Vems pojke/flicka är det?

(Publicerad 2012-08-10)

Jag får en recensionsbok i min hand, skriven av Jonas Vestersund som kommer från Jakobstad, den handlar om en ung mans kamp med att komma till rätta med sina psykiska problem i ett hårt och kallt samhällsklimat.

Nej, det där hittade jag på. Det finns ingen jakobstadsbördig författare som heter Jonas Vestersund, inte ännu i alla fall. Men scenariot är inte desto mindre bekant. Som litteraturkritiker i Svenskfinland händer det ofta att den bok man ska recensera är skriven av en bekant, om än bara till namnet. Kulturkretsarna är små och sannolikheten är stor att både recensenter och författare har gått samma skrivarkurser och universitetsutbildningar. När man sedan sitter med boken och ska börja formulera sin recensionstext hotar frågan ”Och vems pojke/flicka är det?” att ringa i öronen – hur ska man egentligen uttrycka sig om en författare man vet att man kommer att stöta på ute i verkligheten?

Jag tror att det finns åtminstone två vanliga lösningar på detta. 1) Man försöker skilja sin roll som kritiker från sin roll som privatperson och fäller samma omdömen om boken som man skulle ha gjort ifall den var skriven av vilken internationell författare som helst. 2) Man tillstår inför sig själv att man har hamnat i en känslig situation och försöker vara extra uppmärksam på hur man uttrycker sig för att inte trampa någon på fötterna. Båda dessa lösningar är problematiska, låt mig förklara varför.

Att läsa boken som om den var skriven av vem som helst kan leda till att man i själva verket riskerar att behandla den mycket hårdare än man skulle ha gjort ifall den faktiskt var skriven av, låt oss säga Margaret Atwood. Ivern att upprätthålla en professionell roll gör att man lätt brister ut i både lovsång och klagorop, man gör det för att man kan. Men att i motsats till detta behandla en text med silkesvantar är också att göra författaren och läsarna en otjänst, för vilken författare vill bli behandlad som ett skört urblåst ägg?

Jag föreslår följande lösning: både den lokala Jonas Vestersund och den internationella Margaret Atwood ska läsas med kritikerns professionella blick. Omdömet ska sedan fällas på ett sådant sätt att recensenten i fråga också kan framföra samma synpunkter om han eller hon möter författaren ansikte mot ansikte. Också andra än den lokala författaren är värda recensentens respekt. Missförstå mig inte, respekt är inte detsamma som rädsla för kritik, men alla som innehar en position som möjliggör att de kan fälla omdömen om sin omgivning är också skyldiga att formulera sina åsikter med rättvisa och respekt.

Professionalitet är inte bara att vara beläst och kunna skriva, det är också att göra sitt bästa för att förstå sammanhangen runt ett litterärt verk, och om man märker att man kommer författaren alldeles för nära får man helt enkelt ge boken till någon annan recensent. Någon som inte har vuxit upp i huset bredvid författaren i fråga, utan kanske några kvarter längre bort.

Människan som skalv

Människan som skalv. Med efterord av Fredrik Lång. Christer Kihlman. Söderströms förlag. 2012 [1972].

Vad är egentligen ett skalv? Jo, en reaktion på något som brister. När Christer Kihlmans ”Människan som skalv” kom ut 1972 var intresset i dagspressen stort och boken tilldelades även Litteraturfrämjandets stora romanpris. Boken kan beskrivas som en uppgörelse med de krav och begränsningar det borgerliga samhället ställer på individen. Det är således en starkt samhällskritisk text som samtidigt är obönhörligt självutlämnande.

I efterordet pekar Fredrik Lång på att ”Människan som skalv” då den kom ut framför allt karakteriserades som bekännelsebok och att recensenterna drar paralleller till Augustinus och Montaigne. I dessa Kausgårdtider är de samtida parallellerna är uppenbara, men när Lång nämner både Knausgård och Lars Norén vill han ändå komma med en förmaning: ”De skriver stor litteratur, onekligen … Men samtidigt är denna självbespegling ett uttryck för att författaren har blivit en produkt.” På så vis kunde man uttrycka det som att Kihlman endast vänder blicken mot sig själv som ett slags optiskt glas genom vilket läsaren ska se samhället tydligare.

Jag kan tycka att det är lite problematiskt att utesluta Norén och Knausgård från en dylik tolkning eftersom det är svårt att urskilja vilka av dagens samhällsmekanismer som syns i deras texter, men jag förstår också Långs invändning. Detta eftersom det självanalytiska betraktelsesätt Kihlman närmar sig själv på verkligen manar till samhällskritik. I ”Människan som skalv” används framför allt det psykologiska språket som ett sätt att synliggöra hur samhällets mekanismer återspeglas på individnivå: ”Vi älskar så som vi lär oss att älska. Varje samhälle och varje kultur har sina egna normer och modeller för hur kärleken bör förverkliga sig … Den kristna europeiska kulturen understryker kraftigt de individuella känslornas värde och uppmuntrar även starka, våldsamma, överspända känslor såsom goda och förebildliga.”

I Långs läsning av Kihlman handlar den starkt självbiografiska texten inte så mycket om en bekännelse som om befrielse. Man kan tycka att distinktionen är något luddig. Men här har Lång en viktig poäng. När Kihlman i bokens tre delar – ”En alkoholist”, ”En homosexuell” och ”En äktenskapsbild” – beskriver sina tillkortakommanden och svårigheter att hantera vardagen läser jag det inte så mycket som en uppvisning som ett lösgörande. Där uppvisningen kräver sin publik som, även under stunder av upplevt obehag, ständigt bekräftar det som pågår på scenen behöver Kihlmans befrielseberättelse inte samma reaktion. Detta framför allt eftersom människan i boken, den skälvande människan, är den egentliga reaktionen. Och det som brister och sprider vågor av oro kring sig är samhället.

Kihlmans moraliska ansats kan således sägas ligga i utpekandet av samhället som den bristande länken. När man gör detta riskerar man förstås att frita individen sitt ansvar. Så uppfattar jag dock inte ”Människan som skalv”. Även om det är möjligt att anklaga den skrivande Kihlman för exempelvis självupptagenhet utger han sig aldrig för att ha rätt. ”Människan som skalv” är en subjektiv framställning av hur individen kämpar med att finna sin plats i det egna jaget, ständigt kringskuren av samhällets normer, som en seismolog som plötsligt finner sig i jordbävningens centrum. Det är en tematik som aldrig blir inaktuell.

Tankeväckande dystopi

Litteratur. En tid för mirakel. Karen Thompson Walker. Översättning från engelska av Ulf Gyllenhak. Norstedts förlag. 2012. 282 sidor.

Den amerikanska debutanten Karen Thompson Walkers första roman ”En tid för mirakel” baserar sig på en förträfflig idé: som en blixt från klar himmel visar det sig att jorden har börjat snurra långsammare och att dygnen blir längre för varje dag som går. Till en början reagerar folk med en blandning av panik och tillförsikt – medan vissa flyttar ut i öknen för att leva i enlighet med de förlängda dygnen väljer de flesta att stanna i sina hem och fortsätta sina dagar utgående från en tjugofyratimmars dygnsrytm. Bland dem finns den elvaåriga huvudpersonen Julia som bor med sina föräldrar i en liten stad i Kalifornien.

Det är ett skrämmande scenario som målas upp i ”En tid för mirakel”. När både dagar och nätter blir längre påverkas allt som lever på jorden. Fåglarna mister sin kurs och dras långsamt ner mot marken, men också människorna reagerar på de utdragna dygnen. Plötsligt får folk svårt att stå emot sina impulser, parallellen till den förpubertala Julia som befinner sig i det förvirrande gränslandet mellan barndom och tonår är effektfull. Medan världen runt omkring Julia sannolikt är på väg mot fördärvet upplever hon att också hennes egen värld är långt ifrån perfekt: plötsligt framstår hennes föräldrar som vanliga, bristfälliga människor, Julias vänner sviker henne och dessutom upplever hon den första bitterljuva kärleken. Men samtidigt som jordens insaktning blir en metafor för Julias upplevelser kan man också läsa in en samhällskritik i Thompson Walkers roman. Vi har länge låtit våra liv drivas av egoism och även om vi försöker bättra oss är det möjligt att det redan är för sent. Naturen saknar människans förmåga att förlåta.

”En tid för mirakel” berör både som ungdomsskildring och som dystopi, detta till trots har jag några förbehåll. Att det förekommer en del språkliga klichéer kan jag ha överseende med, däremot blir jag besviken över hur Thompson Walker skyndar igenom romanens avslutande scener. Rent berättartekniskt hade jag uppskattat om samma tempo hade hållits romanen igenom, även om det kan ligga en tanke bakom att berättartakten ökar i samma takt som romanvärldens dygn förlängs. Det ökade tempot gör tyvärr att flera av bikaraktärerna slarvas bort mot slutet.

Ett annat problem som Thompson Walker dock inte kan belastas för är den svenska översättningen. ”En tid för mirakel” har översatts i rekordtakt och ges samtidigt ut världen över. Ulf Gyllenhak är en namnkunnig översättare, men när jag redan på första sidan reagerar på att han har översatt engelskans ”still” med ”fortfarande” istället för ”längre”, något som kan verka som en petitess men som gör meningen ologisk, undrar jag om Gyllenhak har jobbat under större tidspress än normalt. De små översättningsmissarna, som när han skriver ”skateboardbräda” istället för ”skateboard”, är som inande myggor som stör läsningen och det är synd. För även om jag har vissa reservationer är ”En tid för mirakel” en säregen och tankeväckande berättelse som utmärker sig i debutantbruset.  

Glasklar sextiotalsskildring

Anne B. Ragde. Jag ska göra dig så lycklig. Översättning från norska av Margareta Järnebrand. Forum förlag. 2012. 277 sidor.

Det är en dramatiskt sett mycket effektiv spelplats som Anne B. Ragde har valt för sin senaste roman ”Jag ska göra dig så lycklig”: 1960-talets nybyggda bostadshus. Bostadshuset med all sin bekvämlighet symboliserar modernitet och nytänk, men samtidigt instängdhet och uniformitet. I trappuppgång A där Ragdes roman utspelar sig bor åtta familjer, men framför allt, sju hemmafruar. Fru Åsen städar trappan stup i kvarten och har pyntat sitt hem med en gigantisk innefontän, fru Larsen kommer från England och drygar ut dagskassan genom att frisera grannskapets kvinnor, och den attraktiva Peggy-Ann Foss strosar enligt ryktet omkring naken i sin välbonade bostad. Den åttonde bostaden präglas däremot av hemmafruns frånvaro där änkemannen herr Karlsen lever ensam med sin försummade dotter.

”Jag ska göra dig så lycklig” är en kollektivroman där berättarrösterna ständigt växlar, ett berättargrepp som låter läsaren vandra runt i bostadshuset som en osynlig främling. Föga förvånande är det sällan så bra ställt som det verkar bakom de stängda dörrarna, hemma hos familjen Berg, till exempel, där Astrid och de två sönerna Geir och Jan-Ragnar lever i ständig skräck för den diaboliska pappan Fartein. Trots det älskar Astrid sin man, eller åtminstone är det vad hon intalar sig: ”Han var så ofattbart stilig, det var ett under att han var hennes, och ibland kysste hon sin vigselring, ömmare än han någonsin hade låtit henne kyssa honom.” Ragde illustrerar här skickligt Astrids ambivalens inför sin livssituation – hon har inget annat val än att försöka älska sin man, samtidigt blir den materiella symbolen för deras kärlek, vigselringen, det som i praktiken blir föremålet för hennes känslor.

Det materiella har en stor betydelse för invånarna i bostadshuset. Hemmet är på gott och ont kvinnornas domän, det är där de är fängslade men också där de har möjlighet att ge uttryck för sin kreativitet. Denna kombination av tvång och frihetsbehov skapar en givande dynamik som driver romanen framåt och det blir aldrig tråkigt att följa Ragdes familjer även om det egentligen inte händer särskilt mycket. Spänning skapas också av karaktärerans relationer till varandra, dessa präglas av en kombination av nyfikenhet, missunsamhet, skam och stolthet över det egna hemmet. Alla sneglar lite snett på varandra, så där som man gör i hyreshus, men samtidigt finns där även en underliggande gemenskap som särskilt träder fram i slutet av romanen.

Titeln på Anna B. Ragdes roman är träffande: ”Jag ska göra dig så lycklig” är en mening som innehåller både ett löfte och ett hot. Viljan att skapa ett lyckligt hem blir också övermäktig för vissa av karaktärerna, den blir som ett ständigt krav som utmynna i allt från motvillig sex med den äkta mannen till verkligt våld, ofta riktad mot barnen. Men i Ragdes trappuppgång är ingenting svartvitt, även om romanen lyfter fram de destruktiva krafterna i kärnfamiljen pekar den lika mycket på individens möjlighet att göra revolt genom små, små handlingar. Som att gå naken i sin bostad, till exempel. Eller som att ställa sig lite för nära den unga mannen som har kommit för att installera ett titthål dörren.

Ett nästan mänskligt monster

Litteratur. Carl-Johan Vallgren. Havsmannen. Albert Bonniers förlag. 2012. 275 sidor.

När ett monster dyker upp i en berättelse rubbas romanvärldens normalitet. Innan romankaraktärerna får veta att monstret finns är de endast tvungna att förhålla sig till varandra. Men närvaron av ett monster tvingar dem att snabbt välja sida. Det är precis vad som händer med 15-åriga Nella i Carl-Johan Vallgrens senaste roman ”Havsmannen”, en berättelse om hänsynslös mobbning men också om en mystisk fiskliknande varelse som kommer från havet.

Det är lätt att misstänka Vallgren för effektsökeri under de första sidorna i ”Havsmannen”. Inledningen beskriver hur Nella och hennes 13-åriga lillebror Robert utsätts både för verbala och fysiska övergrepp av sina plågoandar, det är mycket obehaglig läsning. Men råheten fyller ett syfte. Dels visar den råa skildringen på barnens totala utsatthet som framför allt har att göra med deras familjesituation: pappan är i fängelse och mamman är svårt alkoholiserad vilket innebär att det är Nella som i praktiken ansvarar för familjen. Dels skapar övergreppsscenen dessutom ett band mellan läsaren och Nella. Plötsligt inser man att man vill att något riktigt hemskt ska hända med den hänsynslösa mobbaren Gerard, ett skickligt grepp av Vallgren som väcker frågor om betraktarens ansvar.

Som romantiteln antyder är dock något på väg att vända upp och ner på Nellas värld. Utan att avslöja för mycket kommer Nella i kontakt med en människolik havsvarelse: ”Vad det än var så var det stort. […] Överkroppen var nästan mänsklig, man såg bröst och en mage med något som liknade en navel. […] Det var svårt att beskriva vad jag såg, och därför blev liknelserna så konstiga.” Det är inte alls uppenbart att havsvarelsen är ondskefullt, omgivningens motvillighet handlar visar sig snarare handla om en rädsla för det främmande. Det som är främmande betraktas med andra ord lätt som något monstruöst. Vallgren balanserar skickligt parallellen mellan havsvarelsen och barnens utsatta situation och frågan om vem det är som är det egentliga monstret blir allt krångligare ju längre in i romanen man kommer.

Man kan säga att det lättaste, ur samhällets perspektiv, alltid är att opponera sig mot ett monsters existens eftersom motsatsen, att ta monstrets parti, medför risken att omgivningen betraktar valet som ett slags medgivande – den som avslöjas som monstervän blir själv lätt betraktad som ett monster. I ”Havsmannen” möjliggör monstret i själva verket en form av frigörelse, och resultatet är en vacker roman om den lilla individens möjlighet till uppgörelse med samhället: ”Man kunde inte falla när man var i havet, att falla var att sjunka. Och om man låg mot ett fast föremål, en plan eller ojämn yta, märktes det knappt; en klippa under ytan var något annat än en klippa ovanför.” Havsvarelsen medför ett nytt perspektiv på Nellas värld, ett perspektiv som kanske inte gör det obegripliga begripligt men som åtminstone får det att framstå som nästan möjligt att handskas med.