En imponerande motståndskamp

Litteratur. Maria Turtschaninoff. Anaché. Myter från akkade. Schildts & Söderströms. 2012. 389 sidor.

Maria Turtschaninoff har sedan romandebuten ”De ännu inte valda” (2007) framträtt som en allt säkrare fantasyberättare och hennes senaste bok ”Anaché. Myter från akkade” utgör inget undantag. ”Anaché” är en intrikat komponerad fantasysroman där Turtschaninoff imponerar med sin uppenbara berättartalang. Huvudpersonen, som också gett boken dess namn, heter Anaché och är dotter till rauken (stamhövdingen) Kajake.

Utifrån sett är Anaché en rätt så priviligierad flicka av stammen akkade. Men livet som ung flicka är ingen lek även om hon tillsammans med sin storebror Huor gör allt för att få det att verka så. Huor lär henne rida och kasta med kniv, men hierarkin i akkadestammen är strikt patriarkalisk och Anaché lär sig snabbt att hon inte bör skylta med kunskaper som inte hör en akkadeflicka till. Precis som huvudpersonen i Turtschaninoffs ”Arra. Legender från Lavora” (2009) lär sig Anaché att det bästa sättet att överleva är att dölja viktiga sidor av sin personlighet. Det är tungt och orättvist, men samtidigt en erfarenhet hon får stor nytta av längre fram i berättelsen.

Turtschaninoffs romanvärld innehåller inte bara påhittade växter med underbart kittlande namn som ”semmelgräs”, ”jarnak” och ”telogel” utan även en egen mytologi. Den vana fantasyläsaren vet att exempelvis skapelsemyter hör genren till och Turtschaninoff bygger på många sätt upp en strukturmässigt traditionell fantasyvärld. Men den som läser mycket fantasy vet också att mytologierna ofta kan verka konstruerade. Den oslipade författaren gör lätt misstaget att bli för ivrig i skapandet av nya språk och myter, helt enkelt eftersom uppfinningsrikedomen ”hör till”. Turtschaninoff behärskar däremot sin värld stenhårt. Det finns en tanke bakom varje detalj och det är därför en fröjd att ta del av hennes berättelse. Som läsare tvivlar jag aldrig på att hon vet vad hon talar om och det gör att jag tryggt kan luta mig tillbaka och följa Anachés spännande öde.

Det är inte bara flickorna som tvingas till underkastelse i romanen, som i en stor del av barn- och ungdomslitteraturen handlar ”Anaché” också om barnets kamp mot vuxenvärlden. När Anaché ser sin mor misshandlas av Kajake gör hon det enda det maktlösa barnet kan, hon ber till en högre makt: ”Hela natten bad hon, till alla andar, till vinden och jorden och sommarnattens stjärnor, till Stora Jord och Blå Himmel, till Pa jau. Bad att hon skulle få vara pojke. En stor, stark pojke som kunde skydda modern. Men andarna lyssnade inte och dagen grydde och Anaché var samma Anaché som alltid.” Språket är stramt hållet men har samtidigt en skön rytm, mina tankar går till Lian Hearns bokserie om klanen Otori. I bägge fallen fyller språket en viktig funktion i att skapa den arkaiska stämning som råder i romanvärlden.

Den identitetstematik som Turtschaninoff jobbar med i ”Anaché” gör såväl karaktärer som intrig intressant och tankeväckande. Jag hoppas därför att också läsare utanför Svenskfinland får upp ögonen för Turtschaninoff, för trots den klassiska fantasyklädseln bjuder ”Anaché. Myter från akkade” på en efterlängtat motståndstematik som jag gärna skulle se mer av inom genren. På samma sätt som Anaché tvingas utmana sig själv för att rädda sina nära och kära, utmanar Maria Turtschaninoff fantasygenren med en berättelse som både underhåller och överraskar.  

Böcker, bøker eller bøger?

Det senaste tiden har det förekommit en del spekulationer kring huruvida Norden borde gå samman i en gemensam nordisk valuta. Man letar med ljus och lykta efter olika sätt att bevara och förvalta ett ekonomiskt kapital, och det är en fråga som otvivelaktigt är viktig. Men det finns också andra typer av kapital som vi inte ska glömma bort, särskilt inte i ett nordiskt sammanhang. Den franska sociologen Pierre Bourdieu talar om ”kulturellt kapital”, en symbolisk enhet som möjliggör social rörlighet för individen. Det kan exempelvis handla om att en person som har föräldrar med akademisk bakgrund har lättare att ta sig in i akademiska sammanhang av olika slag.

Men om vi breddar begreppet litegrann samtidigt som vi stannar kvar i Norden, kan man tänka sig att det finns ett mycket viktigt kulturellt kapital som vi ofta glömmer bort att vi har: de nordiska språken. Med tanke på hur upptagna vi finlandssvenskar är av att definiera vår egen språktillhörighet är det förvånande att vi så sällan väljer att ta del av den nordiska litteraturen på originalspråk. En fråga för elitister, kanske någon tycker. Ett annat vanligt motargument som jag ofta fått när jag har fört frågan på tal är att det är onödigt att läsa på till exempel norska eftersom det nästan är samma sak som att läsa på svenska. Det här är ett argument som inte bara är grundat på lathet, det är dessutom ologiskt.

För om de andra nordiska språken är så lika svenskan, borde det inte tvärtom göra det oerhört lätt att också läsa en bok på exempelvis norska eller danska? Med tanke på hur upprörd en finlandssvensk blir av att misstas för att vara rikssvensk är argumentet dessutom synnerligen förvånande – finlandssvensken om någon borde väl vara medveten om de till synes små men fundamentalt viktiga skillnaderna mellan två språk eller dialekter som vid första anblick ser nästan likadana ut? Varje nordiskt språk har sin särart och vi som har svenska som modersmål har också en unik möjlighet att upptäcka denna särart.

Om vi ska vara lite realistiska är det få av oss som skulle kunna läsa isländska, men norska och danska är inte några svårlästa språk. Det går säkert lite trögt i början, men det är värt att kämpa vidare. I slutet av september är det återigen dags för Nordens största bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Mitt förslag är att ni som läser mycket och gärna gör ett försök och läser en roman, en novell eller kanske en artikel på något annat nordiskt språk än svenska. Ni kommer inte att ångra er.

Vems pojke/flicka är det?

(Publicerad 2012-08-10)

Jag får en recensionsbok i min hand, skriven av Jonas Vestersund som kommer från Jakobstad, den handlar om en ung mans kamp med att komma till rätta med sina psykiska problem i ett hårt och kallt samhällsklimat.

Nej, det där hittade jag på. Det finns ingen jakobstadsbördig författare som heter Jonas Vestersund, inte ännu i alla fall. Men scenariot är inte desto mindre bekant. Som litteraturkritiker i Svenskfinland händer det ofta att den bok man ska recensera är skriven av en bekant, om än bara till namnet. Kulturkretsarna är små och sannolikheten är stor att både recensenter och författare har gått samma skrivarkurser och universitetsutbildningar. När man sedan sitter med boken och ska börja formulera sin recensionstext hotar frågan ”Och vems pojke/flicka är det?” att ringa i öronen – hur ska man egentligen uttrycka sig om en författare man vet att man kommer att stöta på ute i verkligheten?

Jag tror att det finns åtminstone två vanliga lösningar på detta. 1) Man försöker skilja sin roll som kritiker från sin roll som privatperson och fäller samma omdömen om boken som man skulle ha gjort ifall den var skriven av vilken internationell författare som helst. 2) Man tillstår inför sig själv att man har hamnat i en känslig situation och försöker vara extra uppmärksam på hur man uttrycker sig för att inte trampa någon på fötterna. Båda dessa lösningar är problematiska, låt mig förklara varför.

Att läsa boken som om den var skriven av vem som helst kan leda till att man i själva verket riskerar att behandla den mycket hårdare än man skulle ha gjort ifall den faktiskt var skriven av, låt oss säga Margaret Atwood. Ivern att upprätthålla en professionell roll gör att man lätt brister ut i både lovsång och klagorop, man gör det för att man kan. Men att i motsats till detta behandla en text med silkesvantar är också att göra författaren och läsarna en otjänst, för vilken författare vill bli behandlad som ett skört urblåst ägg?

Jag föreslår följande lösning: både den lokala Jonas Vestersund och den internationella Margaret Atwood ska läsas med kritikerns professionella blick. Omdömet ska sedan fällas på ett sådant sätt att recensenten i fråga också kan framföra samma synpunkter om han eller hon möter författaren ansikte mot ansikte. Också andra än den lokala författaren är värda recensentens respekt. Missförstå mig inte, respekt är inte detsamma som rädsla för kritik, men alla som innehar en position som möjliggör att de kan fälla omdömen om sin omgivning är också skyldiga att formulera sina åsikter med rättvisa och respekt.

Professionalitet är inte bara att vara beläst och kunna skriva, det är också att göra sitt bästa för att förstå sammanhangen runt ett litterärt verk, och om man märker att man kommer författaren alldeles för nära får man helt enkelt ge boken till någon annan recensent. Någon som inte har vuxit upp i huset bredvid författaren i fråga, utan kanske några kvarter längre bort.

Människan som skalv

Människan som skalv. Med efterord av Fredrik Lång. Christer Kihlman. Söderströms förlag. 2012 [1972].

Vad är egentligen ett skalv? Jo, en reaktion på något som brister. När Christer Kihlmans ”Människan som skalv” kom ut 1972 var intresset i dagspressen stort och boken tilldelades även Litteraturfrämjandets stora romanpris. Boken kan beskrivas som en uppgörelse med de krav och begränsningar det borgerliga samhället ställer på individen. Det är således en starkt samhällskritisk text som samtidigt är obönhörligt självutlämnande.

I efterordet pekar Fredrik Lång på att ”Människan som skalv” då den kom ut framför allt karakteriserades som bekännelsebok och att recensenterna drar paralleller till Augustinus och Montaigne. I dessa Kausgårdtider är de samtida parallellerna är uppenbara, men när Lång nämner både Knausgård och Lars Norén vill han ändå komma med en förmaning: ”De skriver stor litteratur, onekligen … Men samtidigt är denna självbespegling ett uttryck för att författaren har blivit en produkt.” På så vis kunde man uttrycka det som att Kihlman endast vänder blicken mot sig själv som ett slags optiskt glas genom vilket läsaren ska se samhället tydligare.

Jag kan tycka att det är lite problematiskt att utesluta Norén och Knausgård från en dylik tolkning eftersom det är svårt att urskilja vilka av dagens samhällsmekanismer som syns i deras texter, men jag förstår också Långs invändning. Detta eftersom det självanalytiska betraktelsesätt Kihlman närmar sig själv på verkligen manar till samhällskritik. I ”Människan som skalv” används framför allt det psykologiska språket som ett sätt att synliggöra hur samhällets mekanismer återspeglas på individnivå: ”Vi älskar så som vi lär oss att älska. Varje samhälle och varje kultur har sina egna normer och modeller för hur kärleken bör förverkliga sig … Den kristna europeiska kulturen understryker kraftigt de individuella känslornas värde och uppmuntrar även starka, våldsamma, överspända känslor såsom goda och förebildliga.”

I Långs läsning av Kihlman handlar den starkt självbiografiska texten inte så mycket om en bekännelse som om befrielse. Man kan tycka att distinktionen är något luddig. Men här har Lång en viktig poäng. När Kihlman i bokens tre delar – ”En alkoholist”, ”En homosexuell” och ”En äktenskapsbild” – beskriver sina tillkortakommanden och svårigheter att hantera vardagen läser jag det inte så mycket som en uppvisning som ett lösgörande. Där uppvisningen kräver sin publik som, även under stunder av upplevt obehag, ständigt bekräftar det som pågår på scenen behöver Kihlmans befrielseberättelse inte samma reaktion. Detta framför allt eftersom människan i boken, den skälvande människan, är den egentliga reaktionen. Och det som brister och sprider vågor av oro kring sig är samhället.

Kihlmans moraliska ansats kan således sägas ligga i utpekandet av samhället som den bristande länken. När man gör detta riskerar man förstås att frita individen sitt ansvar. Så uppfattar jag dock inte ”Människan som skalv”. Även om det är möjligt att anklaga den skrivande Kihlman för exempelvis självupptagenhet utger han sig aldrig för att ha rätt. ”Människan som skalv” är en subjektiv framställning av hur individen kämpar med att finna sin plats i det egna jaget, ständigt kringskuren av samhällets normer, som en seismolog som plötsligt finner sig i jordbävningens centrum. Det är en tematik som aldrig blir inaktuell.

Tankeväckande dystopi

Litteratur. En tid för mirakel. Karen Thompson Walker. Översättning från engelska av Ulf Gyllenhak. Norstedts förlag. 2012. 282 sidor.

Den amerikanska debutanten Karen Thompson Walkers första roman ”En tid för mirakel” baserar sig på en förträfflig idé: som en blixt från klar himmel visar det sig att jorden har börjat snurra långsammare och att dygnen blir längre för varje dag som går. Till en början reagerar folk med en blandning av panik och tillförsikt – medan vissa flyttar ut i öknen för att leva i enlighet med de förlängda dygnen väljer de flesta att stanna i sina hem och fortsätta sina dagar utgående från en tjugofyratimmars dygnsrytm. Bland dem finns den elvaåriga huvudpersonen Julia som bor med sina föräldrar i en liten stad i Kalifornien.

Det är ett skrämmande scenario som målas upp i ”En tid för mirakel”. När både dagar och nätter blir längre påverkas allt som lever på jorden. Fåglarna mister sin kurs och dras långsamt ner mot marken, men också människorna reagerar på de utdragna dygnen. Plötsligt får folk svårt att stå emot sina impulser, parallellen till den förpubertala Julia som befinner sig i det förvirrande gränslandet mellan barndom och tonår är effektfull. Medan världen runt omkring Julia sannolikt är på väg mot fördärvet upplever hon att också hennes egen värld är långt ifrån perfekt: plötsligt framstår hennes föräldrar som vanliga, bristfälliga människor, Julias vänner sviker henne och dessutom upplever hon den första bitterljuva kärleken. Men samtidigt som jordens insaktning blir en metafor för Julias upplevelser kan man också läsa in en samhällskritik i Thompson Walkers roman. Vi har länge låtit våra liv drivas av egoism och även om vi försöker bättra oss är det möjligt att det redan är för sent. Naturen saknar människans förmåga att förlåta.

”En tid för mirakel” berör både som ungdomsskildring och som dystopi, detta till trots har jag några förbehåll. Att det förekommer en del språkliga klichéer kan jag ha överseende med, däremot blir jag besviken över hur Thompson Walker skyndar igenom romanens avslutande scener. Rent berättartekniskt hade jag uppskattat om samma tempo hade hållits romanen igenom, även om det kan ligga en tanke bakom att berättartakten ökar i samma takt som romanvärldens dygn förlängs. Det ökade tempot gör tyvärr att flera av bikaraktärerna slarvas bort mot slutet.

Ett annat problem som Thompson Walker dock inte kan belastas för är den svenska översättningen. ”En tid för mirakel” har översatts i rekordtakt och ges samtidigt ut världen över. Ulf Gyllenhak är en namnkunnig översättare, men när jag redan på första sidan reagerar på att han har översatt engelskans ”still” med ”fortfarande” istället för ”längre”, något som kan verka som en petitess men som gör meningen ologisk, undrar jag om Gyllenhak har jobbat under större tidspress än normalt. De små översättningsmissarna, som när han skriver ”skateboardbräda” istället för ”skateboard”, är som inande myggor som stör läsningen och det är synd. För även om jag har vissa reservationer är ”En tid för mirakel” en säregen och tankeväckande berättelse som utmärker sig i debutantbruset.