En ödmjuk minnesteckning

Mitt liv som roman. Jan Henrik Swahn. Albert Bonniers Förlag. 2011.

Det självbiografiska minnet har varit ett återkommande ämne i litteraturen de senaste åren med titlar som Torgny Lindgrens ”Minnen” (2010) och Karl Ove Knausgårds självbiografiska svit ”Min kamp” (2009-2010). Minns författaren rätt? Är den självbiografiska texten mer sann än romanen? Detta är bara ett urval frågor som problematiseras i ovannämnda böcker. Jan Henrik Swahns senaste bok ”Mitt liv som roman” börjar med en slående bild: Swahn har under hela sitt liv fört noggranna dagböcker, men plötsligt en dag går de förlorade i en brand. Det enda som återstår är Swahns egna minnen, och författaren beskriver sin lättnad: ”Åh, att få bli av med allt! Vilken pervers njutning, att få räcka ut tungan åt sig själv och utbrista: Tji fick du!”

Förlusten av dagböckerna är dock inte enbart författarens befrielse, det är också bokens snillrika ouvertyr. Eller borde jag kanske romanens snillrika ouvertyr? Att definiera ”Mitt liv som roman” som en självbiografi i traditionell mening ter sig irrelevant, detta eftersom Swahns uppdrag blir att levandegöra sina minnen. När han fäster de självbiografiska händelserna vid pappret formar de oundvikligen en berättelse. Det står författaren fritt att utelämna vad han önskar, de avsnitt han väljer att bädda in i sin text skapar en helhet som på sätt och vis kunde uppfattas som påhittad. Så där kan det väl inte ha gått till, kan man tänka. En poäng med ”Mitt liv som roman” är att det inte spelar någon roll. Det kan ha gått till just så, men det viktiga är att det är så som berättelsen ser ut. Den innehåller varken mer eller mindre än det som Jan Henrik Swahn har valt att skriva om.

För mig som febrilt försöker komma underfund med var jag vill befinna mig i världen är igenkänningsfaktorn i ”Mitt liv som roman” stor. Swahns tecknar en ömsint bild av sig själv som ung, som ständigt på resa med den gammalmodiga kofferten i högsta hugg och aldrig riktigt säker på om den där känslan inombords är lycka eller förvirring: ”Jag trivdes i Belleville, trivdes med att inte umgås med någon enda människa. Eller var jag förtvivlad?” Svaret på frågan är antagligen bådadera – det ständiga vandrandet och letandet efter platsen som ska få allting att falla på plats tycks driven både av en vilja att fly och en vilja att upptäcka.

I många avseenden beskriver Jan Henrik Swahn sig själv som extremt mottaglig för vardagslivets sammanträffanden. ”Min förmåga att tacka ja till vad som helst är känd i vissa kretsar.” säger han på ett ställe. Å ena sidan kunde dock hans inställning tolkas som väldigt medveten eftersom han med vilja ofta förstätter sig i situationer där möjligheten att råka ut för ”oförutsägbara” händelser är väldigt stor. Så bestämmer han sig exempelvis under en resa till Frankrike att promenera ända tills han kommer till havet för att sedan välja att gå till höger eller vänster för att se var han hamnar. Å andra sidan verkar han också ha en sensibilitet som gör honom uppmärksam på människorna omkring sig. Det verkar med andra ord inte bara som om han letar efter absurditeter utan snarare att han är ovanligt uppmärksam på dem. Som om han ville säga att de nog finns där ute, bara du vågar öppna dina grumliga ögon och se dig omkring.

”Mitt liv som roman” är en levande berättad historia där ögonblicksbilderna blir det som binder ihop de skeenden i Swahns liv som i en mer traditionellt berättad självbiografi hade fått stå i centrum. Swahns berättarröst är ödmjuk och närvarande, och när jag läser ”Mitt liv som roman” känns det faktiskt lite som om jag läser författarens dagbok. För när allt kommer omkring är det inte de nitiskt dokumenterade detaljerna som är intressanta, utan allt det andra, allt det där som hos de flesta ofta förblir onedtecknat.  

Combüchen kan berättandets konst

Sigrid Combüchen. Spill. En damroman. Norstedts förlag. 2010

I Sigrid Combüchens senaste roman ”Spill. En damroman” funderar en fiktiv Sigrid Combüchen över sina romankaraktärer som hon bygger upp utgående från några gamla fotografier: ”De var inte särskilt fångande, men här var de. De finns flera dumma sätt att beskriva det på, som 'de ville ha sin historia berättad'. Det ville de inte alls. De ville lämnas ifred.” En av dessa karaktärer heter Hedda och det är hon som står i centrum i Combüchens väv av berättelser. Som ung flicka i det sena 1930-talet flyttar hon till Stockholm där hon utbildar sig till sömmerska samtidigt som hon upptäcker vad det är att vara en människa med en egen kropp och egna begär. I bakgrunden tynar en cancersjuk lillebror långsamt bort omgiven av en dysfunktionell familj.

Hedda är en huvudperson som är lätt att älska. Hon är inledningsvis räddhågsen och vantrivs fruktansvärt i sin nya situation. Men långsamt börjar hon växa in i rollen som ung och självständigt och vändpunkten kommer när hon träffar en bekant till sin storebror, den sexiga och intelligenta Luigi. De inleder en försiktigt passionerad relation som i det utomordentliga kapitlet ”Förförelsen” når sin höjdpunkt och som försätter en rad samtida försök till sexskildringar i grovt underläge.

”Spill” inleds med ett brev adresserat till Sigrid Combüchen. Brevet är från en Hedwig Langmark och vi befinner oss nu i 2000-talet. Hedwig har läst den fiktiva Combüchens roman och känt igen sin familj på fotografiet som beskrivs i texten. Dessa brev utgör en av berättelserna i ”Spill”, och Hedwigs brev varvas med konstruktionen av Heddas liv i Stockholm. Det kan låta rörigt men faktum är att ”Spill” aldrig blir förvirrande trots blandandet av ”fakta” och fiktion (det som utges som fakta inom romanens ramar är självfallet också fiktion vilket gör en kortfattad beskrivning som denna aningen komplicerad). För ”Spill” är lika mycket en roman om berättandets konst som en roman om Hedda.

Att berätta om berättandet eller skriva om skrivandet brukar ofta få etiketten ”postmodernt” eftersom metanivåerna är många och denna typ av texter sägs dekonstruera tanken om att det enbart finns ett rätt sätt att berätta en historia. Samtidigt är det allt utom enkelt att lyckas med konststycket att i en dylik text även bevara någon slags kärnberättelse eller drivkraft som för läsaren framåt – i dekonstruerandet av den litterära texten löper författaren ständigt risken att stöta bort läsaren.

Combüchens ”Spill” lyckas dock galant: berättandet och konstruktionen av berättelser som tema fängslar på samma gång som själva berättelsen om Hedda också fascinerar och snarast lockar till ett snabbt bladvändartempo.

Och visst, även Combüchens text problematiserar berättandet men inte enbart i litterär bemärkelse. I förlängningen ställer romanen också frågor om konstruerandet av det egna minnet och skapandet av en biografi. Var går gränsen för vad en författare får göra för att bli inspirerad? Får hon ljuga om att ha bott i ett visst hus bara för att kunna starta en korrespondens med en av husets tidigare invånare? Får hon hitta på en historia där hon själv är en romankaraktär? Ja, det får hon. Och Sigrid Combüchen gör det med bravur i ”Spill” som nog kan konkurrera om titeln som årets bästa svenska roman.

Finurliga filurer för stora och små

Linda Bondestam & Stella Parland. Gnatto Pakpak. Söderströms förlag. 2010

När den skickliga illustratören Linda Bondestam och den finurliga ordlekaren Stella Parland möts händer något spännande. Det är som om Bondestam förehöll sig till pennstreck och färger på samma sätt som Parland förehåller sig till ord: det är en märklig sorts materia, men materia som man trots allt kan spränga om man bara vågar. I ”Gnatto Pakpak”, som på bokens baksida beskrivs som ”pekbok, krypbok oljudsbok. Bestiarium för 0-100-åringar”, presenteras läsaren/pekaren för en hög märkliga varelser som utmanar sinnena.

Förutom den drömska spindeln på bokens pärm är den första varelsen som möter läsaren den blommiga fjärilsliknande Ambrose Gundilla. Ambrose Gundilla har röda klackskor och säger ”Zwerr Zwerr”. På samma uppslag står Knat Rakk Zolle och ser ut som en kaotisk version av Ambrose Gundilla, och ur hans mun kommer ljudet ”Huhhalurum”. Bondestams och Parlands figurer ska således mötas med alla sinnen. Bilderna tilltalar ögonen, namnen och lätena smakar märkligt på tungan och örat förbryllas av de oväntade bokstavskombinationerna.

”Gnatto Pakpak” är utformad som en pekbok med hårda pärmar och rundade hörn och passar små barn som förundras över ljud och lustiga former. Men boken passar likväl för lite äldre barn, barn som kanske egentligen är tjugofyra eller fyrtiosex eller åttiofem. Inte enbart för att också äldre barn kan uppskatta lekfulla bilder och ramsor utan också för att Bondestams och Parlands filurer leker med typer som kan hittas bland den vuxna befolkningen.

Ett exempel på en sådan filur är ”Drosofilosofilippa”, en tanig stackare med slokande vingar och rödsprängda ögon som spottar ur sig ”Platin Aristìtilis, Platin Aristìtilis, Platin Aristìtilis...” och ser verkligt härjad ut. För mig som i flera år har strukit omkring på institutioner av akademiskt slag är denna filur synnerligen välbekant och i Bondestams och Parlands tolkning ser den mest ut som om den behövde en kopp te och en kram. Drosofilosofilippas ordspyor är även ett gott exempel på Parlands härliga ordhumor och är tilltalande i sin förenklade komiskhet – en komiskhet som dock får andra dimensioner för den som har läst språkfilosofi. Att upprepa eller förvränga ord så att de förlorar sin betydelse är också ett sätt att ifrågasätta språkets beständighet och auktoritet.

Jag kunde räkna upp Bondestams och Parlands alla figurer, men det vore att lura läsaren på en del av upplevelsen eftersom det är verkligt roligt att sitta och läsa namn och ljud högt för första gången samtidigt som man bläddrar i ”Gnatto Pakpak” och upptäcker nya dimensioner av såväl bild som text. Det är en samling underliga insektliknande varelser som möter en i ”Gnatto Pakpak” och Bondestam/Parland bjuder på en sinnlig utmaning för den som vågar kasta allvaret överbord en liten stund.

De sprängda gränsernas berättare

Roberto Bolaño. 2666. Albert Bonniers förlag. 2010. Översättning från spanska av Lena E. Heyman

Berättelsen består av fem delar. I den första delen sammanstrålar några litteraturkritiker i sitt gemensamma intresse för den mystiskt försvunne författaren Archimboldi. I den sista delen får läsaren möte denne författare. Där emellan försvinner och mördas mängder av unga kvinnor i närheten av den fiktiva mexikanska staden Santa Teresa. Spår uppdagas och följs, spår försvinner i den Mexikanska öknen.

Den chilenska författaren Roberto Bolaño avled 2003, endast femtio år gammal, och har numera kultstatus bland såväl läsare som litteraturkritiker. Den postumt utgivna ”2666” var ursprungligen tänkt att publiceras som fem separata romaner men Bolaños närstående fattade efter hans död beslutet om att texterna skulle ges ut i en och samma volym. Resultatet blev ”2666”, en bok som med sina dryga tusen sidor bjuder läsaren på en svindlande resa igenom Europa och Mexiko.

Den värld som öppnar sig i Bolaños roman är en våldsam värld, en plats där ingen är att lita på och där vem som helst, när som helst, riskerar att bli offer för människans destruktiva drivkrafter. Men historien är inte enbart dyster eftersom språket gnistrar av ironiska vändningar och träffande karaktärsskildringar. Den burdusa kvinnliga kongressledamoten Azucena Esquivel Plata uttrycker sig exempelvis i råa metaforer som: ”Vilken jävla brunstig och aidssjuk hora verkligheten är”. Balansgången är svår men Bolaño klarar den utmärkt. Om inte språket sprakade så av berättarglädjen och de fantasifulla metaforerna hade ”2666” nog varit en av de där tjocka romanerna som de flesta aldrig orkar sig igenom, men nu fångar den galant in läsaren i berättelsens nät.

När man försöker sammanfatta en läsupplevelse som har sträckt sig över tusen sidor till en koncis recension på några tusen tecken så kommer man att utelämna det allra mesta. För att något av läsupplevelsen ändå ska kunna illustreras här vill jag lyfta fram den del av romanen som drabbade mig mest. Avsnittet går under rubriken ”Brotten” och består av en drygt trehundrasidig skildring av alla de kvinnomord som äger rum i Santa Teresa mellan åren 1993 och 1997. Detta varvas med skildringar av polisarbetet men det är ändå morden som utgör den största delen av avsnittet. Till en början läser jag varje beskrivning mycket noggrant: vad flickorna hade på sig, vart de var på väg, vem som saknade dem. Men efter kanske tjugo beskrivningar händer något med läsningen. Berättelserna liknar varandra för mycket, sättet flickorna har mördats på liknar varandra för mycket, jag kan omöjligen ta in flera beskrivningar. Men ändå fortsätter de. Och fortsätter.

Det är i detta jag kan uppleva det som har gjort Bolaño till en så omtalad författare: detta att inte sluta berätta, att inte hålla tillbaka utan låta de fruktansvärda mordskildringarna täppa till öron och ögon på läsaren. I ”2666” tänjer Bolaño på läsarens tålamod men desto mer på den litterära formen. Till skillnad från mycket annan litteratur som utkommer idag gör han det dock inte genom att begränsa sig och skriva minimalistiskt. Nej, han gör det genom att låta berättelsen koka över. Brännas fast på botten av kastrullen. På läsarens näthinna.

Svulstigt och pretentiöst

Louise Boije af Gennäs. Högre än alla himlar. Albert Bonniers förlag. 2010

Louise Boije af Gennäs första roman på nästan tio år, ”Högre än alla himlar”, är den första i en trilogi som kommer att täcka 2000-talets första decennium. Ett ambitiöst projekt som Boije af Gennäs närmar sig genom att skildra relationer och förvecklingar i en liten vänkrets i centrala Stockholm. När romanen inleds inväntar vänkretsen millennieskiftet med spänning i en lyxig våning på Norr Mälarstrand – Stockholm är iskallt och vackert och såpan kan börja.

För tyvärr är det det främsta intryck jag får av ”Högre av alla himlar”, karaktärsgalleriet känns forcerat och försöken till dramatik är bara ytskrap på romanens glassiga Stockholmsyta. Redan i romanens första kapitel där Boije af Gennäs försöker sig på att göra en modern tolkning av Strindbergs berömda inldening av ”Röda rummet” får jag en hänvisning av vad läsupplevelsen kommer att bestå av: en salig blandning av svulstiga metaforer och banala karaktärsskildringar. Eller vad sägs om följande beskrivning: ”Stockholm låg utspillt till höger om honom i glittrande ljus och färger och påminde om ett utvält juvelskrin med pysselpärlor över en midnattsblå sammetsduk på något jättelikt dagis i skyn.”

Boije af Gennäs lyckas med konststycket att samtidigt bjuda på för mycket och för lite. I grunden är det inget större fel på själva berättelsen, problemet är att den saknar gestaltning. Från de metafortjocka styckena som bokstavligt talat får mig att vrida mig i plågor kastas jag vidare till de alldeles för detaljerade beskrivningarna av karaktärernas handlingar, som i denna skildring av vännernas gemensamma julfirande: ”De rörde ihop florsocker och lite vatten i en stor skål, rullade ihop smörpapper till strutar och la över sockerglasyren i mindre skålar. Sedan doppade barnen i karamellfärg, rörde ihop glasyren och hällde över den i strutarna så att de fick en strut med rosa färg, en med ljusgrön, en med gul och en med vit.”

Det är kanske meningen att dylika stycken ska bjuda på detaljrikedom, men resultatet är helt enkelt för mycket information. Om syftet är att visa ett panorama kunde slutprodukten snarare liknas vid en lång lista. På samma sätt är Boije af Gennäs tidsmarkörer sällan annat än uppräkningar av låtar som snurrar i radion, låtar som inte sällan på ett väldigt krystat sätt citeras av karaktärerna som för att visa hur självklara deras existens är i samtiden. De politiska händelserna fungerar en aning bättre, skidringen av den 11 september fungerar i jämförelse relativt bra och ger ett visst djup åt karaktärerna.

För att inte helt slänga ”Högre än alla himlar” på komposthögen kan jag medge att det blir lite bättre efter de första kapitlena. Mot min vilja blir jag smått nyfiken på vad som ska hända med den homosexuelle Jalle och hans homofobiske vän Victor och på den unga bångstyriga Liv. Men problemet är bara att det inte händerså mycket. Och om ”Högre än alla himlar” är tänkt att fungera som ett etablerande av en idyll som ska spräckas i de två kommande romanerna kan man fråga sig om inte 525 sidor är lite att ta i.

Jag kunde avsluta den här recensionen med att knyta en fin rosett på det hela och påpeka att det säkerligen finns läsare som skulle uppskatta ”Högre av alla himlar”, att den trots sin ytlighet är en tjock bok som man kan sjunka in i, att den är ett helt okej tidsfördriv. Men istället kan jag hänvisa till någon av Boije af Gennäs tidigare romaner som ”Stjärnor utan svindel” från 1997. Jag kunde också säga att tanken var god, men sådana argument räcker liksom inte till när det handlar om etablerade och omtyckta författare. Bjuds det på bättre gestaltning i framtiden så kan vi kanske diskutera saken. Men i nuläget fungerar det inte.