Personligt om den lilla människan

Sakprosa. Och i Wienerwald står träden kvar. Elisabeth Åsbrink. Natur och kultur. 2011

Elisabeth Åsbrink belönades nyligen med Augustpriset i fackboksklassen för sin bok ”Och i Wienerwald står träden kvar”, en djupdykning ner i 1930- och 1940-talets svenska jude- och flyktingpolitik. Boken baserar sig på de brev som Josef och Elise Ullmann skickade sin son Otto efter att han som trettonåring skickades iväg från oroligheterna i Wien till det trygga Sverige. Eller var Sverige verkligen tryggt? Genom att granska diskussionerna kring den svenska flyktingpolitiken vid tiden kring andra världskriget blottlägger Åsbrink en stramt hållen utrikespolitisk linje. En linje som inte bara dras igenom rädslan för inblanding i kriget utan som även berör den svenska nazismen.

Precis som i fenomenala ”Smärtpunkten” (2009) som handlar om Lars Norén, pjäsen 7:3 och morden i Malexander närmar sig Åsbrink åter sitt ämne genom långsamma cirkelrörelser. Det handlar inte så mycket om att peka på att vissa händelser är perifera som att genom Ottos öde visa hur de små detaljerna också är viktiga beståndsdelar av den stora dramatiken. Ett exempel från skildringen av Ottos öde: hans farväl till föräldrarna på tågperrongen i Wien 1939 är mycket rörande, samtidigt visar skildringen av Ottos svårigheter att skriva brev till sina föräldrar än mer om det faktiska avskedet: ”Plötsligt slutade dagarna göra ont. Att trivas efter ett och ett halvt år i Sverige var en present han inte trott att han skulle få. Nej, han hade inte tid att skriva, eller... kanske. Men inte just nu.” Mitt i den världspolitiska dramatiken är Otto samtidigt en tonåring som försöker anpassa sig i ett nytt land och som får det allt svårare att hantera föräldrarnas ökade desperation som de försöker kamouflera med lättsamma beskrivningar av vardagslivet i Wien.

Också när det gäller bokens andra huvudperson, IKEAs grundare Ingvar Kamprad, är Åsbrink framför allt intresserad av den mänskliga faktorn. Otto fick så småningom anställning hos familjen Kamprad i Småland, en familj som var känd för sina nazistiska sympatier. Ingvar Kamprad blev tidigt medlem i Svensk socialistisk samling. Att judesonen Otto fick anställning hos godsherren och kom att bli som en medlem av familjen synliggör människans ofta motsägelsefulla natur, ett tema som Åsbrink ofta återkommer till.

”Och i Wienerwald står träden kvar” är ett personligt och proffesionellt utfört porträtt av Otto Ullmann och av den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget. Ävan om jag här främst har framhållit Åsbrinks personskildringar bör det nämnas att boken även inrymmer intressant dokumentation bland annat av hur Svenska Israelsmissionens försökte kringgå de nya flyktinglagarna genom att ”omvända” judar till kristna och på så vis ge dem tillträde till Sverige.

Åsbrinks främsta styrka är att hon trots – eller kanske på grund av – den genomgående personliga tonen, lämnar frågan om vem som gjorde fel och på vilket sätt öppen för läsaren att besvara. Här är ett avslutande exempel på hennes förmåga att sätta illustrera hur den lilla människan påverkar samhället i stort: ”När dagarna byter skepnad. När de inte längre består av nyss eller snart, utan faller som sekundvisare måste falla varje ny sekund. När de blir till planlös vandring för att hitta dörren till ett rum som ännu inte byggts – då byter också människan skepnad, förvandlas till väntan och förlorar sig.”

Undflyende men precis kortroman

Seglats i september. Johan Bargum. Atlantis / Söderströms. 2011. 122 sidor.

Minnets opålitlighet är ett motiv som ett flertal (inte sällan manliga) författare har vänt och vridit på den senaste tiden, Torngy Lindgrens ”Minnen” (2010), Kjell Espmarks ”Minnena ljuger” (2010) är två färska exempel. I Johan Bargums senaste roman ”Seglats i september” iscensätts minnesmotivet som ett cirklande kring den ständiga närvaron av det förflutna i nuet. Harald, en av romanens två huvudpersoner, grubblar över hur märklig tiden ter sig när han tänker tillbaka på tiden med ex-frun Elin: ”Det var länge sedan, men jag tycker det var som i går. Konstigt. Ibland tycker jag faktiskt att allting kommer närmare, att livet som bälgen på ett handklaver dras ihop och krymper.”

Elin är Haralds och Olofs gemensamma nämnare, först gift med företagaren Harald och sedan med bankmannen Olof. Skildringen av Elin är samtidigt undflyende och precis: hennes långa, smala, ”aningen sneda näsa”, hennes gester – ”Hon plockade fram ett litet hårband ur fickan och gjorde i en handvändning en stram, elegant hästsvans av sitt flygande hår; så där som kvinnor gör, utan att man begriper hur de bär sig åt.” Men hon är också död, omkommen i en frontalkrock med en lyktstolpe, och hörde medan hon levde till en sträng kyrka som hon lämnade när hon gifte sig med Olof.

I ”Seglats i september” kolliderar huvudpersonernas berättarröster i var sitt försök att berätta sanningen. Det handlar om en seglats som Olof och Harald gör tillsammans, om ett dödsfall eller om ett mord, men samtidigt också om allt annat än detta. Harald skriver: ”Det var så här”, en fras som både vill övertyga och blottlägga händelseförloppets kärna. Samtidigt gör frasens bestämdhet att man som läsare genast börjar tvivla – det rör sig uppenbarligen om hur Harald uppfattade situationen men det är likväl klart att Johan Bargum inte kommer att presentera någon absolut sanning. Eller, sanningen består helt enkelt i det subjektiva, i incitamentet att uttrycka frasen: ”Det var så här”. Vi kommer aldrig att komma närmare sanningen än vår egen tolkning av den andres version av sanningen, tycks Bargum säga.

I tomrummet mellan de två berättelserna bygger Bargum upp en dov stämning, rytmen i det nedkokade språket skapar en otäck känsla av annalkande katastrof: ”Båten [skulle] inom kort lyftas upp, läggas på sin vagga och skjutas in i ett mörkt sljul tillsammans med alla de andra, mastlös, maktlös, med den fyrkantiga fenknölen hängande under buken; naken och hjälplös.” Det är skärande vackert utan att bli tillrättalagt.

”Seglats i september” gömmer många små sammanställda bilder och ord som i sig är som små miniatyrversioner av romanen som helhet. Som båtnamnen: Olofs båt har fått namn efter den grekiska mytologins Alkyone som återföddes som isfågel efter att ha blidkat gudarna med sitt tragiska kärleksöde, Haralds båt heter Berenike, döpt efter den egyptiska drottningen Berenike II som offrade sitt vackra hår för att rädda livet på sin man. Om Elin är en blandning av Alkyone och Berenike eller om det är så Olof och Harald vill minnas henne är en fråga som inte besvaras eftersom Elin bara kommer till tals genom hennes två män.

Elin är tystnaden, det osagda, det som Olof och Harald så desperat försöker sätta ord på och som skapar den kittlande stämning som Johan Bargum mycket konstfärdigt balanserar upp i ”Seglats i september”.

Överraskande bra trilogiavslutning

Litteratur. 1Q84 Tredje boken. Haruki Murakami. Norstedts. 2011. 504 sidor. Översättning från japanska av Vibeke Emond. 

De två första delarna av Haruki Murakamis romantrilogi 1Q84 var något av en besvikelse för mig. De kändes stundvis slarvigt komponerade och de två berättarna, Tengo och Aomame, gav ett statiskt intryck. När jag började läsa trilogins tredje del var det därför med viss skepsis. Nej, jag kommer inte att älska den här boken. Nej, jag vill fortsätta tycka att Murakami redan har skrivit sina vackraste texter för flera år sedan. Men så hände något som i sig inte är märkvärdigt för en roman men som ändå överraskade: Murakami introducerade en tredje berättarröst.

När jag bläddrar tillbaka i boken ser jag att de flesta av mina marginalmarkeringar har hamnat just hos denna tredje röst. Rösten tillhör Ushikawa, en osympatisk man som arbetar som privatdetektiv. Ushikawa är så ful att folk ryggar tillbaka när de ser honom, men han är också skarpsinnig och nyfiken, här i Vibeke Emonds översättning: ”Ushikawas utseende drog verkligen till sig folks uppmärksamhet. Han var inte lämpad för övervakningsarbete eller skuggning. Även om han försökte smälta in i mängden, utmärkte han sig lika mycet som en stor tusenfoting i en yoghurt.” Ushikawa skapar en dissonans som jag saknade i trilogins två första böcker och hans blick på Tengo och Aomame blir ett slags metaperspektiv på trilogin.

Berättelsen fortskrider som tidigare: av någon mystisk orsak befinner sig Tengo och Aomame i en parallellvärld där två stycken månar lyser upp himlen. Karaktärerna har ett gemensamt förflutet: Tengo gick som barn gata upp och gata ner tillsammans med sin pappa som arbetade som indrivare för Japans nationella tv-bolag NHK. Aomame växte upp i en sekt som satte stort värde på missionerande, när hon följde med sin mamma på dörrknackningsuppdrag hände det att hon stötte ihop med den allvarliga pojken och hans pappa. I den tredje delen av 1Q84 beskriver Murakami Tengos och Aomames försök att hitta varandra – de vet att de hör ihop trots att de inte har träffats på tjugo år.

Är det tårdrypande och sentimentalt? Ja. Gör det något? Nej. För närvaron av den spionerande Ushikawa som gömmer sig bakom husknutar med sin kamera gör att skildringen av Tengos och Aomames lågmälda passion hela tiden har kontakt med markytan. Hans roll i berättelsen blir som ett slags tillnyktrande glas vatten: han finns där för att markera att kärlekshistorier på många sätt är inspirerade konstruktioner. Samtidigt är Ushikawa inte på något vis endimensionellt illvillig, också han gömmer en längtan i djupet av sitt hjärta.

Visst, det finns bitar som inte fungerar lika väl. Jag blir exempelvis fortfarande irriterad på upprepningarna av en del meningar. Ibland verkar Murakami vilja peka på mönstren i sin egen text lite väl tydligt, han borde istället lita på att hans läsare ser mönstren också då de inte är understrukna med neonfärg. Till skillnad från i trilogins två första delar är tempot i del tre dock betydligt rappare och det drivna berättandet skapar en mer påtaglig spänning i texten.

Det är dock lite märkligt att jag varmt skulle rekommendera den tredje delen av 1Q84, men inte de två första delarna. Det går nämligen inte att läsa enbart den tredje delen. Tyvärr innebär det en lång startsträcka (850 sidor) för den som vill ta sig fram till trilogins avslutande del. Jag vill ändå råda den som inte har något emot tegelstenar att ge Murakamis trilogi en chans för den ger utdelning i slutändan. Men frågan kvarstår: vad var så viktigt med trilogins 850 första sidor och hade det inte kunnat komprimeras till hälften?

Sparkrav under all kritik

Från första början blev det tydligt att kontakten mellan personal och studenter vid ÅA:s litteraturvetenskapliga institution var ovanligt god. När jag vågade mig på att delta i mitt första ämnesrådslag, ett mötesforum där studenter och personal utbyter åsikter om aktuella, ofta undervisningsrelaterade frågor, var vi några studerande som önskade oss en kurs som behandlade utomeuropeisk litteratur.

Efter mitt första studieår med grundstudier fick jag hösten 2006 äntligen inleda mina ämnesstudier i litteraturvetenskap. Den första kurs jag deltog i var ”Postkoloniala läsningar” som ordnades av FD Pia Maria Ahlbäck på uppdrag av dåvarande professor Clas Zilliacus som ett direkt gensvar på de önskemål vi studenter hade framfört bara några månader tidigare. ”Postkoloniala läsningar” var en ”flerlärarkurs” vilket innebar att såväl doktorander som exempelvis FM Julia Tidigs och gästföreläsare som FD Maria Olaussen (Växjö Universitet) deltog i undervisningen.

För mig som litteraturteoretiskt oerfaren tjugoåring innebar kursen att jag fick insyn i litteraturvetenskapens möjligheter: jag fann att litteraturvetenskapen hade potentialet att sätta mina invanda föreställningar i gungning. Plötsligt insåg jag att litteraturteori inte enbart behövde handla om att applicera olika former av analysverktyg på skönlitterära texter utan att teori också kunde bidra till att vidga mina perspektiv på världen samtidigt som den kritiska blicken riktades inåt mot mina egna antaganden. Kort sagt bidrog ”Postkoloniala läsningar” till att forma mitt akademiska tänkande och spår av kursen kan även anas i min pro gradu-avhandling som färdigställdes nästan exakt fem år efter att kursen ordnades. Kursen utmynnade dessutom i ett specialnummer av kulturtidskriften ”Laboratorium för folk & kultur” (1/2007) som gav mig och fyra av mina medstudenter möjligheten att verka som litteraturvetenskapliga skribenter sida vid sida med våra välmeriterade föreläsare

Mina erfarenheter av denna kurs visar att även en liten finlandssvensk institution kan erbjuda högkvalitativ undervisning i aktuella teoretiska ämnesområden. ”Postkoloniala läsningar” är bara ett av flera exempel på förstklassiga kurser som litteraturvetenskapliga institutionen har ordnat med hjälp av timundervisningsmedel, andra exempel är FD Kristina Malmios kurs ”Introduktion i Pierre Bourdeius teori om det litterära fältet” (2008) och FD Mia Francks populära kurs ”Vampyrer i litteratur och film” (2010 & 2011). Att nuvarande och kommande litteraturstudenter nu, i och med de sparkrav som riktas mot litteraturvetenskapliga institutionen vid ÅA, kan gå miste om de specialkunskaper som den egna institutionen besitter är under all kritik.  

Kränkande konfiskering av böcker

Den amerikanska Occupy Wall Street-rörelsen startade den 17 september som en protest mot det ökade gapet mellan fattiga och rika men har även fått representera andra frågor än den om ekonomisk orättvisa. Kritiker menar att rörelsens budskap är odefinierat och ogenomtänkt. När ockuperarna av Zuccotti Park i New Yorks finansdistrikt plötsligt vräktes av sanitära orsaker med 220 arresteringar som följd natten till den 15 november konfiskerades också största delen av ett unikt folkbibliotek bestående av omkring 4000 böcker. Ockuperarna tilläts bära med sig ett fåtal personliga ägodelar och blev tillsagda att resten av föremålen, inklusive biblioteksböckerna, skulle föras till förvaringsenheter runt om i NY. Så blev det inte. Endast ca 32 procent av böckerna återbördades och bland dessa visade sig endast 839 böcker vara brukbara.

Den 23 november hölls en presskonferens angående förstörelsen av folkbiblioteket. Presskonferensen kunde följas i realtid på webbkanalen ”TheOther99” som sänds av den numera världskända webbjournalisten Tim Pool. Pool är en av få journalister som har sänt live från OWS och Zuccotti Park med hjälp av sin mobiltelefon. Under presskonferensen underströk moderatorn Norman Siegel att majoriteten av journalisternas frågor vittnar om det faktum att också deras rätttigheter kränktes under vräkningen. Eftersom de inte tilläts befinna sig på plats saknar de kännedom om vad som hände den 15 november.

I och med Pools dokumenterande av vräkningen av Zuccotti Park och konfiskerandet av OWS-biblioteket förenas två till synes separata fält: å ena sidan den moderna teknikens och de sociala mediernas betydelse, å andra sidan de traditionella, materiella böckernas symbolvärde. OWS-biblioteket uppstod spontant och bestod av böcker som allmänheten hade donerat, verksamheten upprätthölls av frivilliga bibliotekarier. Något som spetsar till det hela ytterligare är det en talesperson för Occupyrörelsen poängterade under presskonferensen: de poliser som arbetade under vräkningen utgör i själva verket en viktig del av den befolkningsgrupp vars rättigheter man försöker försvara.

Biblioteket är en symbol för att kunskap och information är något som alla har rätt till oberoende av inkomst, social ställning, etnicitet, sexualitet, nationalitet, religion, ideologi eller ålder. Mediarapportering är något som ska sträva till att objektivt dokumentera det som pågår i samhället så att den stora allmänheten ska ha kännedom om aktuella händelser. Konfiskerandet av OWS-bibliotekets böcker som verkställdes av NYPD under ledning av borgmästare Michael Bloomberg var en kränkande handling, om den var olaglig återstår att se.