Förändringen måste komma inifrån

Ingrid Betancourt och K G Hammar                                  Foto: Nina Othman

- Min egen värdighetblev en ledstjärnasom jag hela tiden ville sikta på.

Det säger Ingrid Betancourt, den fransk-columbianska politikern som 2002 blev tillfångatagen av FARC-gerillan och som levde i fångenskap i sex år. Hennes berättelse, ”Även tystnaden har ett slut”, kom ut i bokform 2011, och är en stark historia som inte bara handlar om vad som hände i fånglägret utan också vad som hände inne i Betancourt. Tiden som fånge förändrade helt och hållet Betancourts sätt att tänka på sig själv och på andra. Idag utstrålar hon ett imponerande lugn och en stor ödmjukhet och auditoriet är knäpptyst då hon berättar om hur levnadsförhållandena i djungeln successivt förvärrades.

- Under det första året var jag hela tiden beredd på att fly eller att bli räddad. Men från och med det andra året var det väldigt svårt att behålla någon känsla för tid överhuvudtaget. Det hände också ibland att vi fick en nästan vänskaplig relation till våra vakter, och då byttes vakterna genast ut. De blev grymmare för år till år och jag tror att det här var ett sätt för dem att undvika att tänka på sina egna handlingar.

Betancourt beskriver tiden i djungel som en tid av konfrontationer. Hennes tidigare nära relation till medarbetaren Carla brast exempelvis nästan genast eftersom de hade helt olika sätt att förhålla sig till sin potentiella framtida frihet. Medan Betancourt ville fly och kämpa var Carla övertygad om att det bästa sättet att bli fri var genom diplomati.

- Det är faktiskt ganska lustigt, säger Ingrid Betancourt, för vi fick båda som vi ville. Jag blev fri genom en hemlig räddningsaktion och Carla blev fri genom förhandlingar och diplomati.

Hon skrattar när hon pratar och faktum är att humorn aldrig är långt borta. Hennes medfånge och vän Luis ”Lucho” Perez var en av dem som fick henne att inse att närvaro av humor inte betyder frånvaro av allvar.

- Lucho har en väldigt mörk själ, men han har en underbar humor!

Konfrontationerna rörde dock inte bara människorelationerna, Ingrid Betancourts kanske största kamp pågick inuti henne och hon kämpade varje dag med att behålla sin värdighet och sin integritet, något som förstås försvårades av de yttre omständigheterna.

- Varje år kunde jag testa mig själv, gång på gång och på samma sätt eftersom ingenting nånsin förändrades i lägret, och plötsligt förändades jag faktiskt. Och om jag kan göra detta, förändra delar av mig själv som jag har tänkt på som så typiska för just mig, då finns det hopp. Jag vägrade helt enkelt att bli den som de ville göra mig till, en liten skakande varelse utan självrespekt.

Ingrid Betancourt är liten där hon sitter uppe på scenen under strålkastarljuset, och ännu mindre ser hon ut bredvid intervjuaren och teologen KG Hammar. Men den styrka hon utstrålar gör henne samtidigt till den största personen i rummet.

- Frihet ligger i det här: att veta vem du är och vilka dina begränsningar är och att acceptera begränsningarna, detta accepterande är en stor styrka. Jag tror att förändring börjar i människans hjärta, och jag tror också att det är smittsamt.

Jan Kjaerstad vill vidga läsarens vyer

Åsa Beckman och Jan Kjaerstad.                                    Foto: Nina Othman

Nyfikna, öppna och tålmodiga. Det är egenskaper den norska författaren Jan Kjaerstad önskar sig av sin drömläsare. Kjaerstad svarar lugnt och tålmodigt spå moderatorn Åsa Beckmans insiktsfulla frågot, seminariet äger rum under den första dagen av Göteborgs Bokmässa och publiken är förväntansfull. Men även om Kjaerstad har bokats i en av de större seminariesalarna är rummet långt ifrån fullt och trots att Beckman presenterar Kjaerstad som “svensk litteraturs favoritnorrman” är det rätt få som känner till hans författarskap. Kjaerstads böcker präglas faktiskt av just de egenskaper som han önskar hos sina läsare. Han skriver ofta om ovanliga människoöden och hans kanske mest kända verk, Erövrar-trilogin, handlar exempelvis om den talangfulle tv-profilen Jonas Wergeland.

Men temat för seminariet under bokmässan är ”Kärlek och litteratur”, ett tema som tar avstamp i Kjaerstads senaste roman ”Normans område” som precis har kommit i svensk översättning. Romanen skildrar förlagsredaktören John Richard Norman som till sin förfäran har tröttnat på att läsa och som därför flyr Oslo och isolerar sig på en ödslig havsudde. Väl på plats får läsaren följa hur Norman upptäcker världen på nytt: plötsligt smakar knäckebrödssmörgåsen med leverpastej himmelskt och de kala träden utanför huset är något av det vackraste som finns. Att läsa är däremot omöjligt och när Norman gör ett försök reagerar hans kropp med en sådan vämjelse att han kräks. Men så slår den till, kärleken, i form av den sofistikerade svenskan Ingrid som också är bosatt på udden. Norman blir totalt avväpnad och kan inte göra annat än att falla handlöst.

- De två starkaste krafterna i människans liv är litteratur och kärlek, och vem vet, riktigt stark kärlek kanske till och med kan göra så att något förändras där i pannloben, säger Kjaerstad som i ”Normans område” också väver in en märklig historia som äger rum inuti Normans hjärna.

Kjaerstad är en mycket beläst författare som också är väldigt medveten om de litterära traditioner och konventioner han ständigt är tvungen att förhålla sig till. Han verkar nästan lite rädd för att upprepa något som tidigare har skrivits, kanske är det en orsak till att hans romaner ofta är omfattande byggen vars innehåll svårligen kan kokas ner i några få rader rader.

- Det är inte ett mål för mig att skriva intikat, men genom berättelserna kan man kanske skapa ett eko hos läsaren som gör hans eller hennes värld lite mindre snäv. Jag tror att vi alla kämpar med en känsla av snävhet.

Enligt honom är det med hjälp av kärleken och litteraturen som människan förmår vidga sina världar och han är mycket skeptisk till dem som menar att det är för skadligt med för mycket läsning.

- Det finns två böcker som har cementerat myten om att för mycket läsning är dåligt. Det är ”Don Quijote” och ”Madame Bovary”. Min bok kan kanske ses som en sorts protest mot dem. För jag tror verkligen att läsning inte handlar om att fly från verkligheten utan om att utvidga den.

En imponerande motståndskamp

Litteratur. Maria Turtschaninoff. Anaché. Myter från akkade. Schildts & Söderströms. 2012. 389 sidor.

Maria Turtschaninoff har sedan romandebuten ”De ännu inte valda” (2007) framträtt som en allt säkrare fantasyberättare och hennes senaste bok ”Anaché. Myter från akkade” utgör inget undantag. ”Anaché” är en intrikat komponerad fantasysroman där Turtschaninoff imponerar med sin uppenbara berättartalang. Huvudpersonen, som också gett boken dess namn, heter Anaché och är dotter till rauken (stamhövdingen) Kajake.

Utifrån sett är Anaché en rätt så priviligierad flicka av stammen akkade. Men livet som ung flicka är ingen lek även om hon tillsammans med sin storebror Huor gör allt för att få det att verka så. Huor lär henne rida och kasta med kniv, men hierarkin i akkadestammen är strikt patriarkalisk och Anaché lär sig snabbt att hon inte bör skylta med kunskaper som inte hör en akkadeflicka till. Precis som huvudpersonen i Turtschaninoffs ”Arra. Legender från Lavora” (2009) lär sig Anaché att det bästa sättet att överleva är att dölja viktiga sidor av sin personlighet. Det är tungt och orättvist, men samtidigt en erfarenhet hon får stor nytta av längre fram i berättelsen.

Turtschaninoffs romanvärld innehåller inte bara påhittade växter med underbart kittlande namn som ”semmelgräs”, ”jarnak” och ”telogel” utan även en egen mytologi. Den vana fantasyläsaren vet att exempelvis skapelsemyter hör genren till och Turtschaninoff bygger på många sätt upp en strukturmässigt traditionell fantasyvärld. Men den som läser mycket fantasy vet också att mytologierna ofta kan verka konstruerade. Den oslipade författaren gör lätt misstaget att bli för ivrig i skapandet av nya språk och myter, helt enkelt eftersom uppfinningsrikedomen ”hör till”. Turtschaninoff behärskar däremot sin värld stenhårt. Det finns en tanke bakom varje detalj och det är därför en fröjd att ta del av hennes berättelse. Som läsare tvivlar jag aldrig på att hon vet vad hon talar om och det gör att jag tryggt kan luta mig tillbaka och följa Anachés spännande öde.

Det är inte bara flickorna som tvingas till underkastelse i romanen, som i en stor del av barn- och ungdomslitteraturen handlar ”Anaché” också om barnets kamp mot vuxenvärlden. När Anaché ser sin mor misshandlas av Kajake gör hon det enda det maktlösa barnet kan, hon ber till en högre makt: ”Hela natten bad hon, till alla andar, till vinden och jorden och sommarnattens stjärnor, till Stora Jord och Blå Himmel, till Pa jau. Bad att hon skulle få vara pojke. En stor, stark pojke som kunde skydda modern. Men andarna lyssnade inte och dagen grydde och Anaché var samma Anaché som alltid.” Språket är stramt hållet men har samtidigt en skön rytm, mina tankar går till Lian Hearns bokserie om klanen Otori. I bägge fallen fyller språket en viktig funktion i att skapa den arkaiska stämning som råder i romanvärlden.

Den identitetstematik som Turtschaninoff jobbar med i ”Anaché” gör såväl karaktärer som intrig intressant och tankeväckande. Jag hoppas därför att också läsare utanför Svenskfinland får upp ögonen för Turtschaninoff, för trots den klassiska fantasyklädseln bjuder ”Anaché. Myter från akkade” på en efterlängtat motståndstematik som jag gärna skulle se mer av inom genren. På samma sätt som Anaché tvingas utmana sig själv för att rädda sina nära och kära, utmanar Maria Turtschaninoff fantasygenren med en berättelse som både underhåller och överraskar.  

Böcker, bøker eller bøger?

Det senaste tiden har det förekommit en del spekulationer kring huruvida Norden borde gå samman i en gemensam nordisk valuta. Man letar med ljus och lykta efter olika sätt att bevara och förvalta ett ekonomiskt kapital, och det är en fråga som otvivelaktigt är viktig. Men det finns också andra typer av kapital som vi inte ska glömma bort, särskilt inte i ett nordiskt sammanhang. Den franska sociologen Pierre Bourdieu talar om ”kulturellt kapital”, en symbolisk enhet som möjliggör social rörlighet för individen. Det kan exempelvis handla om att en person som har föräldrar med akademisk bakgrund har lättare att ta sig in i akademiska sammanhang av olika slag.

Men om vi breddar begreppet litegrann samtidigt som vi stannar kvar i Norden, kan man tänka sig att det finns ett mycket viktigt kulturellt kapital som vi ofta glömmer bort att vi har: de nordiska språken. Med tanke på hur upptagna vi finlandssvenskar är av att definiera vår egen språktillhörighet är det förvånande att vi så sällan väljer att ta del av den nordiska litteraturen på originalspråk. En fråga för elitister, kanske någon tycker. Ett annat vanligt motargument som jag ofta fått när jag har fört frågan på tal är att det är onödigt att läsa på till exempel norska eftersom det nästan är samma sak som att läsa på svenska. Det här är ett argument som inte bara är grundat på lathet, det är dessutom ologiskt.

För om de andra nordiska språken är så lika svenskan, borde det inte tvärtom göra det oerhört lätt att också läsa en bok på exempelvis norska eller danska? Med tanke på hur upprörd en finlandssvensk blir av att misstas för att vara rikssvensk är argumentet dessutom synnerligen förvånande – finlandssvensken om någon borde väl vara medveten om de till synes små men fundamentalt viktiga skillnaderna mellan två språk eller dialekter som vid första anblick ser nästan likadana ut? Varje nordiskt språk har sin särart och vi som har svenska som modersmål har också en unik möjlighet att upptäcka denna särart.

Om vi ska vara lite realistiska är det få av oss som skulle kunna läsa isländska, men norska och danska är inte några svårlästa språk. Det går säkert lite trögt i början, men det är värt att kämpa vidare. I slutet av september är det återigen dags för Nordens största bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Mitt förslag är att ni som läser mycket och gärna gör ett försök och läser en roman, en novell eller kanske en artikel på något annat nordiskt språk än svenska. Ni kommer inte att ångra er.

Vems pojke/flicka är det?

(Publicerad 2012-08-10)

Jag får en recensionsbok i min hand, skriven av Jonas Vestersund som kommer från Jakobstad, den handlar om en ung mans kamp med att komma till rätta med sina psykiska problem i ett hårt och kallt samhällsklimat.

Nej, det där hittade jag på. Det finns ingen jakobstadsbördig författare som heter Jonas Vestersund, inte ännu i alla fall. Men scenariot är inte desto mindre bekant. Som litteraturkritiker i Svenskfinland händer det ofta att den bok man ska recensera är skriven av en bekant, om än bara till namnet. Kulturkretsarna är små och sannolikheten är stor att både recensenter och författare har gått samma skrivarkurser och universitetsutbildningar. När man sedan sitter med boken och ska börja formulera sin recensionstext hotar frågan ”Och vems pojke/flicka är det?” att ringa i öronen – hur ska man egentligen uttrycka sig om en författare man vet att man kommer att stöta på ute i verkligheten?

Jag tror att det finns åtminstone två vanliga lösningar på detta. 1) Man försöker skilja sin roll som kritiker från sin roll som privatperson och fäller samma omdömen om boken som man skulle ha gjort ifall den var skriven av vilken internationell författare som helst. 2) Man tillstår inför sig själv att man har hamnat i en känslig situation och försöker vara extra uppmärksam på hur man uttrycker sig för att inte trampa någon på fötterna. Båda dessa lösningar är problematiska, låt mig förklara varför.

Att läsa boken som om den var skriven av vem som helst kan leda till att man i själva verket riskerar att behandla den mycket hårdare än man skulle ha gjort ifall den faktiskt var skriven av, låt oss säga Margaret Atwood. Ivern att upprätthålla en professionell roll gör att man lätt brister ut i både lovsång och klagorop, man gör det för att man kan. Men att i motsats till detta behandla en text med silkesvantar är också att göra författaren och läsarna en otjänst, för vilken författare vill bli behandlad som ett skört urblåst ägg?

Jag föreslår följande lösning: både den lokala Jonas Vestersund och den internationella Margaret Atwood ska läsas med kritikerns professionella blick. Omdömet ska sedan fällas på ett sådant sätt att recensenten i fråga också kan framföra samma synpunkter om han eller hon möter författaren ansikte mot ansikte. Också andra än den lokala författaren är värda recensentens respekt. Missförstå mig inte, respekt är inte detsamma som rädsla för kritik, men alla som innehar en position som möjliggör att de kan fälla omdömen om sin omgivning är också skyldiga att formulera sina åsikter med rättvisa och respekt.

Professionalitet är inte bara att vara beläst och kunna skriva, det är också att göra sitt bästa för att förstå sammanhangen runt ett litterärt verk, och om man märker att man kommer författaren alldeles för nära får man helt enkelt ge boken till någon annan recensent. Någon som inte har vuxit upp i huset bredvid författaren i fråga, utan kanske några kvarter längre bort.