av dig hoppas att han inte ska komma tillbaka.” I bakgrunden finns också en flera år äldre försvunnen storasyster som kanske kan läsas som en nyckel till svårigheterna. Samtidigt är storasysterns närvaro i texten ibland något överflödig, Björklunds känsligt tecknade huvudperson skulle vara tillräckligt trovärdig också utan detta barndomstrauma.

Det är lustfyllt att läsa ”Bara gå”, Björklund har ett personligt språk, hon ömmar för sina ord och smyger ibland in finurliga ordlekar utan att det blir putslustigt. Ordlekandet är något mer tillbakahållet än i debutromanen ”Vad jag gjorde en höst” (2010) och blir faktiskt därför ännu mer effektivt. Ett exempel är kapitlet som handlar om huvudpersonens längtan tillbaka till Polen: ”Öst, du längtar tillbaka till öst”, tänker hon i kapitlet som passande nog heter ”Tröst”, eller kanske borde man läsa ordet som ”Tr(öst)”.

Det skulle vara lätt att säga något om att Jenny Björklunds huvudperson befinner sig i gränslandet mellan studieliv och vuxenliv, men även om det naturligtvis stämmer hotar det också att banalisera ”Bara gå”. För även om de yttre ramarna är bekanta – studiekamrater som blir färdiga, den fadda smaken av en studentfest för mycket – är huvudpersonens dilemma existentiellt. Hon står inför att bli delaktig av en värld som ter sig absurd och vägrar att ta det sista steget på vägen, samtidigt kan hon inte förmå sig att stå stilla utan går och går utan att egentligen komma någonvart. ”Ensam, oförankrad”, heter det på ett ställe. Men det är också rytmiskt och ömsint om en rastlös vandring som inte bör förringas.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                       

Sara Razai - Jag har letat efter dig

Jag har letat efter dig. Sara Razai. Schildts & Söderströms. 2012.160 sidor.

”This is getting serious”, det är den något banala frasen från en Celine Dion-låt som plötsligt dyker upp i skallen på huvudpersonen Annika Andersson när hon försöker konfrontera sin pojkvän Samim med att ställa frågor om hans bakgrund i Tabestan, det lilla landet på gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. I Sara Razais debutroman ”Jag har letat efter dig” kämpar Annika med att förändra sitt liv utan att samtidigt analysera för mycket, men ibland går det inte, verkligheten tränger sig oundvikligen på.

Spelplatsen för Razais relationsroman är Åbo, en stor del av handlingen kretsar kring den lilla baren Baila där framför allt invandare och nyfinländare håller till. Scenariot är bekant: en relativt traditionell karaktär upptäcker plötsligt en ny dimension av sig själv när hon lär känna människor från andra kulturer med helt andra vardagsverkligheter. Men i ett finlandssvenskt sammanhang har denna tematik länge har saknat en bredare förankring i skönlitteraturen, vid sidan av Marianne Backléns författarskap är nyfinländarens närvaro så gott som osynlig, något som också Anna-Stina Lindholm nyligen påtalade i essän ”Vaddå vandrarlitteratur” i Ny Tid (42-43/2011).

Även om man alltid bör förhålla sig kritisk till exotisering av minoriteter och främmande kulturer är det ett oundvikligt faktum att många finlandssvenskar gör just detta, ofta på grund av bristande kunskaper och en homogen umgängeskrets. Därför är ”Jag har letat efter dig” en viktig bok eftersom Razai gör en ärlig, om än inte alltid bekväm, skildring av Annikas reaktioner gentemot sitt nya sammanhang. När Annika och Samim nekas tillträde till en nattklubb av en rasistisk dörrvakt tänker Annika: ”I den varma välbekanta trängseln på Baila letade jag efter orden, tänkte att det skulle lätta om han fick berätta hur han kände sig, om han velat lyssna på hur det kändes för mig.” Men Samim vill inte prata. ”Han ryckte på axlarna. ”Miksi minulla on kaksi korvaa?” sa han. ”In genom det ena, ut genom det andra. Bry dig inte så mycket.”

Annikas vilja att samtala och förstå blir ofta ett hinder, i sina försök att vara fördomsfri och öppen riskerar hon samtidigt kränka Samims privata upplevelser. Det är en sak att i teorin veta hur man beter sig respektfullt, en annan sak att faktiskt göra det. Denna svårighet behandlar Sara Razai galant i ”Jag har letat efter dig”, framför allt genom sin träffsäkert skrivna dialog som ger ett autentiskt intryck med sin blandning av svenska, finska och engelska.

På många sätt intar Annika en passiv inställning till sitt liv. Hon liksom ”hänger på” utan att våga uttrycka sin egen vilja, men hennes efterhängsenhet verkar bottnar i en bottenlös känsla av ensamhet. Ensamhet kan både förena och splittra, det är något som blir smärtsamt tydligt i ”Jag har letat efter dig”. Ensamheten är å ena sidan en universell känsla som möjliggör möten mellan människor, å andra sidan måste den människa som känner sig riktigt ensam i något skede också bli bekväm med sig själv. Oberoende av hur många nya sammanhang hon försätter sig i och oberoende om hon kommer från Finland eller från Tabestan.  

Klassiker som fortfarande roar

Litteratur. Orlando. Virginia Woolf. Översättning från engelska av Margareta Ekström. Norstedts förlag. 2012. 249 sidor.

Virginia Woolfs roman ”Orlando” som ursprungligen gavs ut 1928 har länge varit en av mina favoritböcker. Den första läsningen ägde rum när jag gick i gymnasiet, en läsupplevelse som överrumplade mig eftersom jag inte hade någon aning om att romanens titelperson Orlando både skulle komma att leva i flera hundra år och dessutom byta kön några gånger. Trots att jag återkom till ”Orlando” ytterligare en gång under studietiden, då i form av det engelska originalet, misstänker jag att jag inte har varit helt redo för Woolfs text förrän nu. Den här gången blev jag nämligen totalt drabbad. Så drabbad att jag inte ville läsa vidare eftersom det skulle betyda att jag också hela tiden kom en sida närmare slutet av romanen.

För den som är obekant med Woolfs ”Orlando” kan sägas att romanens huvudperson föds som man i 1500-talets England och dör som kvinna under 1920-talet. Däremellan hinner Orlando bland annat förälska sig i en rysk prinsessa, servera te åt Alexander Pope och leva tillsammans med zigenare i Turkiet. Det är dock framför allt en sak som Orlando ständigt kämpar med, och det är jakten på den stora poesin. Som ung man försöker Orlando komponera dikten ”Ode till en ek”, ett poem han sedan gömmer i sina kläder åren igenom.

Orlandos färd genom århundradena kan därför också läsas som en allegori för författarens resa mot den färdiga texten, en resa som kräver att den som skriver är beredd att förändras på djupet och till och med byta kön. En annan tolkning av ”Orlando” är mer biografiskt inriktad och betonar Virginia Woolfs dedikation till Vita Sackville-West, något som Sara Stridsberg också lyfter fram i sitt förord där hon påpekar att denna tolkning gör romanen till ett ”hänförande kärleksbrev”. Personligen anser jag att biografiska tolkningar ibland tenderar överskugga själva texten, något som i det här fallet skulle vara mer än fatalt. Detta eftersom jag huvudsakligen läser ”Orlando” som en lustfylld lek med det biografiska berättandet.

Det som slog mig mest under den här omläsningen av ”Orlando” var att Virginia Woolf hade en fantastisk humor. Orlando själv är något överspänd och mycket melodramatisk, något som namnet på poemet ”Ode till en ek” är ett utmärkt exempel på. Men berättarrösten är snarare brysk och berättaren verkar tycka att Orlando i själva verket är ganska fånig. Det här ger upphov till fantastiska formuleringar som i Margareta Ekströms fenomenala översättning får mig att skratta högt, här beskrivs Orlandos förälskelse i den ryska prinsessan Sasha: ”Bilder och metaforer av det mest extrema och extravaganta slag vred och snodde sig i hans hjärna. Han kallade henne en melon, en ananas, ett olivträd, en räv i snön – och det på mindre än tre sekunder”. Eller någon av de kängor som riktas mot bristen på jämställdhet, här i form av en rättstvist som drabbar Orlando vid återkomsten till England från Turkiet när han har blivit kvinna: ”De viktigaste anklagelserna mot henne var (1) att hon var död och därför inte kunde besitta någon som helst egendom; (2) att hon var kvinna, vilket betydde ungefär detsamma”.

Berättarens ton är torr vilket bara gör Orlandos hyperbola iakttagelser än mer underhållande. Samtidigt behandlar romanen Orlando mycket kärleksfullt. Trots att det finns en diskrepans i hur berättaren och huvudpersonen betraktar världen präglas deras möte av en ömsesidig längtan. Det kan röra sig om Orlandos längtan efter den sanna poesin lika väl som berättarens längtan efter att ge sin läsare en så exakt beskrivning av Orlando som möjligt. Virginia Woolfs roman är ett bevis på att en romanklassiker inte behöver vara tråkig och överspänd. Den kan också få läsaren att skratta högt och inse att något av det allra roligaste som finns är människor som tar sig själva på för stort allvar.