Sara Razai - Jag har letat efter dig

Jag har letat efter dig. Sara Razai. Schildts & Söderströms. 2012.160 sidor.

”This is getting serious”, det är den något banala frasen från en Celine Dion-låt som plötsligt dyker upp i skallen på huvudpersonen Annika Andersson när hon försöker konfrontera sin pojkvän Samim med att ställa frågor om hans bakgrund i Tabestan, det lilla landet på gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. I Sara Razais debutroman ”Jag har letat efter dig” kämpar Annika med att förändra sitt liv utan att samtidigt analysera för mycket, men ibland går det inte, verkligheten tränger sig oundvikligen på.

Spelplatsen för Razais relationsroman är Åbo, en stor del av handlingen kretsar kring den lilla baren Baila där framför allt invandare och nyfinländare håller till. Scenariot är bekant: en relativt traditionell karaktär upptäcker plötsligt en ny dimension av sig själv när hon lär känna människor från andra kulturer med helt andra vardagsverkligheter. Men i ett finlandssvenskt sammanhang har denna tematik länge har saknat en bredare förankring i skönlitteraturen, vid sidan av Marianne Backléns författarskap är nyfinländarens närvaro så gott som osynlig, något som också Anna-Stina Lindholm nyligen påtalade i essän ”Vaddå vandrarlitteratur” i Ny Tid (42-43/2011).

Även om man alltid bör förhålla sig kritisk till exotisering av minoriteter och främmande kulturer är det ett oundvikligt faktum att många finlandssvenskar gör just detta, ofta på grund av bristande kunskaper och en homogen umgängeskrets. Därför är ”Jag har letat efter dig” en viktig bok eftersom Razai gör en ärlig, om än inte alltid bekväm, skildring av Annikas reaktioner gentemot sitt nya sammanhang. När Annika och Samim nekas tillträde till en nattklubb av en rasistisk dörrvakt tänker Annika: ”I den varma välbekanta trängseln på Baila letade jag efter orden, tänkte att det skulle lätta om han fick berätta hur han kände sig, om han velat lyssna på hur det kändes för mig.” Men Samim vill inte prata. ”Han ryckte på axlarna. ”Miksi minulla on kaksi korvaa?” sa han. ”In genom det ena, ut genom det andra. Bry dig inte så mycket.”

Annikas vilja att samtala och förstå blir ofta ett hinder, i sina försök att vara fördomsfri och öppen riskerar hon samtidigt kränka Samims privata upplevelser. Det är en sak att i teorin veta hur man beter sig respektfullt, en annan sak att faktiskt göra det. Denna svårighet behandlar Sara Razai galant i ”Jag har letat efter dig”, framför allt genom sin träffsäkert skrivna dialog som ger ett autentiskt intryck med sin blandning av svenska, finska och engelska.

På många sätt intar Annika en passiv inställning till sitt liv. Hon liksom ”hänger på” utan att våga uttrycka sin egen vilja, men hennes efterhängsenhet verkar bottnar i en bottenlös känsla av ensamhet. Ensamhet kan både förena och splittra, det är något som blir smärtsamt tydligt i ”Jag har letat efter dig”. Ensamheten är å ena sidan en universell känsla som möjliggör möten mellan människor, å andra sidan måste den människa som känner sig riktigt ensam i något skede också bli bekväm med sig själv. Oberoende av hur många nya sammanhang hon försätter sig i och oberoende om hon kommer från Finland eller från Tabestan.