Överraskande bra trilogiavslutning

Litteratur. 1Q84 Tredje boken. Haruki Murakami. Norstedts. 2011. 504 sidor. Översättning från japanska av Vibeke Emond. 

De två första delarna av Haruki Murakamis romantrilogi 1Q84 var något av en besvikelse för mig. De kändes stundvis slarvigt komponerade och de två berättarna, Tengo och Aomame, gav ett statiskt intryck. När jag började läsa trilogins tredje del var det därför med viss skepsis. Nej, jag kommer inte att älska den här boken. Nej, jag vill fortsätta tycka att Murakami redan har skrivit sina vackraste texter för flera år sedan. Men så hände något som i sig inte är märkvärdigt för en roman men som ändå överraskade: Murakami introducerade en tredje berättarröst.

När jag bläddrar tillbaka i boken ser jag att de flesta av mina marginalmarkeringar har hamnat just hos denna tredje röst. Rösten tillhör Ushikawa, en osympatisk man som arbetar som privatdetektiv. Ushikawa är så ful att folk ryggar tillbaka när de ser honom, men han är också skarpsinnig och nyfiken, här i Vibeke Emonds översättning: ”Ushikawas utseende drog verkligen till sig folks uppmärksamhet. Han var inte lämpad för övervakningsarbete eller skuggning. Även om han försökte smälta in i mängden, utmärkte han sig lika mycet som en stor tusenfoting i en yoghurt.” Ushikawa skapar en dissonans som jag saknade i trilogins två första böcker och hans blick på Tengo och Aomame blir ett slags metaperspektiv på trilogin.

Berättelsen fortskrider som tidigare: av någon mystisk orsak befinner sig Tengo och Aomame i en parallellvärld där två stycken månar lyser upp himlen. Karaktärerna har ett gemensamt förflutet: Tengo gick som barn gata upp och gata ner tillsammans med sin pappa som arbetade som indrivare för Japans nationella tv-bolag NHK. Aomame växte upp i en sekt som satte stort värde på missionerande, när hon följde med sin mamma på dörrknackningsuppdrag hände det att hon stötte ihop med den allvarliga pojken och hans pappa. I den tredje delen av 1Q84 beskriver Murakami Tengos och Aomames försök att hitta varandra – de vet att de hör ihop trots att de inte har träffats på tjugo år.

Är det tårdrypande och sentimentalt? Ja. Gör det något? Nej. För närvaron av den spionerande Ushikawa som gömmer sig bakom husknutar med sin kamera gör att skildringen av Tengos och Aomames lågmälda passion hela tiden har kontakt med markytan. Hans roll i berättelsen blir som ett slags tillnyktrande glas vatten: han finns där för att markera att kärlekshistorier på många sätt är inspirerade konstruktioner. Samtidigt är Ushikawa inte på något vis endimensionellt illvillig, också han gömmer en längtan i djupet av sitt hjärta.

Visst, det finns bitar som inte fungerar lika väl. Jag blir exempelvis fortfarande irriterad på upprepningarna av en del meningar. Ibland verkar Murakami vilja peka på mönstren i sin egen text lite väl tydligt, han borde istället lita på att hans läsare ser mönstren också då de inte är understrukna med neonfärg. Till skillnad från i trilogins två första delar är tempot i del tre dock betydligt rappare och det drivna berättandet skapar en mer påtaglig spänning i texten.

Det är dock lite märkligt att jag varmt skulle rekommendera den tredje delen av 1Q84, men inte de två första delarna. Det går nämligen inte att läsa enbart den tredje delen. Tyvärr innebär det en lång startsträcka (850 sidor) för den som vill ta sig fram till trilogins avslutande del. Jag vill ändå råda den som inte har något emot tegelstenar att ge Murakamis trilogi en chans för den ger utdelning i slutändan. Men frågan kvarstår: vad var så viktigt med trilogins 850 första sidor och hade det inte kunnat komprimeras till hälften?

Sparkrav under all kritik

Från första början blev det tydligt att kontakten mellan personal och studenter vid ÅA:s litteraturvetenskapliga institution var ovanligt god. När jag vågade mig på att delta i mitt första ämnesrådslag, ett mötesforum där studenter och personal utbyter åsikter om aktuella, ofta undervisningsrelaterade frågor, var vi några studerande som önskade oss en kurs som behandlade utomeuropeisk litteratur.

Efter mitt första studieår med grundstudier fick jag hösten 2006 äntligen inleda mina ämnesstudier i litteraturvetenskap. Den första kurs jag deltog i var ”Postkoloniala läsningar” som ordnades av FD Pia Maria Ahlbäck på uppdrag av dåvarande professor Clas Zilliacus som ett direkt gensvar på de önskemål vi studenter hade framfört bara några månader tidigare. ”Postkoloniala läsningar” var en ”flerlärarkurs” vilket innebar att såväl doktorander som exempelvis FM Julia Tidigs och gästföreläsare som FD Maria Olaussen (Växjö Universitet) deltog i undervisningen.

För mig som litteraturteoretiskt oerfaren tjugoåring innebar kursen att jag fick insyn i litteraturvetenskapens möjligheter: jag fann att litteraturvetenskapen hade potentialet att sätta mina invanda föreställningar i gungning. Plötsligt insåg jag att litteraturteori inte enbart behövde handla om att applicera olika former av analysverktyg på skönlitterära texter utan att teori också kunde bidra till att vidga mina perspektiv på världen samtidigt som den kritiska blicken riktades inåt mot mina egna antaganden. Kort sagt bidrog ”Postkoloniala läsningar” till att forma mitt akademiska tänkande och spår av kursen kan även anas i min pro gradu-avhandling som färdigställdes nästan exakt fem år efter att kursen ordnades. Kursen utmynnade dessutom i ett specialnummer av kulturtidskriften ”Laboratorium för folk & kultur” (1/2007) som gav mig och fyra av mina medstudenter möjligheten att verka som litteraturvetenskapliga skribenter sida vid sida med våra välmeriterade föreläsare

Mina erfarenheter av denna kurs visar att även en liten finlandssvensk institution kan erbjuda högkvalitativ undervisning i aktuella teoretiska ämnesområden. ”Postkoloniala läsningar” är bara ett av flera exempel på förstklassiga kurser som litteraturvetenskapliga institutionen har ordnat med hjälp av timundervisningsmedel, andra exempel är FD Kristina Malmios kurs ”Introduktion i Pierre Bourdeius teori om det litterära fältet” (2008) och FD Mia Francks populära kurs ”Vampyrer i litteratur och film” (2010 & 2011). Att nuvarande och kommande litteraturstudenter nu, i och med de sparkrav som riktas mot litteraturvetenskapliga institutionen vid ÅA, kan gå miste om de specialkunskaper som den egna institutionen besitter är under all kritik.  

Kränkande konfiskering av böcker

Den amerikanska Occupy Wall Street-rörelsen startade den 17 september som en protest mot det ökade gapet mellan fattiga och rika men har även fått representera andra frågor än den om ekonomisk orättvisa. Kritiker menar att rörelsens budskap är odefinierat och ogenomtänkt. När ockuperarna av Zuccotti Park i New Yorks finansdistrikt plötsligt vräktes av sanitära orsaker med 220 arresteringar som följd natten till den 15 november konfiskerades också största delen av ett unikt folkbibliotek bestående av omkring 4000 böcker. Ockuperarna tilläts bära med sig ett fåtal personliga ägodelar och blev tillsagda att resten av föremålen, inklusive biblioteksböckerna, skulle föras till förvaringsenheter runt om i NY. Så blev det inte. Endast ca 32 procent av böckerna återbördades och bland dessa visade sig endast 839 böcker vara brukbara.

Den 23 november hölls en presskonferens angående förstörelsen av folkbiblioteket. Presskonferensen kunde följas i realtid på webbkanalen ”TheOther99” som sänds av den numera världskända webbjournalisten Tim Pool. Pool är en av få journalister som har sänt live från OWS och Zuccotti Park med hjälp av sin mobiltelefon. Under presskonferensen underströk moderatorn Norman Siegel att majoriteten av journalisternas frågor vittnar om det faktum att också deras rätttigheter kränktes under vräkningen. Eftersom de inte tilläts befinna sig på plats saknar de kännedom om vad som hände den 15 november.

I och med Pools dokumenterande av vräkningen av Zuccotti Park och konfiskerandet av OWS-biblioteket förenas två till synes separata fält: å ena sidan den moderna teknikens och de sociala mediernas betydelse, å andra sidan de traditionella, materiella böckernas symbolvärde. OWS-biblioteket uppstod spontant och bestod av böcker som allmänheten hade donerat, verksamheten upprätthölls av frivilliga bibliotekarier. Något som spetsar till det hela ytterligare är det en talesperson för Occupyrörelsen poängterade under presskonferensen: de poliser som arbetade under vräkningen utgör i själva verket en viktig del av den befolkningsgrupp vars rättigheter man försöker försvara.

Biblioteket är en symbol för att kunskap och information är något som alla har rätt till oberoende av inkomst, social ställning, etnicitet, sexualitet, nationalitet, religion, ideologi eller ålder. Mediarapportering är något som ska sträva till att objektivt dokumentera det som pågår i samhället så att den stora allmänheten ska ha kännedom om aktuella händelser. Konfiskerandet av OWS-bibliotekets böcker som verkställdes av NYPD under ledning av borgmästare Michael Bloomberg var en kränkande handling, om den var olaglig återstår att se.

Så minns vi Freddie Mercury

Freddie Mercury 1946-1991

I och med Freddie Mercurys död gick världen miste om en mångsidig musikalisk färgpalett. Med en unik sensibilitet för harmonier och frasering kunde han både leverera hjärtskärande vackra ballader som ”Love of My Life” och vara en jämbördig sångpartner till bland annat operadivan Monserrat Caballet. Min hittills största musikupplevelse är när jag som åttaåring för första gången hörde Mercurys röst. Den fick färgerna i min värld att framträda ännu tydligare. Mercury var en fenomenal låtskrivare och entertainer som inte var rädd för att vara excentrisk vare sig det gällde sångtematik eller scenframträdanden och som än idag saknar motsvarighet.

Favoritlåt: ”The Show Must Go On” från Innuendo

En outsider som alla andra

Outsider. Torbjörn Flygt. Norstedts förlag. 2011. 429 sidor.

I augustprisbelönade ”Underdog” (2001) skildrar Torbjörn Flygt huvudpersonen Johan Krafts uppväxt i höghusområdet Borgmästargården i Malmö. Uppföljarromanen ”Outsider” tar vid där ”Underdog” slutade. Det är sent åttiotal och romanens huvudperson och berättare Johan Kraft studerar juridik i Lund. Han bor i studentkorridor men sover oftast hos flickvännen Helena som bor i ett stort kollektiv.

Flygt bygger trovärdigt upp studentlivsstämningen med allt vad den innebär: de långa nattliga diskussionerna om alltings mening och om framtiden, de märkliga festerna, de originella studiekompisarna. Det som gör Flygts skildring extra trovärdig är att Johan Krafts studieliv också präglas av en tomhet och likgiltighet gentemot det som pågår runt omkring honom. Efter några år i Lund har han börjat genomskåda maskineriet. Allting upprepar sig i studiestaden – på gott och ont. Kanske är det detta som driver honom till att plötsligt bryta upp med Helena och istället tillbringa sina ändlösa nätter tillsammans med den frisinnade, väl belästa litteraturvetaren Pernille?

Den som är bekant med ”Underdog” kommer sannolikt att känna igen sig också i ”Outsider”. Både mamma Bodil och syster Monika är återigen viktiga karaktärer och Flygt refererar ofta till den tid som skildras i ”Underdog” då Bodil jobbade på fabriken ”Strumpan” och var livrädd för att Monika precis som hon skulle få barn för tidigt. Av någon anledning har jag ändå svårt att få de två berättelserna att gå ihop. Trots att jag har läst ”Underdog” ett par gånger verkar minnet av den boken ha tynat bort. Detta är dock inte nödvändigtvis något problem. För ”Outsider” är en väl berättad roman och Johan Falks nära på allvetande berättarperspektiv både roar och berör. Flygts formuleringar nuddar förvisso ibland vid det spetsfundiga men i och med att de är inbäddade i ett omkringliggande allvar lyckas författaren balansera upp dem. Det kan exempelvis heta att ”Leif som har all tid i världen på sin klocka, kan ägna dagarna åt att virka mattor av sitt navelludd”.

”Outsider” är otvivelaktigt en läsvärd och medryckande uppföljare till ”Underdog” och Flygt gör här ett mer trovärdigt intryck än han gjorde i collageromanen ”Himmel” (2008). Men jag kan ändå inte skaka av mig en känsla av ambivalens. Möjligen för att Johan Falks brist på riktning i romanen också uttrycks i romanens form, något som egentligen borde tyda på Flygts skicklighet som författare men som mest bara gör mig förvirrad.

Ibland undrar jag också om Johan Falk verkligen är en outsider eller om han snarare har ett behov av att positionera sig som en sådan. När allt kommer omkring är han en rätt så vanlig ung man med rätt så vanliga bekymmer. Samtidigt är outsiderperspektivet kanske inte något som nödvändigtvis syns utanpå, det handlar kanske snarare om en inställning till världen. Möjligen kunde man tänka sig att Johan Falks outsiderposition tyder på att alla är outsiders i någon mening, också de som verkar precis som alla andra. Och att själva kruxet är att det inte finns någon verklighet bakom uttrycket ”som alla andra”.