Brett utbud på Göteborgs Internationella Filmfestival

Den trettiofemte internationella filmfestivalen i Göteborg 2012 sparkades igång fredagen den 27 januari med den svenska öppningsfilmen ”Avalon”, skriven och regisserad av debutanten AXEL PETERSÉN och med JOHANNES BROST i rollen som den avdankade festfixaren Janne. Svensk film har alltid varit ett viktigt inslag i vad som idag är nordens största filmfestival, men varje år har man också ett flertal specialteman. Denna gång fokuserar man bland annat på den arabiska våren och på nya oberoende dokumentärer från Kina.

Det är inte det enklaste att välja mellan över 400 filmer, mitt angreppssätt är dels att försöka se filmer från flera olika kategorier, dels att besöka flera biografer. Filmerna visas på tio biografer runt om i Göteborg. Att se minst en film i den anrika biograf Draken som bara är öppen under festivalen och som också fungerar som dess nav är självskrivet för många festivalbesökare. Draken är en biosalong i gammal stil byggd i mitten av 1950-talet med över 700 sittplatser och en hundra kvadratmeter stor bioduk. Byggnaden är ritad av Nils Einar Eriksson, en arkitekt som också har ritat Göteborgs vackra konserthus.

Martina Moliis-Mellberg har studerat litteraturvetenskap vid Åbo Akademi och filmvetenskap vid Göteborgs Universitet och besöker nu festivalen för fjärde gången. Denna gång finns bara ett fåtal filmer med på hennes lista men tidigare år har Moliis-Mellberg varit en av dem som har sprungit mellan biograferna för att hinna med sitt späckade schema.

Är det någon film du ser fram emot särskilt mycket i år?

- Mina förväntningar är kanske inte så höga på någon specifik film, men jag är väldigt nyfiken på ”The Artist”. Den verkar tilltala många så den ser jag fram emot.

”The Artist” (regi och manus: Michel Hazanavicius), som nyligen nominerades till hela tio Oscars bland annat för bästa film och bästa regi, är något så ovanligt som en modern stumfilm. Filmen utspelar sig i Hollywood under några år kring 1930 och handlar skiftet från stumfilm till talfilm.

Moliis-Mellberg påpekar att det tyvärr har blivit lite svårare att delta i Göteborgs filmfestival som student eftersom biljettpriserna hela tiden höjs. I år kostar en biljett ungefär nio euro vilket är en höjning med en euro från fjolårets biljetter.

- Men Göteborgs Filmfestival är ändå min favoritfestival, det är fint att se hur hela staden lever upp och blir involverad. Det är verkligen en festival som engagerar allt från caféer till kollektivtrafik.

Västtrafik som ansvarar för kollektivtrafiken i Göteborg erbjuder precis som tidigare år mycket förmånliga spårvagnsbiljetter till festivalbesökarna och på stadens caféer och krogar ordnas filmfrågesporter och andra filmrelaterade evenemang.

Med ett så digert program kunde man tycka att det borde vara svårt att sålla bland de drygt 400 filmerna. Ann-Katrin Perschbacher som också studerar i Göteborg skakar dock på huvudet när jag undrar om det var svårt att göra upp ett schema.

- Jag tycker faktiskt inte att det var särskilt svårt att välja, men i år kommer jag bara att se tre stycken. Jag bläddrade bara i katalogen och valde dem jag först fastnade för, en av dem är ”Without”.

”Without” (regi och manus Mark Jackson) är en amerikansk psykologisk thriller som handlar om en kvinna som tar hand om en rullstolsbunden man som bor i ett ödsligt hus.

Vid sidan av Sverige och Frankrike är USA det land som presenterar flest filmer under festivalen vilket gör att det kanske inte är så konstigt att många besökares scheman har en amerikansk slagsida. Hälften av de filmer jag själv har sett och kommer att se under festivalen är amerikanska produktioner. Det kan tyckas lite dumt att gå och se filmer som ”The Artist” som trots allt kommer att visas i biografer runt om i Norden. Samtidigt kan det vara lockande att vara bland de första som ser en film också om det är en amerikansk storproduktion.

Finland deltar i år med bland annat ”Iris”, ”Där vi en gång gått” och ”Stars Above” (”Tähtitaivas talon yllä).  

Välpolerat kammarspel

Film. Room 304 (Vaerelse 304). Regi: Birgitte Staermose. Manus: Kim Fupz Aakeson. I rollerna: Mikael Birkkjaer, Stine Stengade, David Dencik, Ariadna Gil, Lourdes Faberes, Magnus Krepper mfl. Danmark. 2011.

I kammarspelet ”Room 304” kretsar handlingen kring ett hotell i Köpenhamn där delen får stå för helheten, rummet för byggnaden. Allt händer förvisso inte i rum 304 och handlingen utspelar sig också bland annat i hotellreceptionen, men i enlighet med filmens avskalade estetik är också spelplatsen mycket begränsad. En handfull karaktärer av olika ursprung och som talar olika språk rör sig i hotellkorridorerna där de möts i vad som kan beskrivas som en psykologisk thriller.

Thrillerelementet består framför allt i att en av städerskorna (Lourdes Faberes) finner en pistol i smutstvätten. På klassiskt vis är det uppenbart att den pistol som presenteras för tittarna i början också kommer att avlossas innan filmen har tagit slut. Spänningsmomentet ligger i ovetskapen om vem av karaktärerna som kommer att bli offer för denna berättartekniska regel – alla är de fångade i samma hus och en av dem kommer sannolikt att dö.

Detta till trots är den oavlossade pistolen inte det mest obehagliga i ”Room 304”, snarare är det de dysfunktionella karaktärerna som står för den kusliga stämningen. Hotellets chef Kasper (Mikael Birkkjaer) har ett utomäktenskapligt förhållande med den också gifta Nina (Stine Stengade). Scenerna som visar deras sexuella möten i hotellrummen bär på en känsla av desperation och destruktivitet. Det finns något väldigt hårt i hur Birgitte Staermose har valt att regissera sina skådespelare eftersom sexscenerna hela tiden balanserar på gränsen mellan närhet och våld.

”Room 304” är vacker och väldigt avskalad i sitt uttryck, stundvis ser vissa scener nästan ut som reklamklipp eftersom de är så välpolerade av fotografen Igor Martinovic som tidigare bland annat har gjort cinematografin till dokumentären ”Man on Wire” (2008) och filmserien Red Riding 1980 (2009).. Detta är både filmens styrka och svaghet. Å ena sidan gör det filmupplevelsen njutbar, å andra sidan innebär det att det skapas en distans till filmens handling vilket gör att det hela aldrig riktigt lyfter. Mikael Birkkjaer gör en bra prestation som den förvirrade men hårt sammanbitna Kasper, och detsamma gäller David Dencik som spelar den formella hotellreceptionisten Martin. Denciks Martin är den karaktär som jag känner mest för under filmens gång. En av de roligaste ögonblicken är när han blir tillsagd av Nina att le och vara trevligare åt hotellgästerna och gång på gång försöker få närmare anvisningar om hur han egentligen ska le.

Staermose som debuterar som långfilmsregissör i och med ”Room 304” gör ett skickligt jobb i att illustrera de olika karaktärernas världsbilder. Handlingen återberättas i flera omgångar från karaktärernas olika perspektiv men resultatet blir ändå inte någon collagefilm – här handlar det inte om att kasta nytt ljus på en och samma scen utan om att rumsligt fördjupa och förankra filmens händelseförlopp i hotellet. I det stora hela är ”Room 304” en lovande långfilmsdebut, men jag hade önskat att den porslinsliknande estetiken inte hade haft en så stark inverkan på karaktärstolkningarna. Slutintrycket blir att ”Room 304” är en snyggt förpackad men något opersonlig historia. Detta är i och för sig helt i enlighet med hur hotell ofta upplevs, så teoretiskt sätt är det ett smart drag, i praktiken gör det tyvärr att Staermoses film inte lämnar något långvarigt intryck.   

Mörkt om social missanpassning

Film. Dark Horse. Regi och manus: Todd Solondz. I rollerna: Jordan Gelber, Selma Blair, Mia Farrow, Christopher Walken, Donna Murphy mfl. USA. 2011.

Todd Solondz är en regissör som inte direkt har blivit känd för att göra upplyftande människoporträtt. I ”Happiness” (1998), en film med en av nittiotalets kanske mest ironiska titlar, skildras pedofili, våldtäkt och depression, och i ”Welcome to the Dollhouse” (1995) utanförskap och mobbning. Med detta som bakgrund framstår Solondzs senaste film ”Dark Horse” som rena solskenshistorien även om den också ser närmare på teman som utanförskap och social missanpassning.

I fokus står den drygt trettioåriga Abe (Jordan Gelber) som bor hemma hos mamma Phyllis (Mia Farrow) och pappa Jackie (Christopher Walken). Han jobbar på sin pappas firma och underhåller sig med att samla på leksaker, ständigt smuttande på en Coca-Cola light. Hans närmsta vänner är två kvinnor i övre medelåldern, mamman och receptionisten Marie (Donna Murphy). Dessutom är han överviktig och kör omkring i en gigantisk knallgul Hummer. Det är med andra ord upplagt för tragedi. Inte främst för att de olika yttre attributen gör Abe till en klassiskt sorglig figur, utan snarare för att den tillförsikt som gör att han i filmens början vågar bjuda ut den vackra Miranda (Selma Blair) sätter honom på hårda prov.

Selma Blair gör en strålande tolkning av den deprimerade och hårt medicinerade Miranda som även hon bor hemma hos sina föräldrar. På typiskt Solondzskt vis får vi aldrig veta varför Miranda är så deprimerad, men så är ”Dark Horse” inte heller någon historia som är baserad på logiska handlingsmönster. Från att vara relativt realistisk går filmen vartefter allt längre mot det absurda. Det är svårt att avgöra när Abe befinner sig i filmens verklighet och när han helt enkelt har somnat i sitt gamla pojkrum och drömmer sig bort.

Solondz kontrar de komiska scenerna i ”Dark Horse” med mörka och tragiska stråk. När Miranda anförtror en hemlighet angående sin hälsa åt Abe och säger att hon inte har berättat det för någon, ”förutom för min ex-pojkvän Mahmoud, förstås” skrattar jag högt. Samtidigt framstår den stackars Abe som ännu mer dömd att misslyckas dels för att hans ”fästmö” har ett underligt nära förhållande till Mahmoud, dels för att han riskerar att smittas av Mirandas åkomma.

Visuellt är ”Dark Horse” en avskalad men exakt produktion som spelar mycket med mönster och klara färger. Karaktärernas kostymer är som förlängningar av deras personligheter, eller kanske snarare, av hur de skulle vilja att deras personligheter var. Abe går omkring i lösa kläder och t-skjortor med stora tryck i hiphop-stil medan den tillbakadragna mamman bär färggranna glasögonbågar och toppar med applicerade glaspärlor. Mia Farrow är för övrigt så skickligt maskerad att hon nästan är oigenkännlig som mamma Phyllis.

I jämförelse med Solondz tidigare filmer är ”Dark Horse” en ganska lågmäld historia, jag tycker dock att den fungerar betydligt bättre än hans senaste film ”Life During Wartime” (2009). De olika perspektiven vänds in i varandra på ett elegant sätt som gör att den som är obekant med Solondz tidigare produktion sannolikt kommer att studsa till ibland, kanske särskilt mot slutet av filmen då skruvarna dras åt ännu hårdare och handlingen blir allt mer absurd. Samtidigt överraskas jag av att Abes öde trots allt inte verkar helt oväsentligt för världen även om det verkar så på filmens övriga karaktärer. Att säga att ”Dark Horse” är en glad film är nog att överdriva, men visst när den ändå en liten, liten strimma av hopp.

Svart komik på franska

Film. Chicken With Plums. Regi och manus: Vincent Parronnaud och Marjane Satrapi. I rollerna: Mathieu Almaric, Maria de Medeiros, Golshifteh Farahani, Isabella Rosselini mfl. Frankrike, Tyskland och Belgien. 2011.

För fem år sedan filmatiserade Marjane Satrapi sin omtyckta seriebok ”Persepolis” (2007) tillsammans med Vincent Paronnaud, då i animerad form. I ”Chicken With Plums”, som också är baserad på en seriebok med samma namn från 2004 (utkom i svensk översättning 2008), berättas historien om violinisten Nassir Ali Khan av levande skådespelare. Men också här förekommer det animerade avsnitt som ofta illustrerar karaktärernas drömmar och fantasier.

Konsertviolinisten Nassir Ali (Mathieu Almaric) vill dö, vilket han också gör sju dagar efter att han har bestämt sig för detta. De sju dagarna han tillbringar instängd i sitt rum är utgångspunkten för ”Chicken With Plums” men från Nassir Alis mörka krypin breder sig också ett flertal andra berättelser ut sig. På ytan verkar det som om Nassir Ali har tröttnat på livet eftersom någon har förstört hans violin, att förlora känslan för att spela förstör också hans livslust. Men violinen är framför allt en symbol för Nassir Alis förflutna som präglas av saknaden efter en ungdomskärlek och längtan efter det liv han är bitter över att ha gått miste om.

I rollen som Nassir Ali ser vi alltså Almaric som tidigare bland annat har medverkat i ”Fjärilen i glaskupan” (2007) och i Bond-filmen ”Quantum of Solace” (2008). Almarics tolkning av Satrapis huvudperson är både vacker och smärtsam. När Nassir Ali i sin depression också vill agera livsvis far blir effekten synnerligen komisk. Almaric kan konsten att balansera mellan ytterligheterna på känsloskalan och samtidigt bibehålla den svärta som trots allt ligger bakom Nassir Alis tafatta försök att göra intryck på sina barn.

Den eklektiska blandningen av tekniker ger ett fräscht intryck och det faktum att de animerade inslagen stilistiskt ser väldigt olika ut skapar dessutom djup åt karaktärerna. Tankarna går till Jean-Pierre Jeunets ”Amelie från Montmartre” (2001), en film som också leker med animerade fantasiavsnitt. Tyvärr når inte ”Chicken With Plums” fram till den briljans som ”Amelie” uppvisar. Filmens första halva har ett bra tempo och en välfungerande balans mellan komik och tragik. Sedan är det som om något går förlorat, scenerna känns utdragna och mer som enskilda episoder än som delar av en sammanhängande berättelse. Det är synd eftersom Parronnaud och Satrapi inledningsvis så väl lyckas med att bygga upp Nassir Alis skruvade universum.  

Personligt om den lilla människan

Sakprosa. Och i Wienerwald står träden kvar. Elisabeth Åsbrink. Natur och kultur. 2011

Elisabeth Åsbrink belönades nyligen med Augustpriset i fackboksklassen för sin bok ”Och i Wienerwald står träden kvar”, en djupdykning ner i 1930- och 1940-talets svenska jude- och flyktingpolitik. Boken baserar sig på de brev som Josef och Elise Ullmann skickade sin son Otto efter att han som trettonåring skickades iväg från oroligheterna i Wien till det trygga Sverige. Eller var Sverige verkligen tryggt? Genom att granska diskussionerna kring den svenska flyktingpolitiken vid tiden kring andra världskriget blottlägger Åsbrink en stramt hållen utrikespolitisk linje. En linje som inte bara dras igenom rädslan för inblanding i kriget utan som även berör den svenska nazismen.

Precis som i fenomenala ”Smärtpunkten” (2009) som handlar om Lars Norén, pjäsen 7:3 och morden i Malexander närmar sig Åsbrink åter sitt ämne genom långsamma cirkelrörelser. Det handlar inte så mycket om att peka på att vissa händelser är perifera som att genom Ottos öde visa hur de små detaljerna också är viktiga beståndsdelar av den stora dramatiken. Ett exempel från skildringen av Ottos öde: hans farväl till föräldrarna på tågperrongen i Wien 1939 är mycket rörande, samtidigt visar skildringen av Ottos svårigheter att skriva brev till sina föräldrar än mer om det faktiska avskedet: ”Plötsligt slutade dagarna göra ont. Att trivas efter ett och ett halvt år i Sverige var en present han inte trott att han skulle få. Nej, han hade inte tid att skriva, eller... kanske. Men inte just nu.” Mitt i den världspolitiska dramatiken är Otto samtidigt en tonåring som försöker anpassa sig i ett nytt land och som får det allt svårare att hantera föräldrarnas ökade desperation som de försöker kamouflera med lättsamma beskrivningar av vardagslivet i Wien.

Också när det gäller bokens andra huvudperson, IKEAs grundare Ingvar Kamprad, är Åsbrink framför allt intresserad av den mänskliga faktorn. Otto fick så småningom anställning hos familjen Kamprad i Småland, en familj som var känd för sina nazistiska sympatier. Ingvar Kamprad blev tidigt medlem i Svensk socialistisk samling. Att judesonen Otto fick anställning hos godsherren och kom att bli som en medlem av familjen synliggör människans ofta motsägelsefulla natur, ett tema som Åsbrink ofta återkommer till.

”Och i Wienerwald står träden kvar” är ett personligt och proffesionellt utfört porträtt av Otto Ullmann och av den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget. Ävan om jag här främst har framhållit Åsbrinks personskildringar bör det nämnas att boken även inrymmer intressant dokumentation bland annat av hur Svenska Israelsmissionens försökte kringgå de nya flyktinglagarna genom att ”omvända” judar till kristna och på så vis ge dem tillträde till Sverige.

Åsbrinks främsta styrka är att hon trots – eller kanske på grund av – den genomgående personliga tonen, lämnar frågan om vem som gjorde fel och på vilket sätt öppen för läsaren att besvara. Här är ett avslutande exempel på hennes förmåga att sätta illustrera hur den lilla människan påverkar samhället i stort: ”När dagarna byter skepnad. När de inte längre består av nyss eller snart, utan faller som sekundvisare måste falla varje ny sekund. När de blir till planlös vandring för att hitta dörren till ett rum som ännu inte byggts – då byter också människan skepnad, förvandlas till väntan och förlorar sig.”