Ockult och exklusiv

För ett tag sedan blev jag tillfrågad om jag ville recensera nationalupplagan av August Strindbergs ”Ockulta dagboken”, en samling texter skrivna mellan 1896-1908 som även tidigare har utgivits, men som nu innehåller tidigare otydliga textavsnitt, en faksimilupplaga i färg, samt en lång kommenterande text. Jag insåg genast att läsandet av denna textmassa skulle vara ett stort projekt. Projektet växte dock ytterligare i proportion när jag bekantade mig med hur Norstedts förlag har valt att gå tillväga med utgivningen.

”Ockulta dagboken” omges nämligen av en något okonventionell utgivningsprocess. För det första kommer endast 999 exemplar av boken att tryckas. Av dem utgörs 99 exemplar av en numrerad samlarutgåva, inbundna i exklusiva skinnpärmar. Av dessa 99 exemplar auktioneras nummer 1/99 ut av Bukowskis till förmån för Advokater utan gränser. De övriga 98 numrerade exemplaren säljs sedan för 9999 kr (plus moms).

Att göra en ploj av själva utgivningen skapar naturligtvis medial uppmärksamhet och det är ett smart sätt av Norstedts att göra sig synliga. Men jag frågar mig huruvida inte denna utgivningsprocess även riskerar att öka klyftan mellan vad i allmänhet kan betecknas som högkultur respektive lågkultur? För vad är det egentligen Norstedts vill säga? Att endast den som har råd att delta i Bukowskis auktioner, alternativt den som har råd att lägga över 1000 euro på en bok, ska få sitt eget exemplar av ”Ockulta dagboken”?

En ytterligare aspekt av utgivningen som gör mig tveksam är Norstedts förhållningssätt till recensenterna. Även om jag har förståelse för att det i praktiken kanske är svårgenomförbart att skicka ut den över sju kilo tunga samlingsupplagan till alla recensenter av svenskspråkig litteratur har jag svårt att förlika mig med det nuvarande alternativet: att jag som recensent får den 600 sidor långa dagboken och de 528 sidorna kommentarer i pdf-format. Kanske tänker man sig på Norstedts att samtliga recensenter i dag har tillgång till läsplattor. Eller så är man helt enkelt mer intresserade av att media ska kommentera utgivningen snarare än texten i sig.

Så där ”ligger” den nu, dagboken, helt viktlös i en av mina många mappar på mitt skrivbord i min lilla dator med 9-tums skärm. Jag vet redan nu att jag inte kommer att läsa den. Varken mina ögon eller min koncentrationsförmåga räcker till för ett sådant projekt. Det riktigt trista med detta är att jag faktiskt är intresserad både av Strindbergs text och av de tillhörande kommentarerna. ”Nationalupplagans utgåva i tre band finns att bläddra i på förlaget”, skriver Norstedts på sin hemsida. Men tanken på att jag som frilansande recensent och studerande därtill skulle åka till Stockholm enbart för detta ändamål är nära på skrattretande.

Bibeln som teater

Teater. Bibeln. Dramatiker: Niklas Rådström. Regi: Stefan Metz. I rollerna: Mina Azarian, Carl-Magnus Dellow, Johan Gry, Carina M Johansson, Henric Holmberg, Michalis Koutsogiannakis, Mattias Nordqvist, Emilie Strandberg, Nina Zanjani mfl.

Mattias Nordqvist och Nina Zanjani som mannen 

och kvinnan (Pressbild)

Att skildra scenarier som är välbekanta för en teaterpublik kräver en skickliga regissör. Detta blir tydligt i författaren och dramatikern Niklas Rådströms dramatisering av Bibeln som hade världspremiär på Göteborgs Stadsteater 17 februari. I regissören Stefan Metzs kunniga händer framträder några av Bibelns mest kända scener med hjälp av publikens igenkänning. Exempelvis spelar Metz med bilden av nattvarden genom att projicera Leonardo da Vincis berömda målning på en mänsklig duk – tretton vitklädda skådespelare fungerar som bakgrund till bilden som avslutar den första av pjäsens tre akter.

Den lekfulla scenen berättar i själva verket en hel del om pjäsens angreppssätt. I Rådströms dramatisering behandlas Bibeln inte enbart som en helig skrift utan likväl som en kulturell artefakt. Från detta perspektiv betraktat blir projiceringen av da Vincis Nattvarden en metakommentar till såväl teateruppsättningen som till Bibeln. Scenen kan därför tolkas som en fråga: vilken bild av Bibeln har vi historiskt sett projicerat på oss själva och hur ser den ut idag? Rådströms mastodontpjäs på nästan fem timmar innehåller en mängd problematiseringar, men denna fråga, som framför allt undersöker Bibeln som bild, ser jag som en av de mest angelägna.

Pjäsen ramas dels in av de tre ärkeänglarnas (Holmberg, Koutsogiannakis och Strandberg) samtal, dels av Mannens (Nordqvist) och Kvinnans (Zanjani) försök att finna sin plats i Guds skapelse. Karaktärerna skapar kontinuitet i en pjäs som annars kunde ha blivit fragmentarisk. Eftersom tyngdpunkten ligger på Gamla Testamentet ska många bibelberättelser samsas på scenen, däribland Babels torn, Sodom och Gomorras förstörelse och uttåget genom Röda havet. Många av skådespelarna i den stora ensemblen spelar ett flertal roller var, särskilt utmärker sig Michalis Koutsogiannakis som Herrens ängel, Mina Azarian som Jesus och Carina M Johansson som bl.a. Job och Sara.

Även om också de mest rutinerade teaterbesökarna får sätta sittfläsket på prov under den långa uppsättningen är pjäsen Bibeln minnesvärd av många andra orsaker. Den utmanar såväl tvivlaren som den troende genom att lyfta fram Bibelns existentiella problematik. Genom att peka på tolkningsfriheten som möjlighet och gissel lyckas man aktualisera tanken om att människan aktivt måste finna meningen med livet. Det gör att Rådströms Bibeln i själva verket pågår också flera timmar efter att ljuset har slocknat i teatersalongen.

Elegant om jagets litteraturhistoria

Essä. Ingrid Elam. Jag. En fiktion. Albert Bonniers förlag. 2012.191 sidor.

Att skriva ”jag” i en skönlitterär text är att göra en tydlig positionering. Via jaget inbjuds läsaren till att ta del av karaktärens inre, något som ibland kan kännas som kittlande voyerism. Fast är det faktiskt så enkelt som att ett skönlitterärt jag innebär mer närhet än ett skönlitterärt han eller hon? Redan titeln på litteraturvetaren och kulturjournalisten Ingrid Elams ”Jaget. En fiktion” vittnar om att sanningen är mer komplicerad än så.

I den skönlitterära texten är också det skenbart autentiska alltid fiktion, detta är en av de slutsatser Elam gör framför allt i sin läsning av Karl Ove Knausgårds självbiografiska romanserie ”Min Kamp”. Elams blick är skarp och hon kryssar hemtamt mellan litteraturhistoriens mest kända jagberättare Augustinus, Rousseau, Sapfo, Goethe, Emily Brontë – och i modern tid, Edith Södergran, Majakovskij, Kerstin Ekman och Maja Lundgren, för att enbart nämna några. Resultatet blir en jagets litteraturhistoria som framför allt tar fasta på spänningen mellan sanning och fiktion.

Detta gäller bland annat tendensen att läsa Emily Dickinsons poesi biografiskt, en tendens som det senaste decenniets litteraturforskning har problematiserat och ifrågasatt. Ingrid Elam påpekar att ifrågasättandet av en biografisk tolkning av Dickinsons poesi trots allt inte innebär ”att alla jag är roller”, vilket är en vanlig slutsats, utan ”att ett jag samtidigt kan vara en roll, en fiktion och ett personligt, bigrafiskt jag.” Syftet med ”Jag. En fiktion” är således att bredda tolkningsramen inte bara för det fiktiva jaget utan likväl för det självbiografiska jaget. Lite krasst uttryckt kan man säga att Elam pekar på att det fiktiva jaget aldrig är helt fiktivt och att det självbiografiska jaget aldrig är helt självbiografiskt.

I sammanhanget är det intressant att också betrakta Ingrid Elams skrivande jag. I essäns första del som kort och gott har rubricerats som ”Jag” säger Elam att hon har fått lära sig att använda ordet sparsamt. I akademiska sammanhang kan jaget ofta uppfattas som lite slarvigt, samtidigt kan dess motsats, passivformen (som jag för övrigt använder mig av i denna recension), ibland användas in absurdum, som när akademiker talar om författaren till egna tidigare publicerade verk i tredje person. Trots att Elam sällan använder jaget om sig själv är hennes röst i ”Jaget. En fiktion” tydlig, möjligen för att både tematik och språkbehandling är elegant och väl genomarbetad.

Ingrid Elam är en skicklig essäist som lyckas med konststycket att skriva luftigt och lättläst om ett ämne som lätt kunde ha blivit torrt litteraturvetenskapligt och enbart tilltalande för en liten invigd krets. Med detta sagt är dock ”Jaget. En fiktion” en relativt smal bok som främst riktar sig till läsare som har ett intresse av litteraturhistoria och självbiografiskt skrivande.

Oberoende av vem som läser den bör man dock inte skynda sig igenom ”Jaget. En fiktion”, snarare bör kapitlen begrundas var för sig, i långsam takt. För insprängt i den till synes lätta texten gömmer sig en mängd frågor om människans självuppfattning. Lika mycket som det handlar om synen på författaren handlar det om synen på läsaren. Plötsligt handlar Elams essä inte bara om ett abstrakt jag, utan också om mig som läsare.  

Driven debut om osäkerhet

Wannabe. Sara Jungersten. Schildts förlag 2011. 222 sidor.

Att bli avslöjad som en wannabe är att bli avslöjad som någon som har ambitioner om att bli något man varken är eller kan bli. Med tanke på detta är det modigt av Sara Jungersten att döpa sin debutroman till just ”Wannabe”. Samtidigt som titeln är iögonfallande och lockande inbjuder den till förlöjligande – en egenskap som Jungerstens huvudperson Tove också kan sägas besitta. Den som frivilligt ställer sig på en scen framför hundratals blickar står också inför risken att göras till åtlöje eller kanske ännu värre, att mötas av likgiltighet. Men för Tove är lockelsen stark nog för att hon ska våga utmana ödet.

21-åriga Tove har en liten roll som sångare och dansare vid Wasa Teater, men drömmarna sträcker sig betydligt längre än så. Hennes vilja att komma in på scenskola och bli en seriös skådespelare är så stark att den lamslår henne, men den skapar också ambivalenta känslor gentemot dem som befinner sig utanför teaterkretsarna, i detta fall publiken: ”Tove föraktade dem för att de trodde på det de såg, och älskade dem för att de bekräftade henne.” Jungersten fångar skickligt Toves kluvenhet som verkar bottna i en rädsla att bli avslöjad. Det är inte så mycket omgivningen som verkar tycka att Tove är en wannabe som hon själv, och det är i detta romanens problemställning bottnar: hur ska man nå sin dröm om man på något plan samtidigt betvivlar att man är värd att nå den?

”Wannabe” är en välskriven intrigdriven roman med ett bra tempo, Jungerstens prosa är driven samtidigt som den aldrig hastar fram. Som huvudperson är Tove trovärdig, dynamisk och – uppfriskande nog – inte alltid särskilt sympatisk. Jungersten är inte rädd för att löpa linan ut, Tove tillåts vara både modig och rädd, talangfull och missunsam. Samtidigt går det lätt att känna igen sig i hennes behov av att tillhöra (och romantisera) teatersammanhanget – liknande scnener som Toves försök att verka självklar i öldiset på Ernst har definitivt sina paralleller i studiestäderna runt om i landet. Detta gör att berättelsen berör också långt utanför teatersammanhanget.

Det uppstår ofta en kanske ofrivillig komik när Jungersten beskriver Toves svårigheter att slappna av i sociala sammanhang, här försöker Tove verka bekväm tillsammans med en teaterkollega: ”Toves blick föll på en rolig bild inskickad av en läsare. Den föreställde en vit hund som hoppade på en liten studsmatta. Hons skulle kanske kunna säga något m den. Men hur skulle hon vinkla sitt uttalande? Skulle hon tycka att det var sött? Kanske det vore bäst att säga något om lokaltidningens otroligt banala innehåll?” Samtidigt sätter man nästan skrattet i halsen för Toves osäkerhet är så påtaglig.

Det är roligt att läsa en roman som är förankrad i Vasa och jag hoppas att Jungersten återkommer till staden i framtiden eftersom hon behärskar den som litterär miljö. Vasa, som ibland verkar vilja ge intrycket av att vara en större stad än vad den är, blir på ett plan dessutom analog till Toves strävanden, en parallell som ytterligare förstärker romanens känsla av utanförskap och längtan bort. ”Wannabe” är en debutroman skriven med säker hand, och ett välkommet inslag i den finlandssvenska utgivningen.  

En komplex och lekfull historia

Lacrimosa. Eva-Marie Liffner. Natur & Kultur. 2011. 299 sidor.

Den finska trollungen, flickan, pojken, bortbytingen. Huvudpersonen i Eva-Marie Liffners ”Lacrimosa” har lika många epitet som identiteter. Ibland kallar han sig för Ros, ibland för Rose och andra gånger för Mr. Ross. De många olika skepnaderna skapar nya möjligheter för men skapar också förvirring – vem är han, vem vill han vara, och vad är egentligen hans relation till författaren Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866)?

Liffners romanbygge är synnerligen intrikat men samtidigt lekfullt. Med ett för 1800-talet tidsenligt språk som fullkomligt bubblar av historiska och intertextuella blinkingar sugs man som läsare in i en värld full av motsägelser. Som en parallell till hur huvudpersonen Ros förförs av teaterns masker skapar Liffner en litterär spegelsal där varje reflektion är gäckande samtidigt som de hotar att vilseleda. Tidigt i berättelsen beskriver sig Ros som ”en konstig kropp från första början, en obestämd varelse, född vare sig till djur eller mänska, herre eller dam.” Inte osökt går tankarna både till Virginia Woolfs ”Orlando” (1928) och till Kerstin Ekmans ”Rövarna i Skuleskogen” (1988), två romaner som skildrar karaktärer som korsar bland annat köns- och artgränser. Men den främsta referensen är naturligtvis Almqvists androgyna romankaraktär Tintomara från ”Drottningens juvelsmycke” (1834). Tintomara uppträder på operan den natt då Gustav den III mördas, en händelse som också finns i den dunkla bakgrunden till den historia som berättas i Liffners roman.

”Lacrimosa” kräver med andra ord en hel del av sin läsare. Inte i den bemärkelsen att enbart den som är beläst kan njuta av texten, men – upptäckterna av de många litterära referenserna berikar definitivt läsupplevelsen. Inte minst för att de alltid görs med glimten i ögat, som när huvudpersonen för ett tag lever som kvinna och bestämmer sig för att ta en paus i läsningen av lord Byron för att istället fördjupa sig i fru Wargs ”Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber” och den ironiska berättarrösten konstaterar: ”En Ros blev en Rose.” Här flirtar Liffner med Gertrude Steins berömda formulering ”Rose is a rose is a rose” samtidigt som hon skickligt ställer frågor om individens identitet. Är Ros och Rose samma person? Ligger skillnaden enbart i bokstaven ”e” eller kan det också vara så att omgivningens reaktioner bidrar till huvudpersonens upplevelse av sig själv?

Förutom Ros är den redan nämnde svenska författaren Almqvist en annan viktigt, men svårfångad, karaktär i ”Lacrimosa”. Hans funktion ter sig som både perifer och central, å ena sidan är det han som räddar den föräldralöse Ros från ett liv i misär, å andra sidan försvinner han gång på gång ur berättelsen för att bara figurera i Ros drömmar. På samma vis är romanens titel är också mångfasetterad. Lacrimosa är latin för att gråta eller vara fylld av tårar, men det är också en del av en sats i Mozarts requiem i d-moll. De tårar som fälls i ”Lacrimosa” fälls bland annat över den vackra skådespelerskan Emilie Höqkvist som blir föremål för både Almqvists och Ros kärlek.

Eva-Marie Liffners ”Lacrimosa” som nominerades till Augustpriset 2011 bjuder på en alldeles unik läsupplevelse. Berättelsen vecklar ut sig som ett skickligt ihopvikt skrivblad, berättarplanen är många men den röda tråden är Ros. Ros blick på världen och på sig själv och den åldrade Mr. Ross tillbakablickar på sin ungdomstid. På samma gång är detta bara två detaljer i romanen. Liffner serverar också ett mysterium i form av en försvunnen kropp och en tom grav. På så vis tar sig inte bara Ros sig flera skepnader, utan även romanen. Den smyger runt och talar till läsaren från kulisserna, svår att lokalisera, men med en utsökt lockande röst.