Jenny Björklund - Bara gå

Bara gå. Jenny Björklund. Schildts & Söderströms. 2012. 180 sidor.

Huvudpersonen i Jenny Björklunds andra roman ”Bara gå” har myror i kroppen. Utifrån sett är hon en vanlig ung vuxen, hon studerar juridik och kämpar med att ta sig i kragen och skriva sitt examensarbete, hon har en nära vän och några bekanta, hon har haft ett antal pojkvänner och har precis inlett ett nytt förhållande. Men inuti henne är det något som inte stämmer, hon bär på en kvävande känsla av tomhet och har svårt att slappna av. Det är ett bekant tema som får tankarna att gå till bland annat den svenska författaren Johanna Nilssons ”Rebell med frusna fötter” (2001).

”Bara gå” är skriven i andra person, ett berättargrepp som paradoxalt nog både skapar närhet och distans. Närhet, eftersom duet kommer väldigt tätt inpå läsaren, något som för en del kan te sig störande men som jag tycker fungerar förvånansvärt väl. Distans, eftersom det ger intrycket av att det är huvudpersonen som är den som betraktar sig själv utifrån, oförmögen att hitta den punkt i sig själv som hon kan vila i, oförmögen att vara ett obetraktat jag.

Huvudpersonen kämpar med att slappna av, men hon är full av ambivalenta känslor, som här när nya pojkvännen Martí går ut för att köpa mjölk en morgon: ”Du sitter låst på sängen och tänker att du inte riktigt vet hur man gör det här med tvåsamhet. För någon del av dig hoppas att han inte ska komma tillbaka.” I bakgrunden finns också en flera år äldre försvunnen storasyster som kanske kan läsas som en nyckel till svårigheterna. Samtidigt är storasysterns närvaro i texten ibland något överflödig, Björklunds känsligt tecknade huvudperson skulle vara tillräckligt trovärdig också utan detta barndomstrauma.

Det är lustfyllt att läsa ”Bara gå”, Björklund har ett personligt språk, hon ömmar för sina ord och smyger ibland in finurliga ordlekar utan att det blir putslustigt. Ordlekandet är något mer tillbakahållet än i debutromanen ”Vad jag gjorde en höst” (2010) och blir faktiskt därför ännu mer effektivt. Ett exempel är kapitlet som handlar om huvudpersonens längtan tillbaka till Polen: ”Öst, du längtar tillbaka till öst”, tänker hon i kapitlet som passande nog heter ”Tröst”, eller kanske borde man läsa ordet som ”Tr(öst)”.

Det skulle vara lätt att säga något om att Jenny Björklunds huvudperson befinner sig i gränslandet mellan studieliv och vuxenliv, men även om det naturligtvis stämmer hotar det också att banalisera ”Bara gå”. För även om de yttre ramarna är bekanta – studiekamrater som blir färdiga, den fadda smaken av en studentfest för mycket – är huvudpersonens dilemma existentiellt. Hon står inför att bli delaktig av en värld som ter sig absurd och vägrar att ta det sista steget på vägen, samtidigt kan hon inte förmå sig att stå stilla utan går och går utan att egentligen komma någonvart. ”Ensam, oförankrad”, heter det på ett ställe. Men det är också rytmiskt och ömsint om en rastlös vandring som inte bör förringas.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                       

Sara Razai - Jag har letat efter dig

Jag har letat efter dig. Sara Razai. Schildts & Söderströms. 2012.160 sidor.

”This is getting serious”, det är den något banala frasen från en Celine Dion-låt som plötsligt dyker upp i skallen på huvudpersonen Annika Andersson när hon försöker konfrontera sin pojkvän Samim med att ställa frågor om hans bakgrund i Tabestan, det lilla landet på gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. I Sara Razais debutroman ”Jag har letat efter dig” kämpar Annika med att förändra sitt liv utan att samtidigt analysera för mycket, men ibland går det inte, verkligheten tränger sig oundvikligen på.

Spelplatsen för Razais relationsroman är Åbo, en stor del av handlingen kretsar kring den lilla baren Baila där framför allt invandare och nyfinländare håller till. Scenariot är bekant: en relativt traditionell karaktär upptäcker plötsligt en ny dimension av sig själv när hon lär känna människor från andra kulturer med helt andra vardagsverkligheter. Men i ett finlandssvenskt sammanhang har denna tematik länge har saknat en bredare förankring i skönlitteraturen, vid sidan av Marianne Backléns författarskap är nyfinländarens närvaro så gott som osynlig, något som också Anna-Stina Lindholm nyligen påtalade i essän ”Vaddå vandrarlitteratur” i Ny Tid (42-43/2011).

Även om man alltid bör förhålla sig kritisk till exotisering av minoriteter och främmande kulturer är det ett oundvikligt faktum att många finlandssvenskar gör just detta, ofta på grund av bristande kunskaper och en homogen umgängeskrets. Därför är ”Jag har letat efter dig” en viktig bok eftersom Razai gör en ärlig, om än inte alltid bekväm, skildring av Annikas reaktioner gentemot sitt nya sammanhang. När Annika och Samim nekas tillträde till en nattklubb av en rasistisk dörrvakt tänker Annika: ”I den varma välbekanta trängseln på Baila letade jag efter orden, tänkte att det skulle lätta om han fick berätta hur han kände sig, om han velat lyssna på hur det kändes för mig.” Men Samim vill inte prata. ”Han ryckte på axlarna. ”Miksi minulla on kaksi korvaa?” sa han. ”In genom det ena, ut genom det andra. Bry dig inte så mycket.”

Annikas vilja att samtala och förstå blir ofta ett hinder, i sina försök att vara fördomsfri och öppen riskerar hon samtidigt kränka Samims privata upplevelser. Det är en sak att i teorin veta hur man beter sig respektfullt, en annan sak att faktiskt göra det. Denna svårighet behandlar Sara Razai galant i ”Jag har letat efter dig”, framför allt genom sin träffsäkert skrivna dialog som ger ett autentiskt intryck med sin blandning av svenska, finska och engelska.

På många sätt intar Annika en passiv inställning till sitt liv. Hon liksom ”hänger på” utan att våga uttrycka sin egen vilja, men hennes efterhängsenhet verkar bottnar i en bottenlös känsla av ensamhet. Ensamhet kan både förena och splittra, det är något som blir smärtsamt tydligt i ”Jag har letat efter dig”. Ensamheten är å ena sidan en universell känsla som möjliggör möten mellan människor, å andra sidan måste den människa som känner sig riktigt ensam i något skede också bli bekväm med sig själv. Oberoende av hur många nya sammanhang hon försätter sig i och oberoende om hon kommer från Finland eller från Tabestan.  

Klassiker som fortfarande roar

Litteratur. Orlando. Virginia Woolf. Översättning från engelska av Margareta Ekström. Norstedts förlag. 2012. 249 sidor.

Virginia Woolfs roman ”Orlando” som ursprungligen gavs ut 1928 har länge varit en av mina favoritböcker. Den första läsningen ägde rum när jag gick i gymnasiet, en läsupplevelse som överrumplade mig eftersom jag inte hade någon aning om att romanens titelperson Orlando både skulle komma att leva i flera hundra år och dessutom byta kön några gånger. Trots att jag återkom till ”Orlando” ytterligare en gång under studietiden, då i form av det engelska originalet, misstänker jag att jag inte har varit helt redo för Woolfs text förrän nu. Den här gången blev jag nämligen totalt drabbad. Så drabbad att jag inte ville läsa vidare eftersom det skulle betyda att jag också hela tiden kom en sida närmare slutet av romanen.

För den som är obekant med Woolfs ”Orlando” kan sägas att romanens huvudperson föds som man i 1500-talets England och dör som kvinna under 1920-talet. Däremellan hinner Orlando bland annat förälska sig i en rysk prinsessa, servera te åt Alexander Pope och leva tillsammans med zigenare i Turkiet. Det är dock framför allt en sak som Orlando ständigt kämpar med, och det är jakten på den stora poesin. Som ung man försöker Orlando komponera dikten ”Ode till en ek”, ett poem han sedan gömmer i sina kläder åren igenom.

Orlandos färd genom århundradena kan därför också läsas som en allegori för författarens resa mot den färdiga texten, en resa som kräver att den som skriver är beredd att förändras på djupet och till och med byta kön. En annan tolkning av ”Orlando” är mer biografiskt inriktad och betonar Virginia Woolfs dedikation till Vita Sackville-West, något som Sara Stridsberg också lyfter fram i sitt förord där hon påpekar att denna tolkning gör romanen till ett ”hänförande kärleksbrev”. Personligen anser jag att biografiska tolkningar ibland tenderar överskugga själva texten, något som i det här fallet skulle vara mer än fatalt. Detta eftersom jag huvudsakligen läser ”Orlando” som en lustfylld lek med det biografiska berättandet.

Det som slog mig mest under den här omläsningen av ”Orlando” var att Virginia Woolf hade en fantastisk humor. Orlando själv är något överspänd och mycket melodramatisk, något som namnet på poemet ”Ode till en ek” är ett utmärkt exempel på. Men berättarrösten är snarare brysk och berättaren verkar tycka att Orlando i själva verket är ganska fånig. Det här ger upphov till fantastiska formuleringar som i Margareta Ekströms fenomenala översättning får mig att skratta högt, här beskrivs Orlandos förälskelse i den ryska prinsessan Sasha: ”Bilder och metaforer av det mest extrema och extravaganta slag vred och snodde sig i hans hjärna. Han kallade henne en melon, en ananas, ett olivträd, en räv i snön – och det på mindre än tre sekunder”. Eller någon av de kängor som riktas mot bristen på jämställdhet, här i form av en rättstvist som drabbar Orlando vid återkomsten till England från Turkiet när han har blivit kvinna: ”De viktigaste anklagelserna mot henne var (1) att hon var död och därför inte kunde besitta någon som helst egendom; (2) att hon var kvinna, vilket betydde ungefär detsamma”.

Berättarens ton är torr vilket bara gör Orlandos hyperbola iakttagelser än mer underhållande. Samtidigt behandlar romanen Orlando mycket kärleksfullt. Trots att det finns en diskrepans i hur berättaren och huvudpersonen betraktar världen präglas deras möte av en ömsesidig längtan. Det kan röra sig om Orlandos längtan efter den sanna poesin lika väl som berättarens längtan efter att ge sin läsare en så exakt beskrivning av Orlando som möjligt. Virginia Woolfs roman är ett bevis på att en romanklassiker inte behöver vara tråkig och överspänd. Den kan också få läsaren att skratta högt och inse att något av det allra roligaste som finns är människor som tar sig själva på för stort allvar.

Ellen Keys idéhistoria

Litteratur. Ronny Ambjörnsson. Ellen Key. En europeisk intellektuell. Albert Bonniers förlag. 2012. 539 sidor.

Ronny Ambjörnsson (f.1936) har under sin verksamma tid som idéhistoriker bland annat tecknat Europas idéhistoria från antiken till medeltiden. Men den tidiga forskningen ägnades åt den svenska tänkaren och författaren Ellen Key (1849-1926). Keys namn är säkert bekant för många, men få vet vad hon egentligen skrev om och stod för. I ”Ellen Key. En europeisk intellektuell” tecknar idéhistorikern Ambjörnsson ett känsligt porträtt av en stark individ som ständigt arbetade för sin intellektuella utveckling samtidigt som hon behöll sin nyfikenhet på livet.

Kombinationen av passion och intellekt ledde ibland till att Keys texter kunde innehålla motsägelser, detta är en egenskap Ambjörnsson tar fasta på och som löper som en röd tråd genom biografin. Det vill säga inte det att Key alltid skulle ha varit inkonsekvent, men att hon tillät sig själv att inspireras av sina egna resonemang. Även om Ambjörnsson ibland kan se logiska felslut hos Keyär det tydligt att han också beundrar henne för att hon vågade låta sig dras med av sitt glödande intresse för intellektuellt arbete.

Key är känd som särartsfeminist, det innebär att hon ansåg att män och kvinnor i grunden är olika, även om hon alltid arbetade för att kvinnan skulle få ökade rättigheter. Men hennes litterära produktion rör inte bara kvinnosaksfrågor utan också konst och estetik, och kanske framför allt, barnuppfostran. Keys ”Barnets århundrade” (1900) som behandlar barnuppfostran och skolundervisning är hennes mest lästa verk och Ambjörnsson lyfter fram hennes pedagogiska insats som mycket viktig för det svenska skolsystemets utveckling.

Ambjörnsson gör ett skickligt arbete i att också teckna Keys karaktär. Trots att hon producerade mycket text skildrar Ambjörnsson henne främst som en karismatisk talare: ”På både porträtt och foton uppträder hon i en dräkt som inte kan beskrivas som annat än prästerlig: svart, fotsid, enkel klänning med lång vit schal och därtill en spejande blick som om hon ville urskilja morgondagen.” Ideologiskt sett pläderade Key för individualism och tog, precis som hennes samtida Edith Södergran, intryck bland annat av den tyska filosofen Friedrich Nietzsche. Samtidigt som ”Ellen Key” är en gediget komponerad biografi utgör den därmed också en tidsbild av sekelskiftets Sverige. Ambjörnssons kunskaper om Europas intellektuella klimat är imponerande, och han balanserar skickligt sina gedigna kunskaper utan att de för den skull inkränktar på bokens huvudtema.

Berättelsen om Ellen Keys intellektuella utveckling är uppbyggd som en redogörelse av ett långt samtal: Ellen Keys säger en replik som får gensvar från någon samtida tänkare, samtidigt är också Ambjörnsson själv delaktig i det samtal han bygger upp. Samtalet om Ellen Key må idag kanske ha avstannat något, i det avseendet är Ambjörnssons bok är en välbehövd gnista som förhoppningsvis kan antända flera andra repliker. För precis som biografin uttrycker var Ellen Key en frontfigur gällande allt från modern pedagogik till kvinnans ställning i samhället, och en viktig tänkare som inte förtjänar att bli bortglömd.

Alla har vi hemligheter

Gräset är mörkare på andra sidan. Kaj Korkea-aho. Schildts & Söderströms. 2012. 425 sidor.

En hastighetskamera snappar upp en detalj som får Benjamin Fogde att ifrågasätta omständigheterna kring bilolyckan där hans flickvän Sofie omkom några dagar tidigare: ”En skugga. Oformlig, men samtidigt tydligt avgränsad.” I sin nya roman ”Gräset är mörkare på andra sidan” låter Kaj Korkea-aho denna skugga ta form, framför allt som ett inre hot hos huvudpersonerna. I kollektivromanen möter vi även Loke, Simon och Christoffer som alla alternerar som romanberättare. Loke är bror till Sofie och försöker lära sig att leva med sin stamning, Simon ifrågasätter sitt kall som präst och Christoffer tampas med sitt liv som nyutkommen bög. Männen är barndomsvänner och återförenas i österbottniska Gränby i samband med Sofies begravning.

Precis som i debuten ”Se till mig som liten är” (2009) där en ständigt lysande tevemast gav huvudpersonen kalla kårar är närvaron av en anonym, utomstående blick avgörande i ”Gräset är mörkare”. Det är ett effektivt grepp som trots romanens något vacklande inledning bygger upp en tryckande atmosfär som skapar driv i berättelsen. Som tillfälliga hemvändare är kanske Loke och Christoffer till en början mest känsliga för omgivningens granskande blickar: ”Ingen av de där människorna tänkte på och ännu mindre brydde sig om att deras värld var en anomali i de större sammanhangen och deras verklighet en skör bubbla på bara några kvadratkilometer.”

För den som befinner sig inuti anomalin, avvikelsen, spelar det mindre roll att världen utanför ser annorlunda ut. Även om omgivningen uppfattar landsbygden som perifer utgör den i allra högsta grad ett centrum för dem som lever där. Detta faktum blir tydligt i Korkea-ahos skildring av hur uppväxtårens värderingar alltid finns kvar någonstans i kroppen, i det här fallet som konservativt kristna värderingar. I en särskilt lyckad scen beskriver Korkea-aho hur Christoffer återvänder till skriftskolans lägerområde i en jakt på revansch. Christoffer drar sig till minnes den undertryckta åtrå han kände till sin kamrats svettiga kropp i bastun och scenen slutar i ett klimax som samtidigt är ett antiklimax, känslan av katharsis uteblir och skammen får hans ansikte att bulta när han drar upp byxorna.

På ett mer abstrakt plan närmar sig Korkea-aho religiositeten genom Christoffers graduskrivande: temat för gradun är Raamt, en varelse som enligt myten visar sig som en skrämmande, mörk gestalt. Senast sågs den då sexåriga Sidrid Ask hittades mördad i slutet av 1990-talet. Steget från Raamt till ”raamattu” är inte långt och närvaron av Raamt ger ”Gräset är mörkare” ett rysarelement som Korkea-aho skickligt balanserar parallellt med huvudintrigen. Något bör även sägas om romanens fysiska utformning eftersom illustratören Sanna Mander och Larsmobördiga grafikern Emma Strömberg har gjort ett fantastiskt jobb i att frambringa en iögonfallande och lockande helhet.

I ”Gräset är mörkare” skildras konfrontationerna mellan de manliga karaktärerna och deras inre demoner, samtidigt gör Korkea-aho klart att många av demonerna har sitt ursprung i den osäkerhet som byggts upp under uppväxten i Gränby. Således är den österbottniska landsbygden inte bara en utmärkt spelplats för en konfliktfylld roman, den är även ett reellt objekt för en kritisk undersökning i romanform. En undersökning som ställer viktiga frågor om samhällets ansvar för individens möjligheter att ta sig fram i livet utan orättvisa begränsningar. Alla spår känns inte lika relevanta i romanen, det gäller kanske främst några av karaktärerna psykologiska inramning – ibland önskar jag att Korkea-aho litade mer på att läsarens kapacitet att dra viktiga slutsatser. Men detta till trots är ”Gräset är mörkare” oundvikligen en drabbande och otäck berättelse om vad som sker när människor plötsligt tvingas avslöja sina innersta hemligheter.