Ojämnt om rastlös ungdom

Samma Flod. Jaan Kaplinski. Översättning Enel Melberg. Natur & Kultur. 2009.

Den estniske författaren Jaan Kaplinski (f. 1941) har efter flera decennier som aktiv skribent etablerat sig som en av Estlands ledande essäister och poeter. På senare år har han även börjat ägna sig åt prosa och i ”Samma flod” väver han samman sitt eget biografiska material till en slags utvecklingsroman. Istället för att skildra sitt liv från den tidiga barndomen fram till de sena ungdomsåren väljer dock Kaplinski att fokusera tiden kring en enda sommar i början av 1960-talet.

Det är Estland under den sovjetiska ockupationen, det är intellektuellt utmanande studentkretsar och inte minst är det den namnlöse huvudpersonen som försöker skapa sig en plats i världen. Den vilsne studenten som i ena stunder tycker sig förälskad i väninnan Malle och i nästa stund är beredd att slänga sig i floden är en minst sagt självmedveten karaktär. Varje sekund av hans liv upplevs starkare än den förra och Kaplinski är skicklig på att beskriva känslan av desperation som är en av tonårens färmsta kännetecken.

Huvudpersonen kanske hans största intresse är filologi, ett ämne som han studerar vid universitetet i Tartu. En dag introduceras han för Läromästaren, en gammal intellektuell som bjuder på utmaningar och som utövar en nästan erotisk dragningskraft på honom. Diskussionerna blir många och långa och tyvärr inte så givande att läsa. Dialogformen är inte Kaplinskis starka sida och att sida upp och sina ner läsa om karaktärernas idéer om religion och politik känns nästan som att plugga anteckningar. Det finns inget egentligt flöde i samtalen som ter sig väldigt stela. Det är synd att romanen inleds med en drös av dessa avskräckande diskussioner eftersom de längre fram i romanen inte innehar en lika viktig plats.

Det jag tycker bäst om i ”Samma flod” är Kaplinskis beskrivningar av huvudpersonen i relation till den miljö han vistas i. Cykelturerna till släktingarna på landet och de otaliga promenaderna i Tartu fungerar effektivt som bekgrund till hans kaotiska inre liv. Miljöerna liksom glider förbi och förstärker känslan av huvudpersonens litenhet i världen samtidigt som de sätter färg på bilden av Estland som i mitt eget fall är väldigt liten och nästan frimärksaktig.

Under min läsning av ”Samma flod” kastades jag mellan att i ena stunden sympatisera för Kaplinskis huvudperson och i nästa förakta hans nästan narssicistiska inställning. Han är besatt av att känna och av att känna att hans känslor är ”äkta” samtidigt som han intalar sig att han ska bli en harmonisk människa så fort han får sexuell erfarenhet. Än kastas hans känslor iväg på den stackars karaktären Malle som verkar alldeles hopplös i sin oförmåga att påverka deras gemensamma situation och än kastas de mot Läromästaren. Dessutom blir han bekant med den vackra Esther som han också blir handlöst förälskad i.

Än floden då? Är det som Euklides säger så att vi aldrig kan kliva ner i samma flod två gånger? Är det floden eller människan som förändras eller kanske båda? Flodens symboliska betydelse i Kaplinskis roman är stor och ger utrymme för ett flertal tolkningar. I ”Samma flod” tycker jag trots allt att floden så att säga är en aning för lång och bred. Romanen ger ett spretigt intryck som jag inte blir av med trots att den också bjuder på stunder av inkännande beskrivningar av ungdomens patos och rastlöshet.

Uppfriskande klassiskt

Tjuvarnas stad. David Benioff. Översättning Ulf Gyllenhak. Forum förlag. 2008. 247 sidor.

Jag kan tycka att det är sällsynt att hitta en riktigt bra och välskriven ny berättelse som har alla de där klassiska ingredienserna: spänning, humor och djup. I den ryska litteraturen finns det många exempel på dylikt berättande, både att läsa Dostojevskij och den något modernare Pasternak är för mig som att suga på en riktigt god karamell och hoppas att den varar länge.

Ibland känns det kanske lite väl förutsägbart, det ska vara sprit, kyla, snabba repliker och märkliga karaktärer med egensinniga yrken. Den amerikanske författaren med det ryskklingande efternamnet David Benioff lyckas dock ta tag i dessa något slitna detaljer och berättaren historia som känns allt annat än gammal och dammig.

Det är tidigt 1940-tal och de tyska trupperna har redan länge varit stationerade utanför Leningrad eller ”Piter” som staden kallas av sina invånare. Den sjuttonårige Lev har tillsammans med sina vänner precis plundrat liket av en tysk soldat som bokstavligt talat har kommit som fallen ur skyarna när han blir ertappad. Skräckslagen förs han till fängelset i väntan på avrättning. Till fängelsecellen kommer också en annan ung man, den deserterade soldaten Kolja, som med tanke på omständigheterna verkar förvånansvärt munter. Istället för att avrättas ombeds de bägge fångarna av en trött överste att leta reda på ett dussin ägg till dennes dotters bröllop som ska äga rum om en vecka.

Detta är startpunkten för Benioffs historia som ska föra läsaren på ett äventyr av sällan skådad like. Det är uppfriskande att ta del av en berättelse som verkligen lyckas kittla med sin uppfinningsrikedom utan att kännas krystad. De två huvudkaraktärerna Lev och Kolja är ett omaka par som dock visar sig har ett gemensamt intresse för litteratur. Benioff är uppenbarligen medveten om att han står i tacksamhetsskuld till författare som Gogol och Pusjkin men har klarar ändå av att berätta sin historia utan att den lider av någon större prestationsångest.

Där exempelvis ”Vindens skugga” av Carlos Ruiz Zafon känns nästan groteskt svulstig i sina referenser till världslitteraturen lyckas Benioff i ”Tjuvarnas marknad” utmärkt med balansera de ryska klassikerna med sitt eget bidrag. Med ett lekfullt allvar skildrar han jagberättaren Levs ständiga introspektion: ”Jag vet att jag såg löjlig ut med en kniv i handen när alla andra har gevär och kulsprutepistoler. Jag tänker att det här är inte klokt. Jag befinner mig mitt i en strid och jag är medveten om mina egna tankar, jag oroar mig över att jag ser löjlig ut med en kniv i handen när alla andra har gevär och kulsprutepistoler”. Lev förlitar sig på den något äldre och erfarnare Kolja och det bildar ett ganska besynnerligt par.

”Tjuvarnas stad” kommer kanske inte att bli någon ny ”Doktor Zjivago” men det är trots det en roman som känns oerhört uppfriskande med skickligt berättade historia. Det är den första boken som ges ut av David Benioff på svenska och förhoppningsvis blir det inte den sista. Det är länge sedan jag har slukat en roman så som jag har slukat denna gastkramande men roande äggjakt i staden Piters krigshärjade utkanter.

Läsvärt men ojämnt

Doktor Mumbai. Jukka Behm. Översättning Camilla Frostell. Forum bokförlag. 2009.

När den indiskfödde barnpsykiatern Satish Rao går till jobbet en morgon läser han följande mail: ”Du ska dö – U are Ded.” Mordhot är inte ovanliga i ett yrke där man har att göra med omhändertagna barn och trasiga föräldrar och till råga på allt har Satish nyligen publicerat en uppmärksammad bok om barnuppfostran. I boken, som heter ”Ge mig nya föräldrar”, uppmanar Satish bland annat till närhet och beröring mellan barnet och föräldrarna vilket orsakar ett ramaskri i den finlädska publiken.

Det här är en del av bakgrunden till den finske författaren Jukka Behms skildring av en dag i Satish Raos liv, ”Doktor Mumbai”. Jukka Behm är frilansjournalist och vann 2008 pris för sin debutroman i den finländska avdelningen av den stora nordiska tävlingen om bästa samtidsroman. Tävlingen ansågs ha varit ett misslyckande enligt den svenska juryn som inte tyckte att någon av romanerna nådde upp till förväntlingarna. Trots det var Behm en av dem som garanterades utgivning i de nordiska länderna och nu har boken också kommit i svensk översättning av Camilla Frostell.

För att skapa distans till det finländska samhället och den helsingforsiska miljön väljer Behm att berätta sin historia genom Satish Rao som har kommit till Finland via diverse europeiska länder. I Finland har han hittat kärleken i form av Jonna samt hennes två barn från ett tidigare äktenskap och nu väntar paret barn tillsammans. Satish iakttar sin omgivning med en vilsen misstänksamhet och han verkar inte riktigt förstå var han har hamnat – det grådystra vinterhelsingfors där hans patienter tycks må allt sämre fungerar som en tung och deprimerande bakgrund till hans inrutade liv.

Genom kontrasterna mellan Satish och den finlänska miljön bygger Jukka Behm upp de klassiska motpolerna öst och väst på ett sätt som känns en aning förlegat. Om den ”indiska blicken” är tänkt att fungera som en samhällskritisk ögonöppnare så är den en väldigt svag sådan. Att Finland har problem med alkoholvanor har väl knappast undgått någon och att barn som växer upp med trasiga föräldrar far illa är knappast heller någon ny sanning. Den största kängan riktas mot hur psykvård av barn oftast innebär tung medicinering.

Trots den något trevande samhällskritiken kan jag uppskatta berättandet och språket i ”Doktor Mumbai”, Behm lyckas med hjälp av sina fragmentariska men samtidigt raka beskrivningar med att skapa en pockande stämning som skapar nyfikenhet inför vad som komma skall.

Karaktären Satish är också rätt sympatisk att ha att göra med och för det mesta känns han väldigt levande: ”Satish suckade. I sitt arbete hade han lärt sig att låta suckarna gå inåt så att patienten lade märke till dem.” Denna beskrivning är väldigt talande eftersom jag upplever Satish som en väldigt passivt agressiv figur till skillnad samhället omkring honom. I det finländska samhället agerar man ut agressiviteten på ett sätt som ofta får fatala följder, så också i ”Doktor Mumbai”. Och antagligen har Satish Rao rätt, många finländare skulle nog må bra av lite mindre alkohol och lite mera närhet och beröring.

Orhan Pamuks "Pappas resväska"

Pappas resväska. Orhan Pamuk. Norstedts förlag. 2008

Den lilla volymen ”Pappas resväska” innehåller tre tal av Orhan Pamuk, däribland nobelpristalet från 2006. Det känns bra att de stora svenska förlagen också kan ge ut mindre samlingar som denna, att alla samlingar inte behöver vara ”complete and unabridged” som det så fint heter på engelska. Ibland behövs det böcker som ser små ut men som istället kan öppna stora världar hos läsaren.

Det centrala temat i de tre valda talen av Orhan Pamuk är skrivandet. Skrivandet som ett oundvikligt val, skrivandet som liv. Titeln på samlingen är också titeln på nobelpristalet och syftar på en resväska fylld med anteckningsblock som Pamuk fick av sin far två år innan han dog. Väskans innehåll fick en laddad innebörd för Pamuk som hade svårt med tanken på att tvingas omskapa bilden av sin far. Själv hade han valt att bli författare medan han visste att fadern hade gett upp sina skrivarambitioner och istället satsat på familjelivet – något som hade skänkt honom stor lycka.

”För att kunna bli författare måste man före allt vad tålamod och plågsamma kval heter känna en inre betvingande lust att dra sig undan alla vardagsbestyren och stänga in sig i ett rum”, skriver Pamuk i samma tal. När han närmar sig sin fars resväska är det med kännedomen om att fadern inte har kunnat göra detta, han har istället skrivit med en familj svansande i hälarna.

Tänk om läsningen blir en besvikelse? Genom att ställa frågor som denna frågar Pamuk samtidigt om det är någon idé att skriva om man saknar uppskattande läsare. I hans eget fall är detta förstås inget problem, redan innan han mottog nobelpriset i litteratur var han en omtyckt och läst författare. Det verkar dock som om skrivandet är en så svår åkomma att det inte går att undvika den oberoende om man har läsare eller inte.

”Pappas resväska” kunde med fördel användas som inspiration i skrivarsammanhang av olika slag, efter min läsning fick jag en enorm lust att göra som författaren säger – låsa in min i ett rum och bara skriva. Pamuk beskriver skrivandet som ett jobb man måste hänge sig åt men också som ett slags kall som ger en enorm glädje. Precis som Pamuks pappa hade en hemlig resväska fylld med text kan alla människor tänkas ha ett likande utrymme i sig, det är bara det att alla inte har ett behov av att uttrycka det.

Till sist ett avslutande citat ur talet ”Den implicerade författaren”: ”På ett ögonblick har jag lämnat vår vanliga värld och tagit mig över till den andra, vidsträckta, fria världen, och för det mesta vill jag varken fara tillbaka eller komma till slutet på romanen och därmed också slutet på denna andra värld som blir allt större och större.”

Hudlös Norén längtar hem

En dramatikers dagbok. Lars Norén. Albert Bonniers förlag. 2008

Det börjar med att ett av två fotografier på pärmens insida lossnar och när jag har kommit halvvägs genom boken lossnar också pärmen. Debatten kring Lars Noréns tegelsten ”En dramatikers dagbok” har gått het i rikssvenska medier dels på grund av dess omfattning och dels på grund av att Norén inte bara skriver om sitt eget privatliv utan också kommenterar en stor del av Sveriges kulturelit.

Från mitt perspektiv som relativt oinsatt i det rikssvenska kulturklimatet ter sig de så kallade uthängningarna dock ganska ointressanta. Norén må tycka att journalist X har dålig klädsmak och är oartig men faktum är att dessa kommentarer ganska snabbt slutar att intressera och blir en del av det som Norén försöker skildra: vardagen och dess vedermödor.

Det väsentliga är enligt min mening inte vad som sägs utan snarare att det sägs – Noréns dagbok aktualiserar viktiga frågor kring vad som är intressant och nödvändigt att publicera. På samma sätt som den fysiska boken lossnar från sin pärm skildrar Norén sin upplevelse av omgivningen: hudlöst, nära och utan föreställningar. I detta avseende blir titeln mycket talande, det handlar om en dramatikers dagbok och det är också beskrivningen av arbetet som dramatiker och inte de små vardagssysslorna som intresserar mig mest.

Under repetitionerna av de pjäser Norén regisserar under de fem år som skildras låter han läsaren ta del av tankar om teatern som rum och uttrycksform. Han närmar sig de ofta okända skådespelarna genom dans och musik, han vill att de ska kämpa och utmana sig själva, inte bara som skådespelare utan också som människor.

Detta krav på äkthet och vilja att kämpa är något som löper över dagbokssidorna som en röd tråd. Norén kräver inte mycket av sin omgivning, han kräver allt. Och när han inte får det blir han ångestfylld och deprimerad: ”Vad ska jag göra med den här dagboken? Boken är jag. Jag är boken. Men bara på det sätt som jag ser mig själv när jag skriver den.” ”En dramatikers dagbok” visar ett av Noréns ansikten och detta ansikte är både väldigt sorgset och rastlöst, det längtar efter trygghet och efter ett hem som inte finns.

Att pärmen lossnade efter att jag hade läst halva boken är dock tyvärr inte bara symboliskt för Noréns hudlöshet. Det är också ett tecken på att det var allt boken klarade av, i dubbel bemärkelse. Jag förstår att Norén försöker ge en känga åt det enligt honom lata kulturetablissemanget genom att ge ut en tegelsten av det här slaget, jag tvivlar på att de recensenter som skrev förstadagsrecensioner kan ha hunnit igenom boken innan deadline. Det innebär dock inte att man som läsare inte får ställa vissa krav på bokens innehåll. 2700 sidor är helt enkelt för mycket.

Efter halva boken är det inte längre intressant att läsa om dramatikerns trimmande av rosenbuskar på sommarstället på Gotland. Det som jag inledningsvis tyckte var intressant överskuggas efter en tid av bokens omfattning och det är synd. För bland dagboksanteckningarna finns det många viktiga och intressanta betraktelser av samtiden, teatern och livet. Tyvärr tror jag dock inte att många kommer att orka igenom ”En dramatikers dagbok” och tyvärr tror jag inte att de som gör det kommer att kunna ta till sig de betraktelser som faktiskt är värda att publicera. Norén har både ett stort ego och en djup självmedvetenhet. Självmedvetenheten är dock i detta fall inte tillräckligt djup för då hade han också kommit ihåg uttrycket ”kill your darlings”.