En kreativ galenskap

En dåre fri. Beate Grimsrud. Albert Bonniers förlag. 2010.

”Det är jag som är Eli”. Så inleds Beate Grimsruds senaste roman ”En dåre fri”. En konventionell inledning må tyckas, men faktum är att Eli inte alls bara är Eli. Hon är också Erik och prins Eugen och Emil och Espen. Hon är kreativ och intelligent, men åker in och ut på avdelningen för mentalpatienter. Ibland frivilligt, ibland inte. I ”En dåre fri” ges galenskapen fritt spelrum i texten, och det blir väldigt tydligt att gränserna mellan vad som kan kategoriseras som hälsa respektive sjukdom är allt annat än tydliga.

När den svenska konstnären Anna Odell våren 2009 utgav sig för att vara mental instabil för att påvisa brister i den moderna mentalvården blev det ett ramaskri i svensk media. Att lura samhället att tro att man är galen är att driva med människors medmänsklighet tyckte några. Att demonstrera hur mentalvården använder sin maktposition för att beröva en individs människovärde är viktigt, tyckte andra. Grimsrud visar i sin roman att det inte är fullt så enkelt. För när en schizofren person hamnar i psykos och krossar fönsterglas och skär sig i armarna är det självfallet att det behövs en instans som har tillåtelse att utöva någon form av makt på individen. Den stora frågan är kanske snarare hur patienten sedan behandlas.

Grimsruds huvudperson Eli växer upp i Norge men flyttar i tonåren till Sverige för att gå i folkhögskola. Redan som barn upptäcker hon att hon har en talang för att berätta, men berättandet försvåras av det faktum att hon också lider av svår dylexi och problem med synen. Att hon dessutom har en mängd röster inom sig som styr hennes vardag gör inte saken enklare. Men i Sverige skapar hon starka vänskapsband, och väninnan Lolo blir en dem som alltid kommer till undsättning när vardagen blir ohanterbar.

Berättelse har två huvudtrådar: den ena skildrar Elis försök att leva som etablerad författare i ett nutida Sverige, den andra spårar hennes uppväxt och ungdomstid. Den nutida Eli har börjat i kognitiv terapi och träffar terapeuten Jonatan som kommer hem till henne för samtal. När Grimsrud skildrar Elis kamp med sina röster lyckas hon skapa en textvärld som är såväl oförskönad som vacker. Här handlar det inte om att placera den lidande författaren på piedestal utan om att borra sig in i människans psyke, och detta gör Grimsrud alldeles lysande.

Eftersom skrivandet som tema är en så viktig beståndsdel av romanen faller det sig naturligt att språket också har en central plats. Att läsa ”En dåre fri” är dels att ta del av en stark berättelse men sålunda också att njuta av Grimsruds träffsäkra bildspråk: ”Jag vet att man inte ska förmänskliga djur. Men jag gör det ändå, och jag är övertygad om att Kiril kattliggör mig.”, heter det på ett ställe. En annan formulering i slutet av romanen ringar vidare på många sätt in problematiken i den schizofrena människans vardag: ”Enda skillnaden mellan mig och en galen är att jag inte är galen.”

Beate Grimsruds ”En dåre fri” synliggör galenskapen som betydligt mer problematisk än många nog tror. Elis värld blir läsarens värld, och det är inte utan att man blir en aning tveksam till hur mentalt stabil man själv är – var gränsen egentligen går mellan kreativitet och galenskap.  

Mycket djup i litet format

En dag till skänks. Anna Gavalda. Albert Bonniers förlag. 2010.

Syskonskaror är speciella. De har sin egen dynamik, sina egna begränsningar, sina egna skämt. Men de kan också vara uteslutande och få en att känna sig bortkommen. Dum över att man inte förstår skämten, oviktig för att ingen förklarar dem för en. I den franska författaren Anna Gavaldas lilla roman ”En dag till skänks” bjuds läsaren in i en syskonkrets på två systrar och två bröder. De har fastnat någonstans mellan barndomen och vuxenlivet, och tampas med varandras tillkortakommanden samtidigt som de försöker klamra sig fast vid den ömhet som de innerst inne känner för varandra.

Som titeln antyder skildrar ”En dag till skänks” en enda dag. Syskonen är påväg på ett bröllop, men får på vägen veta att deras yngsta bror inte har tänkt komma. Efter en lång bilfärd med många avkrokar sitter de tre återstående syskonen och ser släkting efter släkting passera. De saknar sin bror. De vill inte vara på bröllopet. Så de bestämmer sig för att rymma iväg till lillebroderns arbetsplats, ett gammalt slott ute på landsbygden.

Gavalda skildrar syskonens dynamik på ett ypperligt sätt: de abrupta kasten mellan skämt och allvar, retsamheten, ömheten och behovet av att minnas barndomen. Det nästyngsta syskonet Garace fungerar som berättare och hennes iakttagelser är ofta hårda men roande. Som bohemisk lillasyster njuter hon av att reta gallfeber på storebroderns fru Carine som arbetar som farmaceut men främst är intresserad av hudkrämer och hälsopreparat.

Men trots att blicken på Carine är kritisk finns det samtidigt en smula ömhet i Gavaldas karaktärsbeskrivning, som här där Garace minns hur hon blev visar runt i broderns och svägerskans nya hus: ”Här har vi köket... funktionellt. Här har vi matsalen... gemytlig. Här har vi vardagsrummet... flexibelt. Här har vi tvättstugan... oumbärlig.” Gavaldas roman är full av träffsäkra iakttagelser av det här slaget som gör det svårt att låta bli att läsa avsnitt högt för de som råkar befinna sig i samma rum. Trots huvudpersonernas komplicerade relation till omvärlden bär texten på en roande självdistans som hindrar ”En dag till skänks” från att vara en tillsluten insiderskildring.

”En dag till skänks” är en till omfånget liten roman på endast 149 sidor. Samtidigt rymmer Anna Gavaldas roman rymder av teman vid sidan av syskonskapet. När syskonen av en slump hamnar på ett annat landsortsbröllop av betydligt mindre skala men dess större värme och glädje problematiseras exempelvis utanförskapet och klasskillnaderna. Trivs syskonen bättre för att bröllopet är ”enkelt” eller för att de i position av främlingar inte kan se de konflikter som säkerligen finns också i denna släkt? Garaces karaktär pendlar mellan ett slags tillspetsat vanlighetsförakt och en längtan efter lugn och ro som får en att undra om inte hon är den vilsnaste i syskonskaran.

Anna Gavalda kan också vara lugn när det gäller översättningen eftersom Maria Björkman har gjort ett skickligt jobb i att få de ofta väldigt utkristalliserade och precisa situationerna att löpa på smidig svenska. ”En dag till skänks” må vara en liten bok, men den litenheten hindrar inte att texten stannar kvar hos en länge efter att läsningen är avslutad.

Vem lyssnar på flyktingens tystnad?

Om månen alls syntes. Khashayar Naderehvandi. Norstedts. 2011.

Det är med ett melodiskt viskande som den debuterande Khashayar Naderehvandi, född 1981 i Teheran och uppvuxen i Malmö, välkomnar läsaren in i sin diktvärld. I den första delen av diktsamlingen ”Om månen alls syntes” tecknas konturerna av en syster och två bröder som håller till i ett fallfärdigt hus – ett tidlöst hus som också återvänder i samlingens sista dikt, då samtidigt sönderfallet och upprustat. Men i inledningen är huset ännu befolkat, och systern som minns hur hon litet barn som kröp upp i sin mormors trygga famn tvingas bli sina bröders mor: ”varje morgon klär sig systern i moderns kläder, / tar hand om det fallfärdiga huset // fyller hon igen en spricka / uppstår en ny [...] sätter hon sig vid den äldste brodern / tynar den yngste bort”.

Sorg är en påtaglig känsla i dikterna, och i den andra delen av Naderehvandis diktsamling berättar någon för diktjaget om sina minnen av ett fallfärdigt hus. Sorgen verkar inte bestå så mycket i den förlorade barndomen som i diktjagets omsorg om det berättande duet: ”när förmörkelsen var över ville jag ge dig något tillbaka / en annan historia”. Tystnaderna i den litterära texten som kan vara så talande blir i Naderhvandis dikter en börda som bärs av flyktingen vars kunskap sägs vara ”att bara äga det som man kan bära med sig”. Det är dock en kunskap som inte kommer från en position av frihet: ”också över flyktingen vilar en förbannelse / men vidrörelsens förvandling är oberäknelig / ibland blir det guld / ibland blir det tystnad”. Att tiga är guld, brukar man säga. En fråga som kan upptäckas i diktsamlingen är således vad tigandets guld egentligen är värt, om det inte egentligen är så att det är de som inte behöver lyssna som vinner mest på den tigandes tystnad.

Det är en rörelse som präglar mötet mellan diktjaget och duet, tillsammans rör de sig över sidorna från balkonger, in i bilar, upp på en motorcykelsadel. Den återkommande punkten är månen som blir som en illusion av en fast punkt i tillvaron: ”Kanske började det med: / månen följde efter oss / vart vi än var på väg följde den oss / jag höll hårt om dig / eller du / höll hårt om mig”. Det paradoxala i att relativiteten blir den fast punkten i tillvaron illustreras också genom exempel från partikelfysiken, och tankeexperimentet med Schrödingers katt som teoretiskt sett samtidigt är både död och levande får diktjaget att undra vad en sådan vetskap kan göra med en människa: ”Om du bara hade vetat något om det där, / kanske du skulle ha sett / helt andra saker”. Även om diktjaget och duet reser tillsammans är det återkommande problemet att överbygga mellanrummet mellan två människor – men relativiteten kan också läsas som ett hoppfullt element. Relativiteten kan också förstås som en möjlighet till andra världar, till potentiell förändring och närhet mellan människor. Aldrig så krasst formulerat hos Naderehvandi, men ändå en underliggande stämning i texten.

I ”Om månen alls syntes” lyssnar Khashayar Naderehvandi framgångsrikt på mellanrummen mellan samtalen, på luftrummet mellan kropparna. Att säga att det är vackert är att riskera att förminska diktsamlingens mångbottnade innehåll, men det är vackert. Det är också språkligt avskalat utan att det görs på bekostnad av bildspråket och Naderehvandi är oerhört skicklig på att varsamt visa på ögonblicksskeenden utan att de för den delen ges en övertydligt symbolisk laddning. ”Om månen alls syntes är en stark debut som inte räds att tampas med tystnaden, som ger en inkännande bild av ett möte mellan människor på randen mellan att glömma och förtränga.

Friktionslöst relationsdrama

Sommarhuset. Anna Fredriksson. Forum förlag. 2011.

Sommaren är en tid för vila och avkoppling, ofta tillsammans med släkten. Men ibland vill släkten en sak och du en annan och då kan det sluta med att du är mer stressad efter semestern än du var innan den började. I debutromanen ”Sommarhuset” använder manusförfattaren Anna Fredriksson sommarmotivet som en tid då var och en vill känna sig fri att göra vad de vill som bakgrund till en historia om svek och brustna familjerelationer. I centrum av berättelsen står sommarhuset som under otaliga somrar har bebotts av Eva och hennes mor. När modern tar livet av sig och det visar sig att det saknas ett testamente tvingas Eva plötsligt ta kontakt med sina två frånvarande syskon och ge sig in i en kamp om sommarhusets framtid.

”Sommarhuset” är ett relationsdrama som placerar tre syskon i en typisk triangelkonstellation. I den ena udden vilar den äldsta dottern Eva, ansvarstyngd av de många åren med den sjuka modern och med en benägenhet att betrakta sig som martyr och som rationell motpol till sina två framgångsrika syskon. I den andra udden finns Maja, den yngsta dottern som flyttade hemifrån efter dunster med modern och som nu har intagit den mest offensiva positionen och vill bygga om och sälja sommarhuset. Där emellan finns till sist Anders, mellanbrodern som i romanens inledning tar Majas parti men som under berättelsens gång flyttar sig allt närmare Eva.

Dynamiken mellan syskonen är för det mesta realistisk men ibland verkar Fredriksson lita aningen för mycket på sin estetiska intuition: stundvis passar bitarna för perfekt ihop, i en roman som strävar efter realism känns också syskonens mindre smickrande egenskaper tillrättalagda. I verkligheten är det få relationer som bildar perfekta trianglar, oftast sticker det ut ojämna uddar lite här och var.

Eva som också är romanens berättare gör allt för att markera sin närvaro i sommarhuset: ”Att helt isolera sig skulle emellertid kunna uppfattas som ett svsghetstecken. Bättre då att ständigt finnas med, att inte låta dem glömma hennes existens. Hon tänker glida runt som ett högst påtagligt problem.” Evas beteende får vardagspsykologen i mig att viska ”passiv-aggressiv”, en form av personlighetsstörning som lämpar sig väl i ett litterärt sammanhang. Eva smyger omkring och betraktar, hon sätter sig demonstrativt med sin kaffekopp lite varstans och hon gör sitt bästa för att inte blanda sig i – denna konflikträdsla skapar en tryckt stämning som Fredriksson använder som fundament i berättelsen. En god idé som också driver romanen framåt mot den oundvikliga upplösningen.

Som hantverk betraktat är ”Sommarhuset” sålunda närapå felfri. Ingredienserna för ett relationsdrama finns där: de isärdrivna syskonen, den döda modern, det symboliska huset, de ingifta familjemedlemmarna, den svenska sommaren, det realistiskt använda språket etc. Trots detta, eller kanske snarare på grund av detta, är det något som saknas. Jag saknar ojämnheterna och de tvära kasten. Det som slipas för mycket skapar till sist knappt någon friktion, och utan friktion glider det mesta obemärkt förbi.

Stundens fasa och möjlighet

Även tystnaden har ett slut. Ingrid Betancourt. Norstedts förlag. 2011.

”Jag behövde ett annat slags intelligens, ett annat slags mod, och större uthållighet. Men jag visste inte hur jag skulle bära mig åt. Det hade behövts mer än ett år av fångenskap för att jag skulle börja ifrågasätta mig själv.” Så resonerade den fransk-colombianska politikern Ingrid Betancourt när hon hade varit fånge hos FARC-gerillan i ett år. I den självbiografiska ”Även tystnaden har ett slut” berättar Betancourt historien om hur hon inte bara levde i sex och ett halvt år av fångenskap med gerilla och sina medfångar, utan också om hur hon var fångad med sig själv.

Det märkvärdiga med Ingrid Betancourt är att hon lyckas beskriva de mest vidriga situationer utan att läsningen blir outhärdlig. Det är fruktansvärt smärtsamt att ta del av beskrivningarna av hur hon och hennes medfångar gång på gång förödmjukas – och kanske är det vetskapen om att hon till slut blir frigiven som gör läsningen uthärdlig – men det som gör att jag klarar av att fortsätta läsa är framför allt Betancourts ständiga kamp för att bevara sin integritet.

Utan att på något sätt försköna sig själv beskriver Betancourt hur hon på olika vis kämpar för att behandlas som en människa. När fångarnas levnadsförhållanden mot slutet blir allt värre och de tvingas ihop i en liten koja där vakterna försöker räkna dem genom att be dem uppge varsitt nummer låter hon sin stämma ljuda högt och klart när hon förkunnar: ”Ingrid Betancourt”. Det är små detaljer som denna, som att påminna vakterna om att hon och hennes medfångar är individer med namn, som gör att Betancourt inte faller samman.

Eller jo, naturligtvis faller hon samman - om inte av gerillasoldaternas slag och sparkar när ett av hennes många rymningsförsök misslyckas, så när hon försöker somna med tunga kedjor kring halsen eller när hon inser att också hon armbågar sig fram för att få den största matbiten. Hon faller samman precis som sina medfångar, men hon hittar alltid tillbaka till sig själv på något märkligt sätt. Och som läsare faller man och reser sig med henne, ”Även tystnaden har ett slut” är en maffig bok på över 600 sidor men att lägga ifrån sig boken är som att lämna Ingrid Betancourt ensam i djungeln. Hennes berättelse uppmanar till en medmänsklighet som sträcker sig långt utanför bokens sidor.

Betancourt inser snart att hon måste leva under dubbel bevakning eftersom de största konflikterna äger rum bland fångarna. Hon bestämmer sig för att hon måste förändras: ”Jag höll mig själv under uppsikt på ett sätt som jag aldrig har gjort tidigare, för jag förstod att de mekanismer som styr andlig förändring kräver en ståndaktighet och en stränghet som jag borde skaffa mig.” Att våga förbli människa visar sig vara den största utmaningen under fångenskapen och det är också denna utmaning som är bokens viktigaste drivkraft. Ingrid Betancourts berättelse är både omskakande och sorglig och som sig bör stannar den hos en, länge.