Tankeväckande dystopi

Litteratur. En tid för mirakel. Karen Thompson Walker. Översättning från engelska av Ulf Gyllenhak. Norstedts förlag. 2012. 282 sidor.

Den amerikanska debutanten Karen Thompson Walkers första roman ”En tid för mirakel” baserar sig på en förträfflig idé: som en blixt från klar himmel visar det sig att jorden har börjat snurra långsammare och att dygnen blir längre för varje dag som går. Till en början reagerar folk med en blandning av panik och tillförsikt – medan vissa flyttar ut i öknen för att leva i enlighet med de förlängda dygnen väljer de flesta att stanna i sina hem och fortsätta sina dagar utgående från en tjugofyratimmars dygnsrytm. Bland dem finns den elvaåriga huvudpersonen Julia som bor med sina föräldrar i en liten stad i Kalifornien.

Det är ett skrämmande scenario som målas upp i ”En tid för mirakel”. När både dagar och nätter blir längre påverkas allt som lever på jorden. Fåglarna mister sin kurs och dras långsamt ner mot marken, men också människorna reagerar på de utdragna dygnen. Plötsligt får folk svårt att stå emot sina impulser, parallellen till den förpubertala Julia som befinner sig i det förvirrande gränslandet mellan barndom och tonår är effektfull. Medan världen runt omkring Julia sannolikt är på väg mot fördärvet upplever hon att också hennes egen värld är långt ifrån perfekt: plötsligt framstår hennes föräldrar som vanliga, bristfälliga människor, Julias vänner sviker henne och dessutom upplever hon den första bitterljuva kärleken. Men samtidigt som jordens insaktning blir en metafor för Julias upplevelser kan man också läsa in en samhällskritik i Thompson Walkers roman. Vi har länge låtit våra liv drivas av egoism och även om vi försöker bättra oss är det möjligt att det redan är för sent. Naturen saknar människans förmåga att förlåta.

”En tid för mirakel” berör både som ungdomsskildring och som dystopi, detta till trots har jag några förbehåll. Att det förekommer en del språkliga klichéer kan jag ha överseende med, däremot blir jag besviken över hur Thompson Walker skyndar igenom romanens avslutande scener. Rent berättartekniskt hade jag uppskattat om samma tempo hade hållits romanen igenom, även om det kan ligga en tanke bakom att berättartakten ökar i samma takt som romanvärldens dygn förlängs. Det ökade tempot gör tyvärr att flera av bikaraktärerna slarvas bort mot slutet.

Ett annat problem som Thompson Walker dock inte kan belastas för är den svenska översättningen. ”En tid för mirakel” har översatts i rekordtakt och ges samtidigt ut världen över. Ulf Gyllenhak är en namnkunnig översättare, men när jag redan på första sidan reagerar på att han har översatt engelskans ”still” med ”fortfarande” istället för ”längre”, något som kan verka som en petitess men som gör meningen ologisk, undrar jag om Gyllenhak har jobbat under större tidspress än normalt. De små översättningsmissarna, som när han skriver ”skateboardbräda” istället för ”skateboard”, är som inande myggor som stör läsningen och det är synd. För även om jag har vissa reservationer är ”En tid för mirakel” en säregen och tankeväckande berättelse som utmärker sig i debutantbruset.  

Glasklar sextiotalsskildring

Anne B. Ragde. Jag ska göra dig så lycklig. Översättning från norska av Margareta Järnebrand. Forum förlag. 2012. 277 sidor.

Det är en dramatiskt sett mycket effektiv spelplats som Anne B. Ragde har valt för sin senaste roman ”Jag ska göra dig så lycklig”: 1960-talets nybyggda bostadshus. Bostadshuset med all sin bekvämlighet symboliserar modernitet och nytänk, men samtidigt instängdhet och uniformitet. I trappuppgång A där Ragdes roman utspelar sig bor åtta familjer, men framför allt, sju hemmafruar. Fru Åsen städar trappan stup i kvarten och har pyntat sitt hem med en gigantisk innefontän, fru Larsen kommer från England och drygar ut dagskassan genom att frisera grannskapets kvinnor, och den attraktiva Peggy-Ann Foss strosar enligt ryktet omkring naken i sin välbonade bostad. Den åttonde bostaden präglas däremot av hemmafruns frånvaro där änkemannen herr Karlsen lever ensam med sin försummade dotter.

”Jag ska göra dig så lycklig” är en kollektivroman där berättarrösterna ständigt växlar, ett berättargrepp som låter läsaren vandra runt i bostadshuset som en osynlig främling. Föga förvånande är det sällan så bra ställt som det verkar bakom de stängda dörrarna, hemma hos familjen Berg, till exempel, där Astrid och de två sönerna Geir och Jan-Ragnar lever i ständig skräck för den diaboliska pappan Fartein. Trots det älskar Astrid sin man, eller åtminstone är det vad hon intalar sig: ”Han var så ofattbart stilig, det var ett under att han var hennes, och ibland kysste hon sin vigselring, ömmare än han någonsin hade låtit henne kyssa honom.” Ragde illustrerar här skickligt Astrids ambivalens inför sin livssituation – hon har inget annat val än att försöka älska sin man, samtidigt blir den materiella symbolen för deras kärlek, vigselringen, det som i praktiken blir föremålet för hennes känslor.

Det materiella har en stor betydelse för invånarna i bostadshuset. Hemmet är på gott och ont kvinnornas domän, det är där de är fängslade men också där de har möjlighet att ge uttryck för sin kreativitet. Denna kombination av tvång och frihetsbehov skapar en givande dynamik som driver romanen framåt och det blir aldrig tråkigt att följa Ragdes familjer även om det egentligen inte händer särskilt mycket. Spänning skapas också av karaktärerans relationer till varandra, dessa präglas av en kombination av nyfikenhet, missunsamhet, skam och stolthet över det egna hemmet. Alla sneglar lite snett på varandra, så där som man gör i hyreshus, men samtidigt finns där även en underliggande gemenskap som särskilt träder fram i slutet av romanen.

Titeln på Anna B. Ragdes roman är träffande: ”Jag ska göra dig så lycklig” är en mening som innehåller både ett löfte och ett hot. Viljan att skapa ett lyckligt hem blir också övermäktig för vissa av karaktärerna, den blir som ett ständigt krav som utmynna i allt från motvillig sex med den äkta mannen till verkligt våld, ofta riktad mot barnen. Men i Ragdes trappuppgång är ingenting svartvitt, även om romanen lyfter fram de destruktiva krafterna i kärnfamiljen pekar den lika mycket på individens möjlighet att göra revolt genom små, små handlingar. Som att gå naken i sin bostad, till exempel. Eller som att ställa sig lite för nära den unga mannen som har kommit för att installera ett titthål dörren.

Ett nästan mänskligt monster

Litteratur. Carl-Johan Vallgren. Havsmannen. Albert Bonniers förlag. 2012. 275 sidor.

När ett monster dyker upp i en berättelse rubbas romanvärldens normalitet. Innan romankaraktärerna får veta att monstret finns är de endast tvungna att förhålla sig till varandra. Men närvaron av ett monster tvingar dem att snabbt välja sida. Det är precis vad som händer med 15-åriga Nella i Carl-Johan Vallgrens senaste roman ”Havsmannen”, en berättelse om hänsynslös mobbning men också om en mystisk fiskliknande varelse som kommer från havet.

Det är lätt att misstänka Vallgren för effektsökeri under de första sidorna i ”Havsmannen”. Inledningen beskriver hur Nella och hennes 13-åriga lillebror Robert utsätts både för verbala och fysiska övergrepp av sina plågoandar, det är mycket obehaglig läsning. Men råheten fyller ett syfte. Dels visar den råa skildringen på barnens totala utsatthet som framför allt har att göra med deras familjesituation: pappan är i fängelse och mamman är svårt alkoholiserad vilket innebär att det är Nella som i praktiken ansvarar för familjen. Dels skapar övergreppsscenen dessutom ett band mellan läsaren och Nella. Plötsligt inser man att man vill att något riktigt hemskt ska hända med den hänsynslösa mobbaren Gerard, ett skickligt grepp av Vallgren som väcker frågor om betraktarens ansvar.

Som romantiteln antyder är dock något på väg att vända upp och ner på Nellas värld. Utan att avslöja för mycket kommer Nella i kontakt med en människolik havsvarelse: ”Vad det än var så var det stort. […] Överkroppen var nästan mänsklig, man såg bröst och en mage med något som liknade en navel. […] Det var svårt att beskriva vad jag såg, och därför blev liknelserna så konstiga.” Det är inte alls uppenbart att havsvarelsen är ondskefullt, omgivningens motvillighet handlar visar sig snarare handla om en rädsla för det främmande. Det som är främmande betraktas med andra ord lätt som något monstruöst. Vallgren balanserar skickligt parallellen mellan havsvarelsen och barnens utsatta situation och frågan om vem det är som är det egentliga monstret blir allt krångligare ju längre in i romanen man kommer.

Man kan säga att det lättaste, ur samhällets perspektiv, alltid är att opponera sig mot ett monsters existens eftersom motsatsen, att ta monstrets parti, medför risken att omgivningen betraktar valet som ett slags medgivande – den som avslöjas som monstervän blir själv lätt betraktad som ett monster. I ”Havsmannen” möjliggör monstret i själva verket en form av frigörelse, och resultatet är en vacker roman om den lilla individens möjlighet till uppgörelse med samhället: ”Man kunde inte falla när man var i havet, att falla var att sjunka. Och om man låg mot ett fast föremål, en plan eller ojämn yta, märktes det knappt; en klippa under ytan var något annat än en klippa ovanför.” Havsvarelsen medför ett nytt perspektiv på Nellas värld, ett perspektiv som kanske inte gör det obegripliga begripligt men som åtminstone får det att framstå som nästan möjligt att handskas med.  

Ockult och exklusiv

För ett tag sedan blev jag tillfrågad om jag ville recensera nationalupplagan av August Strindbergs ”Ockulta dagboken”, en samling texter skrivna mellan 1896-1908 som även tidigare har utgivits, men som nu innehåller tidigare otydliga textavsnitt, en faksimilupplaga i färg, samt en lång kommenterande text. Jag insåg genast att läsandet av denna textmassa skulle vara ett stort projekt. Projektet växte dock ytterligare i proportion när jag bekantade mig med hur Norstedts förlag har valt att gå tillväga med utgivningen.

”Ockulta dagboken” omges nämligen av en något okonventionell utgivningsprocess. För det första kommer endast 999 exemplar av boken att tryckas. Av dem utgörs 99 exemplar av en numrerad samlarutgåva, inbundna i exklusiva skinnpärmar. Av dessa 99 exemplar auktioneras nummer 1/99 ut av Bukowskis till förmån för Advokater utan gränser. De övriga 98 numrerade exemplaren säljs sedan för 9999 kr (plus moms).

Att göra en ploj av själva utgivningen skapar naturligtvis medial uppmärksamhet och det är ett smart sätt av Norstedts att göra sig synliga. Men jag frågar mig huruvida inte denna utgivningsprocess även riskerar att öka klyftan mellan vad i allmänhet kan betecknas som högkultur respektive lågkultur? För vad är det egentligen Norstedts vill säga? Att endast den som har råd att delta i Bukowskis auktioner, alternativt den som har råd att lägga över 1000 euro på en bok, ska få sitt eget exemplar av ”Ockulta dagboken”?

En ytterligare aspekt av utgivningen som gör mig tveksam är Norstedts förhållningssätt till recensenterna. Även om jag har förståelse för att det i praktiken kanske är svårgenomförbart att skicka ut den över sju kilo tunga samlingsupplagan till alla recensenter av svenskspråkig litteratur har jag svårt att förlika mig med det nuvarande alternativet: att jag som recensent får den 600 sidor långa dagboken och de 528 sidorna kommentarer i pdf-format. Kanske tänker man sig på Norstedts att samtliga recensenter i dag har tillgång till läsplattor. Eller så är man helt enkelt mer intresserade av att media ska kommentera utgivningen snarare än texten i sig.

Så där ”ligger” den nu, dagboken, helt viktlös i en av mina många mappar på mitt skrivbord i min lilla dator med 9-tums skärm. Jag vet redan nu att jag inte kommer att läsa den. Varken mina ögon eller min koncentrationsförmåga räcker till för ett sådant projekt. Det riktigt trista med detta är att jag faktiskt är intresserad både av Strindbergs text och av de tillhörande kommentarerna. ”Nationalupplagans utgåva i tre band finns att bläddra i på förlaget”, skriver Norstedts på sin hemsida. Men tanken på att jag som frilansande recensent och studerande därtill skulle åka till Stockholm enbart för detta ändamål är nära på skrattretande.

Bibeln som teater

Teater. Bibeln. Dramatiker: Niklas Rådström. Regi: Stefan Metz. I rollerna: Mina Azarian, Carl-Magnus Dellow, Johan Gry, Carina M Johansson, Henric Holmberg, Michalis Koutsogiannakis, Mattias Nordqvist, Emilie Strandberg, Nina Zanjani mfl.

Mattias Nordqvist och Nina Zanjani som mannen 

och kvinnan (Pressbild)

Att skildra scenarier som är välbekanta för en teaterpublik kräver en skickliga regissör. Detta blir tydligt i författaren och dramatikern Niklas Rådströms dramatisering av Bibeln som hade världspremiär på Göteborgs Stadsteater 17 februari. I regissören Stefan Metzs kunniga händer framträder några av Bibelns mest kända scener med hjälp av publikens igenkänning. Exempelvis spelar Metz med bilden av nattvarden genom att projicera Leonardo da Vincis berömda målning på en mänsklig duk – tretton vitklädda skådespelare fungerar som bakgrund till bilden som avslutar den första av pjäsens tre akter.

Den lekfulla scenen berättar i själva verket en hel del om pjäsens angreppssätt. I Rådströms dramatisering behandlas Bibeln inte enbart som en helig skrift utan likväl som en kulturell artefakt. Från detta perspektiv betraktat blir projiceringen av da Vincis Nattvarden en metakommentar till såväl teateruppsättningen som till Bibeln. Scenen kan därför tolkas som en fråga: vilken bild av Bibeln har vi historiskt sett projicerat på oss själva och hur ser den ut idag? Rådströms mastodontpjäs på nästan fem timmar innehåller en mängd problematiseringar, men denna fråga, som framför allt undersöker Bibeln som bild, ser jag som en av de mest angelägna.

Pjäsen ramas dels in av de tre ärkeänglarnas (Holmberg, Koutsogiannakis och Strandberg) samtal, dels av Mannens (Nordqvist) och Kvinnans (Zanjani) försök att finna sin plats i Guds skapelse. Karaktärerna skapar kontinuitet i en pjäs som annars kunde ha blivit fragmentarisk. Eftersom tyngdpunkten ligger på Gamla Testamentet ska många bibelberättelser samsas på scenen, däribland Babels torn, Sodom och Gomorras förstörelse och uttåget genom Röda havet. Många av skådespelarna i den stora ensemblen spelar ett flertal roller var, särskilt utmärker sig Michalis Koutsogiannakis som Herrens ängel, Mina Azarian som Jesus och Carina M Johansson som bl.a. Job och Sara.

Även om också de mest rutinerade teaterbesökarna får sätta sittfläsket på prov under den långa uppsättningen är pjäsen Bibeln minnesvärd av många andra orsaker. Den utmanar såväl tvivlaren som den troende genom att lyfta fram Bibelns existentiella problematik. Genom att peka på tolkningsfriheten som möjlighet och gissel lyckas man aktualisera tanken om att människan aktivt måste finna meningen med livet. Det gör att Rådströms Bibeln i själva verket pågår också flera timmar efter att ljuset har slocknat i teatersalongen.