På
lägergården Soldatskär i Karleby sommarjobbar adertonåriga
Patrick Tiainen på ett läger för åldringar. Miljön är idyllisk,
och Tiainen säger att havet som omger Soldatskär har en
inspirerande effekt. När jag pratar med honom ute på terassen öser
regnet ner, och när en äldre herreman vaknar från sin tupplur och
långsamt närmar sig ytterdörren genom regnet är Tiainen snabbt på
benen och uppmanar honom att gå in så han inte blir blöt.
På många
sätt kan Patrick Tiainen beskrivas som en väldigt ambitiös och
aktiv adertonåring: han är föreningsaktiv och engagerar också sig
i samhällsdebatten genom att skriva insändare. För en tid sen
skickade han in en samling noveller och dikter till några förlag,
men när förlagen hade andra idéer om hur boken skulle komponeras
valde Tiainen istället att ge ut boken på egen hand. I ”Livets
rum” samsas noveller och dikter med naturfotografier och i
inledningen till boken uppmanar Tiainen läsaren att inte stormläsa
hans texter.
Behovet
av att skapa rum där människor tar sig tid att lyssna verkar vara
viktigt för Tiainen och jag undrar om han uppfattar skrivandet som
ett bra sätt att göra sig hörd.
- Det tycker jag nog. Men jag tycker samtidigt att det är jättesvårt
att få in en fot i samhällsdebatten när man är ung. När man
skriver insändare talar man för ganska tomma öron, det är inte så
många som lyssnar. Att istället få in min frustration i
skönlitterära texter istället har varit jätteskönt, jag får ut
den ur systemet.
Detta med att vara en ung skribent är något vi återkommer till
flera gånger under vårt samtal, och jag avslöjar för honom att
min egen position är något paradoxal. Jag kan själv bli irriterad
på att unga skribenter ofta lyfts fram just som unga snarare än som
skribenter, men samtidigt är en viktig orsak till att vi sitter och
pratar just det faktum att Patrick Tiainen är relativt ung. Under
några veckor framöver kommer jag att träffa totalt fyra personer
som sysslar med att skriva skönlitterärt och av dem är Patrick
Tiainen är den yngsta. Vad tycker han om att bli kategoriserad som
ung skribent?
- Det är oftast roligt. Men jag tycker att folk i allmänhet ser
alldeles för allvarligt på skrivandet, det är precis som om man
inte skulle kunna skriva om man inte hade en särskild begåvning.
Jag tycker att man borde vara mer fri, folk borde skriva dagbok eller
memoarer eller vad som helst. Många undrar till exempel hur jag
vågar skriva. Då säger jag: det är ju bara är att sätta sig ner
och skriva! Att skriva så det är inte så svårt som många kanske
tror, och det gäller både yngre och äldre människor.
När Tiainen pratar får jag intrycket att han betraktar skrivandet
som en åldersöverskridande aktivitet, något han också vittnar om
när han berättar om ett skrivarseminarium som ordnades i Mariehamn
för några år sedan.
- Den äldsta var nittioåtta och jag var då ungefär sexton. Jag
tror att vi var två som var under femtio.
Han påpekar att det tyvärr är ganska sällsynt med unga skribenter
just på skrivarkurser, samtidigt berättar han att många av hans
vänner också skriver, eller åtminstone har skrivit.
- På något sätt så har nog många upplevt att gymnasietiden är
så intensiv och krävande att skrivandet har fallit bort. Det var
många som skrev mycket i högstadiet. När man går i gymnasiet är
det så mycket annat som kräver tid.
Tiainen säger att exempelvis det ständiga informationsflöde som
både unga och gamla utsätts för idag lätt kan övermanna den som
skriver.
- Man hinner inte sortera informationen och det gör att man inte
heller hinner resonera. Plötsligt känner man till en massa saker
som man inte vet vad man ska göra av.
Den som fastnar i informationsflödets träskmarker kan upptäcka att
den saknar identitet. Skrivandet är ett väldigt konkret
tillvägagångssätt för den som vill skapa något eget. När jag
pratar med Tiainen kommer jag att tänka på min egen gymnasietid och
de otaliga skrivblock jag på olika sätt försökte romantisera när
jag var mitt uppe studentskrivningskaoset – som om de romantiserade
blocken på något märkligt sätt hade hjälpt min skrivande hand
att frammana briljanta textrader. Tiainens arbetssätt verkar mer
pragmatiskt. Han säger förvisso att han inte gärna skriver på
dator utan för hand, men för honom är mötet med andra människor
det centrala. Att jobba med åldringarna på lägret på Soldatskär
möjliggör möten som Tiainen tycker saknas i vårt samhälle.
- Åldringarna vill berätta och jag tycker att det är jättebra att
det finns tillfällen där ungdomar och äldre människor får
träffas. De äldre har historier och levnadsvisdom och man har
mycket att lära av dem.
Denna respekt för individer som samhället tenderar glömma bort kan
också anas i Tiainens bok. Oftast handlar det om ungdomar, men
ibland också om äldre människor. I novellen ”Gråsparven”
sitter en gammal kvinna på en parkbänk och förundrar sig över de
moderna mp3-spelarna vars hörlurar får det att se ut som om
ungdomarna som passerar har elektrisk apparatur inopererad i kroppen.
Samtidigt i ett egnahemshus en bit bort dör hennes syster Maria och
hennes läkare kämpar med att inte känna sig cynisk inför sitt
uppdrag att nedteckna informationen om hennes bortgång.
- Det finns så många människor som är utsatta och åsidosatta på
olika sätt. Ensamma åldringar men kanske särskilt ungdomar.
När Tiainen inte skriver läser han gärna, det blir mycket
litteratur på både finska och svenska. Vad gäller litterära
förebilder lyfter han gärna fram den australiensiska
ungdomsboksförfattaren John Marsden som bland annat har skrivit
Imorgon när kriget kom-serien som skildrar sju ungdomars kamp för
att överleva i ett Australien som har invaderats av en utländsk
krigsmakt. När det gäller personliga förebilder behöver dock
Tiainen mentalt inte förflytta sig så långt som till andra sidan
jordklotet. Mormodern som gick bort för några år sedan är en
person han hyser stor beundran för.
- Hon var en jättestarkt person. Hon gav inte upp trots svårigheter
utan stred bara vidare. Hon har gjort ett starkt intryck och är en
människa som jag fortfarande ser upp till.
Faktaruta
Patrick Tiainen f. 1993, bor i Karleby
Skriver helst just nu: Jag har några små projekt på
gång, men ingenting stort just nu.
Gör när det behövs en paus i skrivandet: Jag tycker
om att promenera och vistas ute i naturen
Inspirerar just nu: Naturen här vid Soldatskär.
Läser just nu: Mycket självbiografiska texter och
intervjuböcker som handlar om hur människor har bemästrat olika
svårigheter
Det kan hämma skrivandet: Det stora informationsflödet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar