Det är
paradoxerna som håller det uppe, både skrivandet och det samtal jag
och författaren Ulrika Nielsen har om skrivandet. När jag läser
Nielsens två senaste böcker, ”En bok av kött och ord” (2008)
och ”Lite borta från platsen där jag talar” (2010), böcker som
handlar mycket om sina egna tillblivelseprocesser, blir det tydligt
att skrivandet är väldigt motsägelsefullt. Jag undrar om Nielsen
någonsin låter bli att sätta sig vid datorn för att istället
njuta längre av den där lustkänslan som kan föregå själva
skrivandet.
- Ja,
den där känslan kan jag känna igen. Framför allt upplever jag att
jag kan vara i skrivandet även när jag inte skriver, att jag
plötsligt har allt det där som behövs för att kunna skriva, eller
att jag liksom är där, i skrivandet. Men jag gör ingenting av det,
i alla fall inte just då. För skrivande som verksamhet handlar
egentligen om ett sätt att vara. Om man är en skrivande människa
kan man därför aldrig egentligen vara en människa som inte
skriver.
Nielsen
debuterade med romanen ”Små springor som värmen tränger ut ur”
(2001) och har sedan dess kommit ut med ytterligare fyra böcker. Den
senaste boken ”Lite borta från platsen där jag talar” har
undertiteln ”- mikroprosa, anteckningar, brottsstycken” och kom
ut på det nystartade förlaget Ellips som siktar in sig på
utgivning av vad som kunde karakteriseras som smalare litteratur. Det
passar Nielsen väl eftersom snäva genreindelningar är inte något
hon direkt längtar efter. När hon får veta att hennes senaste bok
vållade ett visst huvudbry när den skulle katalogiseras i det
lokala biblioteket blir hon istället glad.
- Det finns nog något trotsigt i mig som gör att jag inte har lust
att skriva sånt som passar alltför väl in i ett konsumistiskt
system, sånt som bara går lätt att sälja. Jag skulle vilja
fortsätta med att arbeta mellan genrer för att jag helt enkelt har
en längtan efter att skriva så som det faller sig. Det finns också
mera att hitta när man inte bestämmer vad det ska bli. Men det får
förstås inte bli ett självändamål. Det handlar snarare om att
den öppna formen föds samtidigt som det som ska uttryckas i texten.
I ”Lite borta från...” skriver Nielsen på ett ställe: ”Jag
vet inte längre 'vad jag tycker' om nästan någonting / och jag
förstår allt mindre. // Det är tvärtom: jag har förstått något
som jag måste lära mig att bortse från. / Hur man bortser från
det är en öppen fråga. / Den rör på sig också. Frågan,
alltså.” Denna öppenhet kan kanske betraktas som en öppenhet
inför överraskningar och jag tänker mig att den antagligen också
hänger samman med skrivprocessen. När jag undrar om en text
någonsin har blivit som hon har tänkt sig skrattar Ulrika Nielsen.
-
Nä och tur är det, det får vi nog vara glada för! Det är trots
allt den där häpnaden inför att det blev nånting helt annat som
är väldigt viktig när man skriver. Närmast har jag kanske varit
med min första bok, men sättet den är skriven på känner jag mig
rätt så främmande för idag. Förstås kan jag se saker i den
boken som finns kvar i det som jag gör idag, men samtidigt börjar
man alltid på nytt när man skriver.
Nielsens syn på det egna skrivandet har förändrats i takt med att
hon har skrivit flera böcker.
-
Jag hade nån gång en föreställning om att jag genom att skriva
skulle lära mig att skriva. Jag tänkte att jag skulle förhålla
mig till mina texter så som min mormor Judith förhöll sin till
sina barn och barnbarn. För jag föreställer mig att hon måste ha
haft en känsla av stor tillfredsställelse när hon hade dem
kryllande runt sig. Jag hade tidigare en liknande tanke om att jag
skulle ha det skrivna hos mig och kunna gå omkring i det och sen
fortsätta därifrån. Men tyvärr så har man har faktiskt noll och
ingen hjälp av det man har gjort tidigare. Jag känner mig som en
ständig debutant som äntligen ska börja skriva sin första bok.
Jag har hela tiden den där drömmen om att jag ska ”skriva en bok”
och jag föreställer mig att jag då, när jag har skrvit den där
boken, kan
börja på riktigt.
Vi sitter på stranden i Fäboda och öser sand över våra fötter.
Ulrika Nielsen har föreslagit att vi ska träffas någonstans vid
havet, som för de flesta människor är de konkreta geografiska
platserna viktiga för henne och i ”Lite borta från...” kan man
läsa raderna ”FÄBODAVIKEN. DET VILL SÄGA SKRIVANDET.” Meningen
är förstås tagen ur sitt sammanhang men ger ändå en bild av hur
en plats kan bli något mer än ett konkret fysiskt utrymme. Precis
som titeln på boken ”Lite borta från platsen där jag talar”
antyder kan dock denna plats upplevas som lite skev för den
skrivande människan. När vi försöker komma underfund med hur
denna skeva positionen egentligen förhåller sig till vad många
kanske skulle kalla för ”det vanliga livet” är Nielsen dock
noga med att understryka att den skevhet hon kan uppleva som
skrivande människa inte på något vis placerar henne utanför det
levda livet.
- Man brukar säga att den som skriver inte lever, men då brukar jag
tänka att det är precis tvärtom. Jag upplever inte att jag inte
skulle leva och istället skriva utan snarare att levandet är akut,
att jag inte tillräckligt likgiltig utan kanske lite för receptiv.
Kanske är det denna känsla som hon syftar på när hon talar om
skrivandet som ett tillstånd, skrivandet kan kanske bli ett sätt
att lösa skevheten, om man nu vill betrakta den som ett problem.
- Det är en lösning fast det löser ingenting. Jag tror att det är
Imre Kertesz som nånstans skriver så. Det är väldigt träffande.
Det finns många paradoxer med allt och särskilt i skrivandet.
Faktaruta
Ulrika Nielsen, f. 1974 i Nykarleby, bor i Stockholm
Skriver helst just nu: Jag ska snart börja skrida till
verket med nästa bok.
Gör när det behövs en paus i skrivandet: Jag
fortsätter att läsa och skriva.
Inspirerar just nu: Agnés Vardas filmer
Läser just nu: Birgitta Trotzigs ”Jaget och världen.
Ett landskap” och Roland Barthes ”Det ljusa rummet”
Det kan hämma skrivandet: Bristen på tillit. Man måste
glömma bort själva skrivakten och inte tänka i prestationer eller
hur det kommer att bedömas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar