Klassiker som fortfarande roar

Litteratur. Orlando. Virginia Woolf. Översättning från engelska av Margareta Ekström. Norstedts förlag. 2012. 249 sidor.

Virginia Woolfs roman ”Orlando” som ursprungligen gavs ut 1928 har länge varit en av mina favoritböcker. Den första läsningen ägde rum när jag gick i gymnasiet, en läsupplevelse som överrumplade mig eftersom jag inte hade någon aning om att romanens titelperson Orlando både skulle komma att leva i flera hundra år och dessutom byta kön några gånger. Trots att jag återkom till ”Orlando” ytterligare en gång under studietiden, då i form av det engelska originalet, misstänker jag att jag inte har varit helt redo för Woolfs text förrän nu. Den här gången blev jag nämligen totalt drabbad. Så drabbad att jag inte ville läsa vidare eftersom det skulle betyda att jag också hela tiden kom en sida närmare slutet av romanen.

För den som är obekant med Woolfs ”Orlando” kan sägas att romanens huvudperson föds som man i 1500-talets England och dör som kvinna under 1920-talet. Däremellan hinner Orlando bland annat förälska sig i en rysk prinsessa, servera te åt Alexander Pope och leva tillsammans med zigenare i Turkiet. Det är dock framför allt en sak som Orlando ständigt kämpar med, och det är jakten på den stora poesin. Som ung man försöker Orlando komponera dikten ”Ode till en ek”, ett poem han sedan gömmer i sina kläder åren igenom.

Orlandos färd genom århundradena kan därför också läsas som en allegori för författarens resa mot den färdiga texten, en resa som kräver att den som skriver är beredd att förändras på djupet och till och med byta kön. En annan tolkning av ”Orlando” är mer biografiskt inriktad och betonar Virginia Woolfs dedikation till Vita Sackville-West, något som Sara Stridsberg också lyfter fram i sitt förord där hon påpekar att denna tolkning gör romanen till ett ”hänförande kärleksbrev”. Personligen anser jag att biografiska tolkningar ibland tenderar överskugga själva texten, något som i det här fallet skulle vara mer än fatalt. Detta eftersom jag huvudsakligen läser ”Orlando” som en lustfylld lek med det biografiska berättandet.

Det som slog mig mest under den här omläsningen av ”Orlando” var att Virginia Woolf hade en fantastisk humor. Orlando själv är något överspänd och mycket melodramatisk, något som namnet på poemet ”Ode till en ek” är ett utmärkt exempel på. Men berättarrösten är snarare brysk och berättaren verkar tycka att Orlando i själva verket är ganska fånig. Det här ger upphov till fantastiska formuleringar som i Margareta Ekströms fenomenala översättning får mig att skratta högt, här beskrivs Orlandos förälskelse i den ryska prinsessan Sasha: ”Bilder och metaforer av det mest extrema och extravaganta slag vred och snodde sig i hans hjärna. Han kallade henne en melon, en ananas, ett olivträd, en räv i snön – och det på mindre än tre sekunder”. Eller någon av de kängor som riktas mot bristen på jämställdhet, här i form av en rättstvist som drabbar Orlando vid återkomsten till England från Turkiet när han har blivit kvinna: ”De viktigaste anklagelserna mot henne var (1) att hon var död och därför inte kunde besitta någon som helst egendom; (2) att hon var kvinna, vilket betydde ungefär detsamma”.

Berättarens ton är torr vilket bara gör Orlandos hyperbola iakttagelser än mer underhållande. Samtidigt behandlar romanen Orlando mycket kärleksfullt. Trots att det finns en diskrepans i hur berättaren och huvudpersonen betraktar världen präglas deras möte av en ömsesidig längtan. Det kan röra sig om Orlandos längtan efter den sanna poesin lika väl som berättarens längtan efter att ge sin läsare en så exakt beskrivning av Orlando som möjligt. Virginia Woolfs roman är ett bevis på att en romanklassiker inte behöver vara tråkig och överspänd. Den kan också få läsaren att skratta högt och inse att något av det allra roligaste som finns är människor som tar sig själva på för stort allvar.