Ellen Keys idéhistoria

Litteratur. Ronny Ambjörnsson. Ellen Key. En europeisk intellektuell. Albert Bonniers förlag. 2012. 539 sidor.

Ronny Ambjörnsson (f.1936) har under sin verksamma tid som idéhistoriker bland annat tecknat Europas idéhistoria från antiken till medeltiden. Men den tidiga forskningen ägnades åt den svenska tänkaren och författaren Ellen Key (1849-1926). Keys namn är säkert bekant för många, men få vet vad hon egentligen skrev om och stod för. I ”Ellen Key. En europeisk intellektuell” tecknar idéhistorikern Ambjörnsson ett känsligt porträtt av en stark individ som ständigt arbetade för sin intellektuella utveckling samtidigt som hon behöll sin nyfikenhet på livet.

Kombinationen av passion och intellekt ledde ibland till att Keys texter kunde innehålla motsägelser, detta är en egenskap Ambjörnsson tar fasta på och som löper som en röd tråd genom biografin. Det vill säga inte det att Key alltid skulle ha varit inkonsekvent, men att hon tillät sig själv att inspireras av sina egna resonemang. Även om Ambjörnsson ibland kan se logiska felslut hos Keyär det tydligt att han också beundrar henne för att hon vågade låta sig dras med av sitt glödande intresse för intellektuellt arbete.

Key är känd som särartsfeminist, det innebär att hon ansåg att män och kvinnor i grunden är olika, även om hon alltid arbetade för att kvinnan skulle få ökade rättigheter. Men hennes litterära produktion rör inte bara kvinnosaksfrågor utan också konst och estetik, och kanske framför allt, barnuppfostran. Keys ”Barnets århundrade” (1900) som behandlar barnuppfostran och skolundervisning är hennes mest lästa verk och Ambjörnsson lyfter fram hennes pedagogiska insats som mycket viktig för det svenska skolsystemets utveckling.

Ambjörnsson gör ett skickligt arbete i att också teckna Keys karaktär. Trots att hon producerade mycket text skildrar Ambjörnsson henne främst som en karismatisk talare: ”På både porträtt och foton uppträder hon i en dräkt som inte kan beskrivas som annat än prästerlig: svart, fotsid, enkel klänning med lång vit schal och därtill en spejande blick som om hon ville urskilja morgondagen.” Ideologiskt sett pläderade Key för individualism och tog, precis som hennes samtida Edith Södergran, intryck bland annat av den tyska filosofen Friedrich Nietzsche. Samtidigt som ”Ellen Key” är en gediget komponerad biografi utgör den därmed också en tidsbild av sekelskiftets Sverige. Ambjörnssons kunskaper om Europas intellektuella klimat är imponerande, och han balanserar skickligt sina gedigna kunskaper utan att de för den skull inkränktar på bokens huvudtema.

Berättelsen om Ellen Keys intellektuella utveckling är uppbyggd som en redogörelse av ett långt samtal: Ellen Keys säger en replik som får gensvar från någon samtida tänkare, samtidigt är också Ambjörnsson själv delaktig i det samtal han bygger upp. Samtalet om Ellen Key må idag kanske ha avstannat något, i det avseendet är Ambjörnssons bok är en välbehövd gnista som förhoppningsvis kan antända flera andra repliker. För precis som biografin uttrycker var Ellen Key en frontfigur gällande allt från modern pedagogik till kvinnans ställning i samhället, och en viktig tänkare som inte förtjänar att bli bortglömd.

Alla har vi hemligheter

Gräset är mörkare på andra sidan. Kaj Korkea-aho. Schildts & Söderströms. 2012. 425 sidor.

En hastighetskamera snappar upp en detalj som får Benjamin Fogde att ifrågasätta omständigheterna kring bilolyckan där hans flickvän Sofie omkom några dagar tidigare: ”En skugga. Oformlig, men samtidigt tydligt avgränsad.” I sin nya roman ”Gräset är mörkare på andra sidan” låter Kaj Korkea-aho denna skugga ta form, framför allt som ett inre hot hos huvudpersonerna. I kollektivromanen möter vi även Loke, Simon och Christoffer som alla alternerar som romanberättare. Loke är bror till Sofie och försöker lära sig att leva med sin stamning, Simon ifrågasätter sitt kall som präst och Christoffer tampas med sitt liv som nyutkommen bög. Männen är barndomsvänner och återförenas i österbottniska Gränby i samband med Sofies begravning.

Precis som i debuten ”Se till mig som liten är” (2009) där en ständigt lysande tevemast gav huvudpersonen kalla kårar är närvaron av en anonym, utomstående blick avgörande i ”Gräset är mörkare”. Det är ett effektivt grepp som trots romanens något vacklande inledning bygger upp en tryckande atmosfär som skapar driv i berättelsen. Som tillfälliga hemvändare är kanske Loke och Christoffer till en början mest känsliga för omgivningens granskande blickar: ”Ingen av de där människorna tänkte på och ännu mindre brydde sig om att deras värld var en anomali i de större sammanhangen och deras verklighet en skör bubbla på bara några kvadratkilometer.”

För den som befinner sig inuti anomalin, avvikelsen, spelar det mindre roll att världen utanför ser annorlunda ut. Även om omgivningen uppfattar landsbygden som perifer utgör den i allra högsta grad ett centrum för dem som lever där. Detta faktum blir tydligt i Korkea-ahos skildring av hur uppväxtårens värderingar alltid finns kvar någonstans i kroppen, i det här fallet som konservativt kristna värderingar. I en särskilt lyckad scen beskriver Korkea-aho hur Christoffer återvänder till skriftskolans lägerområde i en jakt på revansch. Christoffer drar sig till minnes den undertryckta åtrå han kände till sin kamrats svettiga kropp i bastun och scenen slutar i ett klimax som samtidigt är ett antiklimax, känslan av katharsis uteblir och skammen får hans ansikte att bulta när han drar upp byxorna.

På ett mer abstrakt plan närmar sig Korkea-aho religiositeten genom Christoffers graduskrivande: temat för gradun är Raamt, en varelse som enligt myten visar sig som en skrämmande, mörk gestalt. Senast sågs den då sexåriga Sidrid Ask hittades mördad i slutet av 1990-talet. Steget från Raamt till ”raamattu” är inte långt och närvaron av Raamt ger ”Gräset är mörkare” ett rysarelement som Korkea-aho skickligt balanserar parallellt med huvudintrigen. Något bör även sägas om romanens fysiska utformning eftersom illustratören Sanna Mander och Larsmobördiga grafikern Emma Strömberg har gjort ett fantastiskt jobb i att frambringa en iögonfallande och lockande helhet.

I ”Gräset är mörkare” skildras konfrontationerna mellan de manliga karaktärerna och deras inre demoner, samtidigt gör Korkea-aho klart att många av demonerna har sitt ursprung i den osäkerhet som byggts upp under uppväxten i Gränby. Således är den österbottniska landsbygden inte bara en utmärkt spelplats för en konfliktfylld roman, den är även ett reellt objekt för en kritisk undersökning i romanform. En undersökning som ställer viktiga frågor om samhällets ansvar för individens möjligheter att ta sig fram i livet utan orättvisa begränsningar. Alla spår känns inte lika relevanta i romanen, det gäller kanske främst några av karaktärerna psykologiska inramning – ibland önskar jag att Korkea-aho litade mer på att läsarens kapacitet att dra viktiga slutsatser. Men detta till trots är ”Gräset är mörkare” oundvikligen en drabbande och otäck berättelse om vad som sker när människor plötsligt tvingas avslöja sina innersta hemligheter.

Förändringen måste komma inifrån

Ingrid Betancourt och K G Hammar                                  Foto: Nina Othman

- Min egen värdighetblev en ledstjärnasom jag hela tiden ville sikta på.

Det säger Ingrid Betancourt, den fransk-columbianska politikern som 2002 blev tillfångatagen av FARC-gerillan och som levde i fångenskap i sex år. Hennes berättelse, ”Även tystnaden har ett slut”, kom ut i bokform 2011, och är en stark historia som inte bara handlar om vad som hände i fånglägret utan också vad som hände inne i Betancourt. Tiden som fånge förändrade helt och hållet Betancourts sätt att tänka på sig själv och på andra. Idag utstrålar hon ett imponerande lugn och en stor ödmjukhet och auditoriet är knäpptyst då hon berättar om hur levnadsförhållandena i djungeln successivt förvärrades.

- Under det första året var jag hela tiden beredd på att fly eller att bli räddad. Men från och med det andra året var det väldigt svårt att behålla någon känsla för tid överhuvudtaget. Det hände också ibland att vi fick en nästan vänskaplig relation till våra vakter, och då byttes vakterna genast ut. De blev grymmare för år till år och jag tror att det här var ett sätt för dem att undvika att tänka på sina egna handlingar.

Betancourt beskriver tiden i djungel som en tid av konfrontationer. Hennes tidigare nära relation till medarbetaren Carla brast exempelvis nästan genast eftersom de hade helt olika sätt att förhålla sig till sin potentiella framtida frihet. Medan Betancourt ville fly och kämpa var Carla övertygad om att det bästa sättet att bli fri var genom diplomati.

- Det är faktiskt ganska lustigt, säger Ingrid Betancourt, för vi fick båda som vi ville. Jag blev fri genom en hemlig räddningsaktion och Carla blev fri genom förhandlingar och diplomati.

Hon skrattar när hon pratar och faktum är att humorn aldrig är långt borta. Hennes medfånge och vän Luis ”Lucho” Perez var en av dem som fick henne att inse att närvaro av humor inte betyder frånvaro av allvar.

- Lucho har en väldigt mörk själ, men han har en underbar humor!

Konfrontationerna rörde dock inte bara människorelationerna, Ingrid Betancourts kanske största kamp pågick inuti henne och hon kämpade varje dag med att behålla sin värdighet och sin integritet, något som förstås försvårades av de yttre omständigheterna.

- Varje år kunde jag testa mig själv, gång på gång och på samma sätt eftersom ingenting nånsin förändrades i lägret, och plötsligt förändades jag faktiskt. Och om jag kan göra detta, förändra delar av mig själv som jag har tänkt på som så typiska för just mig, då finns det hopp. Jag vägrade helt enkelt att bli den som de ville göra mig till, en liten skakande varelse utan självrespekt.

Ingrid Betancourt är liten där hon sitter uppe på scenen under strålkastarljuset, och ännu mindre ser hon ut bredvid intervjuaren och teologen KG Hammar. Men den styrka hon utstrålar gör henne samtidigt till den största personen i rummet.

- Frihet ligger i det här: att veta vem du är och vilka dina begränsningar är och att acceptera begränsningarna, detta accepterande är en stor styrka. Jag tror att förändring börjar i människans hjärta, och jag tror också att det är smittsamt.

Jan Kjaerstad vill vidga läsarens vyer

Åsa Beckman och Jan Kjaerstad.                                    Foto: Nina Othman

Nyfikna, öppna och tålmodiga. Det är egenskaper den norska författaren Jan Kjaerstad önskar sig av sin drömläsare. Kjaerstad svarar lugnt och tålmodigt spå moderatorn Åsa Beckmans insiktsfulla frågot, seminariet äger rum under den första dagen av Göteborgs Bokmässa och publiken är förväntansfull. Men även om Kjaerstad har bokats i en av de större seminariesalarna är rummet långt ifrån fullt och trots att Beckman presenterar Kjaerstad som “svensk litteraturs favoritnorrman” är det rätt få som känner till hans författarskap. Kjaerstads böcker präglas faktiskt av just de egenskaper som han önskar hos sina läsare. Han skriver ofta om ovanliga människoöden och hans kanske mest kända verk, Erövrar-trilogin, handlar exempelvis om den talangfulle tv-profilen Jonas Wergeland.

Men temat för seminariet under bokmässan är ”Kärlek och litteratur”, ett tema som tar avstamp i Kjaerstads senaste roman ”Normans område” som precis har kommit i svensk översättning. Romanen skildrar förlagsredaktören John Richard Norman som till sin förfäran har tröttnat på att läsa och som därför flyr Oslo och isolerar sig på en ödslig havsudde. Väl på plats får läsaren följa hur Norman upptäcker världen på nytt: plötsligt smakar knäckebrödssmörgåsen med leverpastej himmelskt och de kala träden utanför huset är något av det vackraste som finns. Att läsa är däremot omöjligt och när Norman gör ett försök reagerar hans kropp med en sådan vämjelse att han kräks. Men så slår den till, kärleken, i form av den sofistikerade svenskan Ingrid som också är bosatt på udden. Norman blir totalt avväpnad och kan inte göra annat än att falla handlöst.

- De två starkaste krafterna i människans liv är litteratur och kärlek, och vem vet, riktigt stark kärlek kanske till och med kan göra så att något förändras där i pannloben, säger Kjaerstad som i ”Normans område” också väver in en märklig historia som äger rum inuti Normans hjärna.

Kjaerstad är en mycket beläst författare som också är väldigt medveten om de litterära traditioner och konventioner han ständigt är tvungen att förhålla sig till. Han verkar nästan lite rädd för att upprepa något som tidigare har skrivits, kanske är det en orsak till att hans romaner ofta är omfattande byggen vars innehåll svårligen kan kokas ner i några få rader rader.

- Det är inte ett mål för mig att skriva intikat, men genom berättelserna kan man kanske skapa ett eko hos läsaren som gör hans eller hennes värld lite mindre snäv. Jag tror att vi alla kämpar med en känsla av snävhet.

Enligt honom är det med hjälp av kärleken och litteraturen som människan förmår vidga sina världar och han är mycket skeptisk till dem som menar att det är för skadligt med för mycket läsning.

- Det finns två böcker som har cementerat myten om att för mycket läsning är dåligt. Det är ”Don Quijote” och ”Madame Bovary”. Min bok kan kanske ses som en sorts protest mot dem. För jag tror verkligen att läsning inte handlar om att fly från verkligheten utan om att utvidga den.

En imponerande motståndskamp

Litteratur. Maria Turtschaninoff. Anaché. Myter från akkade. Schildts & Söderströms. 2012. 389 sidor.

Maria Turtschaninoff har sedan romandebuten ”De ännu inte valda” (2007) framträtt som en allt säkrare fantasyberättare och hennes senaste bok ”Anaché. Myter från akkade” utgör inget undantag. ”Anaché” är en intrikat komponerad fantasysroman där Turtschaninoff imponerar med sin uppenbara berättartalang. Huvudpersonen, som också gett boken dess namn, heter Anaché och är dotter till rauken (stamhövdingen) Kajake.

Utifrån sett är Anaché en rätt så priviligierad flicka av stammen akkade. Men livet som ung flicka är ingen lek även om hon tillsammans med sin storebror Huor gör allt för att få det att verka så. Huor lär henne rida och kasta med kniv, men hierarkin i akkadestammen är strikt patriarkalisk och Anaché lär sig snabbt att hon inte bör skylta med kunskaper som inte hör en akkadeflicka till. Precis som huvudpersonen i Turtschaninoffs ”Arra. Legender från Lavora” (2009) lär sig Anaché att det bästa sättet att överleva är att dölja viktiga sidor av sin personlighet. Det är tungt och orättvist, men samtidigt en erfarenhet hon får stor nytta av längre fram i berättelsen.

Turtschaninoffs romanvärld innehåller inte bara påhittade växter med underbart kittlande namn som ”semmelgräs”, ”jarnak” och ”telogel” utan även en egen mytologi. Den vana fantasyläsaren vet att exempelvis skapelsemyter hör genren till och Turtschaninoff bygger på många sätt upp en strukturmässigt traditionell fantasyvärld. Men den som läser mycket fantasy vet också att mytologierna ofta kan verka konstruerade. Den oslipade författaren gör lätt misstaget att bli för ivrig i skapandet av nya språk och myter, helt enkelt eftersom uppfinningsrikedomen ”hör till”. Turtschaninoff behärskar däremot sin värld stenhårt. Det finns en tanke bakom varje detalj och det är därför en fröjd att ta del av hennes berättelse. Som läsare tvivlar jag aldrig på att hon vet vad hon talar om och det gör att jag tryggt kan luta mig tillbaka och följa Anachés spännande öde.

Det är inte bara flickorna som tvingas till underkastelse i romanen, som i en stor del av barn- och ungdomslitteraturen handlar ”Anaché” också om barnets kamp mot vuxenvärlden. När Anaché ser sin mor misshandlas av Kajake gör hon det enda det maktlösa barnet kan, hon ber till en högre makt: ”Hela natten bad hon, till alla andar, till vinden och jorden och sommarnattens stjärnor, till Stora Jord och Blå Himmel, till Pa jau. Bad att hon skulle få vara pojke. En stor, stark pojke som kunde skydda modern. Men andarna lyssnade inte och dagen grydde och Anaché var samma Anaché som alltid.” Språket är stramt hållet men har samtidigt en skön rytm, mina tankar går till Lian Hearns bokserie om klanen Otori. I bägge fallen fyller språket en viktig funktion i att skapa den arkaiska stämning som råder i romanvärlden.

Den identitetstematik som Turtschaninoff jobbar med i ”Anaché” gör såväl karaktärer som intrig intressant och tankeväckande. Jag hoppas därför att också läsare utanför Svenskfinland får upp ögonen för Turtschaninoff, för trots den klassiska fantasyklädseln bjuder ”Anaché. Myter från akkade” på en efterlängtat motståndstematik som jag gärna skulle se mer av inom genren. På samma sätt som Anaché tvingas utmana sig själv för att rädda sina nära och kära, utmanar Maria Turtschaninoff fantasygenren med en berättelse som både underhåller och överraskar.