Sparkrav under all kritik

Från första början blev det tydligt att kontakten mellan personal och studenter vid ÅA:s litteraturvetenskapliga institution var ovanligt god. När jag vågade mig på att delta i mitt första ämnesrådslag, ett mötesforum där studenter och personal utbyter åsikter om aktuella, ofta undervisningsrelaterade frågor, var vi några studerande som önskade oss en kurs som behandlade utomeuropeisk litteratur.

Efter mitt första studieår med grundstudier fick jag hösten 2006 äntligen inleda mina ämnesstudier i litteraturvetenskap. Den första kurs jag deltog i var ”Postkoloniala läsningar” som ordnades av FD Pia Maria Ahlbäck på uppdrag av dåvarande professor Clas Zilliacus som ett direkt gensvar på de önskemål vi studenter hade framfört bara några månader tidigare. ”Postkoloniala läsningar” var en ”flerlärarkurs” vilket innebar att såväl doktorander som exempelvis FM Julia Tidigs och gästföreläsare som FD Maria Olaussen (Växjö Universitet) deltog i undervisningen.

För mig som litteraturteoretiskt oerfaren tjugoåring innebar kursen att jag fick insyn i litteraturvetenskapens möjligheter: jag fann att litteraturvetenskapen hade potentialet att sätta mina invanda föreställningar i gungning. Plötsligt insåg jag att litteraturteori inte enbart behövde handla om att applicera olika former av analysverktyg på skönlitterära texter utan att teori också kunde bidra till att vidga mina perspektiv på världen samtidigt som den kritiska blicken riktades inåt mot mina egna antaganden. Kort sagt bidrog ”Postkoloniala läsningar” till att forma mitt akademiska tänkande och spår av kursen kan även anas i min pro gradu-avhandling som färdigställdes nästan exakt fem år efter att kursen ordnades. Kursen utmynnade dessutom i ett specialnummer av kulturtidskriften ”Laboratorium för folk & kultur” (1/2007) som gav mig och fyra av mina medstudenter möjligheten att verka som litteraturvetenskapliga skribenter sida vid sida med våra välmeriterade föreläsare

Mina erfarenheter av denna kurs visar att även en liten finlandssvensk institution kan erbjuda högkvalitativ undervisning i aktuella teoretiska ämnesområden. ”Postkoloniala läsningar” är bara ett av flera exempel på förstklassiga kurser som litteraturvetenskapliga institutionen har ordnat med hjälp av timundervisningsmedel, andra exempel är FD Kristina Malmios kurs ”Introduktion i Pierre Bourdeius teori om det litterära fältet” (2008) och FD Mia Francks populära kurs ”Vampyrer i litteratur och film” (2010 & 2011). Att nuvarande och kommande litteraturstudenter nu, i och med de sparkrav som riktas mot litteraturvetenskapliga institutionen vid ÅA, kan gå miste om de specialkunskaper som den egna institutionen besitter är under all kritik.  

Kränkande konfiskering av böcker

Den amerikanska Occupy Wall Street-rörelsen startade den 17 september som en protest mot det ökade gapet mellan fattiga och rika men har även fått representera andra frågor än den om ekonomisk orättvisa. Kritiker menar att rörelsens budskap är odefinierat och ogenomtänkt. När ockuperarna av Zuccotti Park i New Yorks finansdistrikt plötsligt vräktes av sanitära orsaker med 220 arresteringar som följd natten till den 15 november konfiskerades också största delen av ett unikt folkbibliotek bestående av omkring 4000 böcker. Ockuperarna tilläts bära med sig ett fåtal personliga ägodelar och blev tillsagda att resten av föremålen, inklusive biblioteksböckerna, skulle föras till förvaringsenheter runt om i NY. Så blev det inte. Endast ca 32 procent av böckerna återbördades och bland dessa visade sig endast 839 böcker vara brukbara.

Den 23 november hölls en presskonferens angående förstörelsen av folkbiblioteket. Presskonferensen kunde följas i realtid på webbkanalen ”TheOther99” som sänds av den numera världskända webbjournalisten Tim Pool. Pool är en av få journalister som har sänt live från OWS och Zuccotti Park med hjälp av sin mobiltelefon. Under presskonferensen underströk moderatorn Norman Siegel att majoriteten av journalisternas frågor vittnar om det faktum att också deras rätttigheter kränktes under vräkningen. Eftersom de inte tilläts befinna sig på plats saknar de kännedom om vad som hände den 15 november.

I och med Pools dokumenterande av vräkningen av Zuccotti Park och konfiskerandet av OWS-biblioteket förenas två till synes separata fält: å ena sidan den moderna teknikens och de sociala mediernas betydelse, å andra sidan de traditionella, materiella böckernas symbolvärde. OWS-biblioteket uppstod spontant och bestod av böcker som allmänheten hade donerat, verksamheten upprätthölls av frivilliga bibliotekarier. Något som spetsar till det hela ytterligare är det en talesperson för Occupyrörelsen poängterade under presskonferensen: de poliser som arbetade under vräkningen utgör i själva verket en viktig del av den befolkningsgrupp vars rättigheter man försöker försvara.

Biblioteket är en symbol för att kunskap och information är något som alla har rätt till oberoende av inkomst, social ställning, etnicitet, sexualitet, nationalitet, religion, ideologi eller ålder. Mediarapportering är något som ska sträva till att objektivt dokumentera det som pågår i samhället så att den stora allmänheten ska ha kännedom om aktuella händelser. Konfiskerandet av OWS-bibliotekets böcker som verkställdes av NYPD under ledning av borgmästare Michael Bloomberg var en kränkande handling, om den var olaglig återstår att se.

Så minns vi Freddie Mercury

Freddie Mercury 1946-1991

I och med Freddie Mercurys död gick världen miste om en mångsidig musikalisk färgpalett. Med en unik sensibilitet för harmonier och frasering kunde han både leverera hjärtskärande vackra ballader som ”Love of My Life” och vara en jämbördig sångpartner till bland annat operadivan Monserrat Caballet. Min hittills största musikupplevelse är när jag som åttaåring för första gången hörde Mercurys röst. Den fick färgerna i min värld att framträda ännu tydligare. Mercury var en fenomenal låtskrivare och entertainer som inte var rädd för att vara excentrisk vare sig det gällde sångtematik eller scenframträdanden och som än idag saknar motsvarighet.

Favoritlåt: ”The Show Must Go On” från Innuendo

En outsider som alla andra

Outsider. Torbjörn Flygt. Norstedts förlag. 2011. 429 sidor.

I augustprisbelönade ”Underdog” (2001) skildrar Torbjörn Flygt huvudpersonen Johan Krafts uppväxt i höghusområdet Borgmästargården i Malmö. Uppföljarromanen ”Outsider” tar vid där ”Underdog” slutade. Det är sent åttiotal och romanens huvudperson och berättare Johan Kraft studerar juridik i Lund. Han bor i studentkorridor men sover oftast hos flickvännen Helena som bor i ett stort kollektiv.

Flygt bygger trovärdigt upp studentlivsstämningen med allt vad den innebär: de långa nattliga diskussionerna om alltings mening och om framtiden, de märkliga festerna, de originella studiekompisarna. Det som gör Flygts skildring extra trovärdig är att Johan Krafts studieliv också präglas av en tomhet och likgiltighet gentemot det som pågår runt omkring honom. Efter några år i Lund har han börjat genomskåda maskineriet. Allting upprepar sig i studiestaden – på gott och ont. Kanske är det detta som driver honom till att plötsligt bryta upp med Helena och istället tillbringa sina ändlösa nätter tillsammans med den frisinnade, väl belästa litteraturvetaren Pernille?

Den som är bekant med ”Underdog” kommer sannolikt att känna igen sig också i ”Outsider”. Både mamma Bodil och syster Monika är återigen viktiga karaktärer och Flygt refererar ofta till den tid som skildras i ”Underdog” då Bodil jobbade på fabriken ”Strumpan” och var livrädd för att Monika precis som hon skulle få barn för tidigt. Av någon anledning har jag ändå svårt att få de två berättelserna att gå ihop. Trots att jag har läst ”Underdog” ett par gånger verkar minnet av den boken ha tynat bort. Detta är dock inte nödvändigtvis något problem. För ”Outsider” är en väl berättad roman och Johan Falks nära på allvetande berättarperspektiv både roar och berör. Flygts formuleringar nuddar förvisso ibland vid det spetsfundiga men i och med att de är inbäddade i ett omkringliggande allvar lyckas författaren balansera upp dem. Det kan exempelvis heta att ”Leif som har all tid i världen på sin klocka, kan ägna dagarna åt att virka mattor av sitt navelludd”.

”Outsider” är otvivelaktigt en läsvärd och medryckande uppföljare till ”Underdog” och Flygt gör här ett mer trovärdigt intryck än han gjorde i collageromanen ”Himmel” (2008). Men jag kan ändå inte skaka av mig en känsla av ambivalens. Möjligen för att Johan Falks brist på riktning i romanen också uttrycks i romanens form, något som egentligen borde tyda på Flygts skicklighet som författare men som mest bara gör mig förvirrad.

Ibland undrar jag också om Johan Falk verkligen är en outsider eller om han snarare har ett behov av att positionera sig som en sådan. När allt kommer omkring är han en rätt så vanlig ung man med rätt så vanliga bekymmer. Samtidigt är outsiderperspektivet kanske inte något som nödvändigtvis syns utanpå, det handlar kanske snarare om en inställning till världen. Möjligen kunde man tänka sig att Johan Falks outsiderposition tyder på att alla är outsiders i någon mening, också de som verkar precis som alla andra. Och att själva kruxet är att det inte finns någon verklighet bakom uttrycket ”som alla andra”.

Berättarlusten är den främsta drivkraften

Del 4 i serien Skrivande och identitet publicerad i Österbottens Tidning i augusti 2011

- Redan som liten var jag en nörd men när det gäller fågelskådandet odlar jag nörden i mig.

Författaren Lars Sund och jag pratar om hans senaste bok ”En morgontrött fågelskådares bekännelser” (2010) och har invecklat oss i en diskussion om nördighet där vi sitter på en parkbänk i Skolparken. Många känner Sund som författaren till Siklaxtrilogin som består av romanerna ”Colorado Avenue” (1991), ”Lanthandlerskans son” (1997) och ”Eriks bok” (2003). I trilogin låter Sund berättelserna myllra fram över såväl de platta österbottniska åkrarna som över Klippiga bergen, och på sätt och vis är Sund väldigt lik sina böcker. Den explosiva berättarkraften som kan iakttas i hans romaner är ständigt närvarande också i vårt samtal och det är föga förvånande att Sund betraktar lusten att berätta som sin främsta drivkraft.

- Varje gång jag har skrivit en bok har jag har velat berätta något, men samtidigt är det som om de flesta av mina böcker sakta har vuxit fram av sin egen tyngd. Det har varit en mängd olika händelser och infallsvinklar som så småningom har samlat sig till nånting som jag har känt att jag har velat skriva om. I Siklaxböckerna låg de historiska skeendena i fokus medan jag i romanen ”En lycklig liten ö” ville berätta en allegori.

Också ”En lycklig liten ö” (2007) har en verklighetsbakgrund, romanen berättar historien om vad som händer när ett stort antal oidentifierade lik plötsligt flyter i land på den fiktiva ön Fagerö. Under första världskriget hände just detta bland annat på den svenska västkusten efter att den tyska och brittiska flottan hade mötts i ett stort sjöslag på Nordsjön.

- Jag är väldigt intresserad av hur den gemensamma historiska erfarenheten formar oss. I mitt nya projekt handlar det återigen om att försöka komma till rätta med det förgånga och med hur utvecklingen har påverkar det finländska samhället.

Sund bor sedan många år tillbaka i Uppsala och jag undrar om det är lättare att närma sig de historiska ämnena när man befinner sig utanför Finlands landsgränser.

- Jag tror det. Jag lärde mig ganska tidigt att litteratur behöver distans, det är kolossalt svårt att skriva om det man är mitt uppe i. Man måste befinna sig tids- och rumsmässigt på ett visst avstånd för att det ska kunna bli vettigt, det är åtminstone den känslan jag har. Därför tror jag också att det är svårt att skriva den stora nutidsskildringen, helt enkelt eftersom att vi befinner oss mitt i det.

Det kanske beror på att det tidstypiska ofta i efterhand visar sig vara någonting överraskande som bara har blivit till utan författaren medvetet har försökt pressa in det i texten?

- Så är det alltid, skrivandet är oerhört oberäkneligt och oerhört riskabelt. Det är väldigt svårt för författaren själv att se vad han eller hon skriver. Många gånger är de saker som läsare och recensenter tar fasta på i mina böcker sådant jag själv har uppfattat som oviktigt och jag har alltid tyckt att författaren själv är den sämsta uttolkaren av sitt verk. Det kan förstås vara väldigt olika, det finns många bra författare som arbetar väldigt medvetet och systematiskt, till exempel Doris Lessing som i en intervju en gång avfärdade bilden av att ens huvudpersoner tar över boken och styr dem åt sitt håll. Hon berättade att hon helt enkelt gör en plan och skriver i enlighet med den.

Sund laborerar själv ofta med flera parallella handlingar i sina romaner vilket får mig att undra hur han håller ihop allting.

- Det handlar både om att inte tappa geisten och att inte tappa målet, att ha någon form av färdplan som man kan följa. De flesta romaner som misslyckas gör det kanske snarare för att den som skriver inte har orken att fullfölja visionen snarare än att den inte har den språkliga begåvningen. Många har idéer men de flesta gör ingenting av dem, för att fullfölja sina idéer måste man ha en viss envishet.

Sund berättar att en författarkollega till honom ofta brukar få höra av folk att de har så många bra idéer till romaner och att kollegan då brukar svara ”det är bara att börja skriva då!”. Jag föreslår att detta kanske har något att göra med ouppfyllda drömmar. Att den som aldrig sätter sig ner och på allvar försöker skriva kan behålla tanken om att de skulle kunna bli fantastiska författare om de bara började skriva. Den som inte utmanar den tanken kan behålla sin dröm.

- Det kan hända. Samtidigt är det svåra förstås inte alltid att börja utan att fortsätta. Om man har skrivit ett avsnitt kan det vara svårt att hitta det där förlösande som gör att man kan gå vidare.

Hur vet du då när du ska sluta?

- Det var en fråga jag hade hoppats att du inte skulle ställa! Ofta har jag nog åtminstone i teorin en slutpunkt som romanen ska leda fram till och jag brukar ha slutet klart för mig ganska tidigt. Men när jag skrev ”Colorado Avenue” upptäckte jag att jag inte hade det och boken måste få en fortsättning. Sen måste fortsättningen också få en fortsättning och så blev det en trilogi, det hade jag inte tänkt från början. När jag sedan skrev ”Eriks bok” bestämde jag mig för att jag skulle använda Shakespeares gamla recept och slå ihjäl så många som möjligt i slutet så att det inte kunde bli en fortsättning.

En mycket praktiskt tolkning av uttrycket ”kill your darlings” kan man tycka. När Sund talar om sitt yrke är det tydligt att han har lärt sig en hel del praktiska knep, något som den långa erfarenheten har lärt honom.

- När man skriver ska man egentligen försöka tänka sig att det är den första bok man någonsin skriver, man borde intala sig att man börjar från noll. Men det gör man förstås inte. För skriver man några böcker blir man väl i bästa fall lite hantverksskickligare, det hoppas jag i alla fall.

Sund berättar att författaryrket för honom handlar mycket om att vara envis och jobba hårt och, som han uttrycker det, om att ha ett välutvecklat sittfläsk. Men dagens författare förväntas också göra annat än att skriva. När vi kommer in på skillnaden mellan det ofta ensamma skrivandet och det utåtriktade bokturnerandet håller Sund med om att balansen mellan att jobba med en bok och att sedan marknadsföra den är något ojämn.

- Man lever ett konstigt liv eftersom man ofta sitter instängd i skrivarstugan och är ganska anonym under en lång period. När en bok väl är utgiven kan det sedan i allra bästa fall bli en hel del uppmärksamhet kring den och då ska man plötsligt vara en oerhört offentlig person. Man förväntas vara något slags mellanting mellan stå-uppkomiker och Dalai Lama eftersom man idag förutsätts marknadsföra sig själv. Det är inte egentligen negativt för det betyder att det finns en efterfrågan på författare, men det märks väldigt tydligt att det har skett en förändring, åtminstone sedan 1970-talet då man nästan betraktade den lidande författaren med förakt.

Det är uppenbart att Sund själv inte har något emot att tala om sitt yrke även om han är väldigt förtegen om sitt pågående projekt. Han medger dock att nördigheten som vi diskuterade tidigare har varit honom till stor nytta under det senaste året.

- Man vet aldrig vilka underliga kunskaper man behöver som författare, jag har ägnat en stor del av det här året till att göra research för det jag skriver på nu. Det finns förstås en viss risk med att kunna för mycket om ett ämne eftersom man också måste tillåta sig att behålla vissa hål och luckor i texten eftersm det är bra för läsarens fantasi. Skrivandet handlar nästan mer om vad man inte ska säga än det man ska säga. Man måste hela tiden behålla det outsagda och våga lita på att man har lyckats stimulera sin sin eventuella läsares fantasi och sedan ge honom eller henne utrymme att själv berätta vidare.

Faktaruta:

Lars Sund, född 1953 i Jakobstad, bosatt i Uppsala

Skriver helst just nu: Jag försöker lära känna människorna och hitta trådarna i historien jag berättar i min nya bok.

Gör när det behövs en paus i skrivandet: Tar en promenad

Inspirerar just nu: Att försöka berätta en bra historia, det är det ständiga grunden. Lyssnat på Torgny Lindgrens uppläsning av romanen ”Minnen” i Sveriges Radio

Läser just nu: Ian Rankins ”Rebus sista fall”

Det kan hämma skrivandet: Mycket, men det är främst en ständig kamp mot självkritiken som säger ”får man faktiskt skriva så här?”