Människan som skalv

Människan som skalv. Med efterord av Fredrik Lång. Christer Kihlman. Söderströms förlag. 2012 [1972].

Vad är egentligen ett skalv? Jo, en reaktion på något som brister. När Christer Kihlmans ”Människan som skalv” kom ut 1972 var intresset i dagspressen stort och boken tilldelades även Litteraturfrämjandets stora romanpris. Boken kan beskrivas som en uppgörelse med de krav och begränsningar det borgerliga samhället ställer på individen. Det är således en starkt samhällskritisk text som samtidigt är obönhörligt självutlämnande.

I efterordet pekar Fredrik Lång på att ”Människan som skalv” då den kom ut framför allt karakteriserades som bekännelsebok och att recensenterna drar paralleller till Augustinus och Montaigne. I dessa Kausgårdtider är de samtida parallellerna är uppenbara, men när Lång nämner både Knausgård och Lars Norén vill han ändå komma med en förmaning: ”De skriver stor litteratur, onekligen … Men samtidigt är denna självbespegling ett uttryck för att författaren har blivit en produkt.” På så vis kunde man uttrycka det som att Kihlman endast vänder blicken mot sig själv som ett slags optiskt glas genom vilket läsaren ska se samhället tydligare.

Jag kan tycka att det är lite problematiskt att utesluta Norén och Knausgård från en dylik tolkning eftersom det är svårt att urskilja vilka av dagens samhällsmekanismer som syns i deras texter, men jag förstår också Långs invändning. Detta eftersom det självanalytiska betraktelsesätt Kihlman närmar sig själv på verkligen manar till samhällskritik. I ”Människan som skalv” används framför allt det psykologiska språket som ett sätt att synliggöra hur samhällets mekanismer återspeglas på individnivå: ”Vi älskar så som vi lär oss att älska. Varje samhälle och varje kultur har sina egna normer och modeller för hur kärleken bör förverkliga sig … Den kristna europeiska kulturen understryker kraftigt de individuella känslornas värde och uppmuntrar även starka, våldsamma, överspända känslor såsom goda och förebildliga.”

I Långs läsning av Kihlman handlar den starkt självbiografiska texten inte så mycket om en bekännelse som om befrielse. Man kan tycka att distinktionen är något luddig. Men här har Lång en viktig poäng. När Kihlman i bokens tre delar – ”En alkoholist”, ”En homosexuell” och ”En äktenskapsbild” – beskriver sina tillkortakommanden och svårigheter att hantera vardagen läser jag det inte så mycket som en uppvisning som ett lösgörande. Där uppvisningen kräver sin publik som, även under stunder av upplevt obehag, ständigt bekräftar det som pågår på scenen behöver Kihlmans befrielseberättelse inte samma reaktion. Detta framför allt eftersom människan i boken, den skälvande människan, är den egentliga reaktionen. Och det som brister och sprider vågor av oro kring sig är samhället.

Kihlmans moraliska ansats kan således sägas ligga i utpekandet av samhället som den bristande länken. När man gör detta riskerar man förstås att frita individen sitt ansvar. Så uppfattar jag dock inte ”Människan som skalv”. Även om det är möjligt att anklaga den skrivande Kihlman för exempelvis självupptagenhet utger han sig aldrig för att ha rätt. ”Människan som skalv” är en subjektiv framställning av hur individen kämpar med att finna sin plats i det egna jaget, ständigt kringskuren av samhällets normer, som en seismolog som plötsligt finner sig i jordbävningens centrum. Det är en tematik som aldrig blir inaktuell.